Lystet blad för sinnet - blecksmak och längtan dit

Det är ett kapitel för sig, när ingredienserna i mat lägger sig farligt nära en annan slags njutning som otyglad omedvetet kan övergå i dödssynder. Samma gränsland som mellan naurmedel och dopning inom idrotten.
Det började så oskyldigt med Jens som läst om en slags vårrulle där vårrulledegen bytts ut mot ett blad.
Det är klart att det finns olika slags omslag och ätbara paket i Thailand. Gott är t.ex kladdris stuvad med kokos, socker och späckad med svarta bönor, "toudamm" och grillad i en bambustav. (ser att jag var på "torra gatan" för ett år sedan drygt).
Ris, socker, nötter och andra hopkok serveras som en slags godis eller dessert invirade i kokosnötsblad.
En vårulle, är en vårulle, är en vårulle, alltid inslagen i rispapper eller vårrullsdeg!. Sedan har vi avdelningen "i löv, blad och i annat inslagen tillagad eller rå mat" Till dessa höra bland utöver redan nämnda, de som går under samlingsnamnet: "Miang" och som är små smakretare eller naturgodis, inslaget i ett ätbart blad som Lisa sitter och väntar på efter att ha beställt.
Bladet är friskt i smaken och lite pepprigt gott med en klar ton av zink. Det är nog den där blecksmaken som klingar tydligast i minnet.
Bladet heter alltså "cha plu" på thai och har engagerat taffels insändare efter Jens blogginlägg och efterlysning.
Jag vill mena att Lisa är den som är närmast "lösningen" avseende Jens "problem" med de lövrullade vårrullarna.
Det är lite mer än ett år sedan nu och jag bläddrade tillbaka i bloggen till december 2006 och fick en sådan längtan, speciellt som jag var inbokad på ett flyg i morgon, men av olika anledningar fick flytta resan till i början av febr. De här är en annan längtan, de starkt smakande och framförallt doftande torkade bläckfiskarna som kan grillas och då liksom blåser upp sig en aning och blir osannolikt goda beroende på hur man är lagd som människa förstås. Det finns ju svenskar som inte tål doft och smak av böckling ens, eller lutfisk, eller lundsfisk.

Mer om Cha plu så; Rodjana använder bladen i en gryta med små havssniglar eller vattensniglar "geng hoy kong" som det är ett "dj-a pillgöra att äta för man måste sitta där med en liten virknål och peta ur de "rädda stackarna". Grytan kryddas med denna "piper sarmentosum", men mest användes bladen råa och det är väl där man felaktigt tror att de är som betelblad, bara för att de äts råa och döljer en liten hemlighet. Cha plu kallas för falska betelblad ibland.
Jag kan tänka mig blecksmaken ihop med sötman från det torkade och sockerspunna fläsket. Eller som jag äter på gatan, "miang" fyllda med torkade räkor, hackade jordnötter, rå tärnad lime med skal, rå hackad lök och så rostade sötsmakande strimlor av kokosnötskött, allt kryddat med rå ettrig thaichili. Så doppas dessa "miang" i en sirapsliknande söt sås som tillreds genom att palmsocker får smälta i lite ljummet vatten och sedan kokas ner i en stekpanna tills det så smått börjat karamellisera igen och är som varm, lös, sirap.
Betelblad är något annat och har inte med mat att göra utan med andra förlustelser, det är ganska vidrigt. Första gången jag tuggade Betel var i i Inden och Sri Lanka under slutet av 60 talet och början av 70 talet och senast i London (Förvisso länge sedan 1978, men fortfarande i minne), efter en bio i indisk/pakistanska kvarteren så stod betelförsäljarna i grupper och sålde betelblad, rosa kalk, betelnöt, tobaksblad och rostad kokos att lindas ihop och tugga.
Äldre generationen på landsbygden i Thailand förfaller åt röda leenden och det har ingenting med god smak att göra och kom nu inte och säg att det "ska jag säga som är den mest inbitne snusaren världen känner" för det är lika långt mellan betel och mitt snus som mellan belackaren och saningen!