Jag är passionerad på många olika områden.
Självklart i min kärlek till min partner, till min konst och till mina ord.
Fick en otrolig egoboost för det sistnämnda igår kväll då Fokus bjöd till årlig julfest med middag och mingel (god pärlhöna) och då alla läst det jag skriver och då alla visade sin överförtjusning.
Men passionen har inget alls med kickar att göra, inte alls med egoboost, sådant är bara en överbyggnad, ett slags kvitto på trevlig existens.
Passion är en djup personlig odling.
I passionen ser jag min egentliga blygsamhet, min tillbakadragsenhet.
I mina målningar, som är ett jävla osäkert slit och en slags fasa, finner jag stillsamheten i mig själv.
Förstår att mina passionerade tillstånd på sätt och vis varit en livräddare. Den har skapat ett överlevnadsdriv som jag förutan slocknat.
Hallå, ligger i badet och funderar med så varmt vatten och meditativt skum som jag vågar. Kanske är åldern som gör att jag lägger mig här så ofta jag kan, en äldres frusenhet. Nej för katten. Det är en njutningsfull paus med värmen utifrån och in. Låter funderingar komma och försvinna, njuter passionerat tills badet kallnar något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar