Jag gjorde det!

Min egen purjolök

Nu har jag för evigt en purjolök ingaddad i skinnet på min högra överarm - jag vill nog mena att jag är tämmeligen ensam om det.

För några månader sedan fyllde jag ojämnt. Min son gav mig dock en synnerligen utmanande present - en tatuering. Han har själv sedan myndighetsdagen dekorerat sig lite överallt på den unga kroppen.

Skulle jag nu göra honom sällskap genom den ganska fasansfulla och samtidigt äkta smärtan det innebär att på två till tre millimeters djup rista bilder i skinnet? När jag fick det lilla presentkortet var det ett ögonblick av omedelbar närvaro och allt det där snacket om att jag "nog en dag" skulle göra något blev en realitet. Några månaders väntan tog vid. Idag var dagen D och igår hade jag bara en aning om vad jag ville ha på armen.



I decennier har jag sagt att jag ville ha en palm tatuerad. Ett palmträd som sysselsatt mig sedan en resa till Puerto Rico i början av 80 talet och som så småningom resulterade i ett antal gigantiska målningar som visades hos Galleri Wallner i Malmö.

Jag gjorde under de närmaste månaderna efter utställningen en serie grafiska blad, grovt ristade torrnålsgravyrer. "Palms & Pools" kallade jag dem. Lite inspirerat av David Hockney som faktiskt hade min studio på Royal College of Art i London bara några år innan jag själv flyttade in där.

I min samling fanns nu alltså kvar några blad med palmer som jag satte mig ner med igår kväll - någon av dessa tänkte jag. Någon av dessa ska jag ha som tatuering - men det blev inte så.







Palmträd tillhörde mig då, inte idag 30 år senare, tanken var liksom förverkad. Så började jag tänka i matlinjen istället och tog fram en ballongvisp, många linjer och djävligt mycket luft. En bondböna? "Skulle bara se ut som ett stort födelsemärke" sköt Rodjana in kommenterande innan hon gick till jobbet i morse. En morot - alldeles för ekivokt, lök, nej knappast. Jag åkte iväg vid elva idag till studion på Bondegatan och en tatuerare Molin från Australien - farfar var gotlänning, därav namnet. En timmes diskussion och skissande - purjolöken växte fram från en teckning i en av mina böcker.

Det var nog det mest utmanande jag gjort i det lilla. Jag hade inte en aning om hur det skulle kännas, inte en aning om typen av smärta och i sanningens namn hade jag väntat mig en mer skärande smärta, mer åt tandläkarborren utan bedövning - det var det inte, det var bara utmanande smärta i nästan två timmar, konturerna var värst.

Gillade jag det då? Jodå, så här lite mer än tolv timmar senare känner jag redan igen det där alla andra som tatuerat sig säger: Mersmak!

Men visst blev den naturalistisk och fin, min purjolök? Han är djävligt skicklig den där Molin!!! - även om tatueringen är alldeles färsk på bilden överst och huden sargad så ser man redan schatteringarna och den rätta färgen i det gröna. Om någon vecka så har svullnader och sårigheter lagt sig. Ser fram emot att ha den som en vän och del av mig själv. Och Gaston, fan vilken fin present! Tack gubben.