onsdag 16 februari 2011

Frötid - får mig att stå ut och bilderna från ifjor



Sitter med en stor flyttkartong från vårt gamla boställe. Den är fylld av ganska osorterade fröer - mycket gammalt, det vill säga gamla arter. Jämte tobaken är det snart dags att förså dessa och tittar jag ut genom fönstret om morgnarna så är nu juset tillräckligt och tillbaka.

När det som igår var 24 minus utanför köksfönstret så är det bildbanken som får oss att stå ut, minnet av den prunkande trädgården. Snart ligger landet där alldeles moget och helt svart. Jg går ut med min digitaltermometer och tar jordtempen, om och om igen. Jag testar med spaden för att se om jorden mognat, inget klet fastnar - oreserverat hetsigt, otåligt stampande.

Löken sätter jag först. Det skapar ett mönster i allt det svarta och jag tvivlar. Tvivlar över att det ska bli något, ändå är då tvivlet större än idag när allt är vitt och så igensnöat att vi inte ens tar oss ner för backen för att titta till eller mata kompost.

Skocka, egenodlad 2010

Bondbönorna kommer sedan och skapar också mönster, men hoppet står till de strån som är satta alldeles i daagarna i fönstersmygen på nya bostället. Aldrig kan jag lära mig att drömmen blir sann, att faktiskt järngreppet slaknar och att det vänder till den prunkande skönheten i trädgården, att perennerna som temyntan jämte alla andra örtkryddor snart täcker marken, att tistelbollarna samlar humlor och bin, att rödbetorna verkligen tar sig och kommer upp, att potatisen mästrar frosten före den nionde juni och verkligen bjuder färskpotatis till midsommar och att jordgubbarna mognar.

Linnés temynta, vacker humlefånga som dessutom räcker hela året i tekoppen

Den gamla vallmon som är på gränsen, snart är vi där med vallmons kronblad som röda näsdukar i perenna rabatten


Så vet jag innerst inne att fram i juli-augusti är det så fyllt i trädgården att vi själva knappt kommer in. Att vi får armbåga oss fram bland vidjor och slingor från ärtor, bönstockar och skockor och att - visst ja - sparrisen kommer att knoppas i sparrislandet.

Den här aklejan kom lite senare än de övriga enklare aklejorna förra året. I år hoppas vi på ett hav av akleja.


Så, så hålls livet i kylans grepp vid liv och får oss att stå ut. Så har vi den obearbetade lilla radhusträdgården att sätta tänderna i också. Går i tankar om att i dessa skyddade lägen kunna ha persikor och druvor, men fan tror just nu när dessa ställen är täckta av en halvmeter snö och varenda vrå är djupfryst.

Inga kommentarer: