Snabbsaft bättre än långsam maja

En inkapslad tid som njutning, lagrad och handlad i Bondens Matbod - osten från Kalv i Västergötland

Slabbande och labbande i all ära och visst har jag sysselsatt oss alla i familjen med dessa evinnerliga saftkok så snart bärbuskarna plockats av.

I höstas begåvades familjen med en råsaftscentrifug. - Förstår Ni vad jag är ute efter?

Av svarta vinbären blir det sylt.

Raskt ner med de lättsköljda bären i centrifugen. Inte de svarta vinbären, av dem kokar vi en klassiskt vinbärssyrlig sylt som vi inte kan få för mycket av vare sig i filen eller på morgongröten (jo det är sant, det tillhör, förvisso bara sedan i morse, mina nya vanor), men de röda och vita vinbären blev råsaft på tio sekunder och det som blev kvar av småskräp, bärskinn och kärnor var torrt som fnöske i avfallsfacket. Råsaften värmde jag bara lämpligt till att sockret löste sig - inte mer socker än att saften håller den där vinbärskaraktäristiska syrligheten. Det ska smaka råsaft av vinbär inte vinbärssaft och det ska dra i spottkörtlarna bort emot öronen som efter en rejäl klunk riktigt torrt kallt vin (vad nu jag plötsligt vet om det om inte jag förlitar mig på ett gott minne?).

Den vita råsaften blev inte hälften så sexig som de de vita bären med sin genomsiktlighet, men smaken andades fullkomnad vita vinbär - helt olik den röda varianten. Båda försöken ändade med den positiva noteringen att råsaftcentrifugen lyckas ta ut även fruktköttmassa ur bären. Det jag var övertygad om var skum eller fällningar som borde tagits bort var i själva verket ett rikt smakande frukkött.

Lätt sötad har inte den här saften hållbarhet som mjölk ens varför vi packade in i pålastpåsar och gömde datummärkt i frysen.

En skedfylld med vitavinbärsjuice som stänk över en alldeles underbar lite ost bit från Kalv i Västergörland blev gårdagskvällens hjöjdare.

Världens sexigaste bär, vita vinbär som ger en okrafärgad råsaft.