Blått gör det mesta synligt

Blå kongo var populär ett tag på matbordet, inte särskilt länge, även om det är en gammal sort. Färgen är ganska irriterande på tallriken, sjukt lila- inte ens estmerad av barnen. Smaken och konsistensen på Blå Kongo är inte heller särskilt angenäm. Lustifikationer på bordet blir sällan lyckade, men vill man kan man snegla till potatisens ursprungsland Peru där potatis dyker upp i de mest lustifika färgkombinationer.

Under senhösten gick jag i skymning och fotograferade i landet och förstod senare i photoshop mystiken med den blå timmen - den som fick Linnés indiankrasse att spraka och skrika.

Det är från denna höstens skymningsvandring som bilden ovan är tagen. Bilderna med det blå härunder tog jag häromdagen i hastigheten med mobilen från bilen. Det är syntetiskt blått och lika synligt, samma våglänk känns det som bara mer elektriskt intensivt.

Det är kommunens parkmästare, Sven Håkansson, som "tänkt till" och prytt en gammal ek med en snårskog av elledningar och lampor som ger det här intensivt blå skenet.

Det där kan man tänka vad man vill om - själv tycker jag det är en ganska trevlig och annorlunda entré till kommunens största kommersiella centrum, en blå punkt man inte kan missa.



Tyvärr har den blå punkten blivit en källa till en tudelning av invånarna - några, som jag själv, är mil uppskattande - andra är vansinnigt arga.

Det slumpar sig nämligen inte bättre än att kommunens skrytsammaste "hög" ligger precis dikt an den gamla lysande eken och med hög menas "viktigaste fornlämning".

"Gravskändning" skanderas det - men hallå graven är kanske 1500 år gammal och det som sker nu av blåsken är en liten "krattning på ytan". Se det istället så här att varje år som parkmästaren tänder den blå eklampan blir den stora högen, den som fått tillnamnet Kungs, synlig. Det blåa markerar platsen bättre än någonsin. Förr markerades den på sitt sätt med vägar eller stigar, knutpunkter, stenmarkeringar - synligt då eftersom det bröt landskapet.

Man kan ana högen alldeles direkt till vänster om det blå ljuset

Idag går vägar och markeringar kors och tvärs kring Kungshögen som hade en grannhög som låg precis där järnvägen idag går fram - den grävdes ut och togs bort i samband med järnvägsbygget - innehållet, några pärlor och brända skelettdelar ligger i en låda på länsmuseet i Stockholm, helt nedsläckt, utan uppskattning, utan att bli sett, utan en minsta lilla lampa som gör fornlämningen synlig.

Vårt samtidssätt att markera en plats måste vara ett betydligt starkare incitament - bättre än det blå ljuset kan man inte tänka sig - dessutom är våglängden på ljuset sådant att det inte lyser upp, bara markerar, egentligen väldigt snyggt.

Läs mer om "Kung Agnes Hög" här