Den enda julen han mindes på riktigt var den
där när han var åtta.
Men det var inte julklapparna eller doften,
eller väntan. Inte ljusen i granen. Kalle Anka på TV fanns inte då. Inte alla
de gamla juldekorationerna som placerats ut i hemmet, julkrubban på ett bräde,
den värmländska ljusbäraren i kökstaket som dekorerats med kräppapper och cox
orange.
Nej det är något helt annat som etsat sig fast
och som överglänser alla andra jular som upplevelse, som minne.
Mormor hasade runt i tofflor i det lilla
långsmala radhusköket. Morsan tyckte hon var i vägen och gnällde. Hon sa aldrig
du till mormor, men det gjorde pojken, aldrig ”mormor” i tredje person.
Borgerligheten lade sig som ett tungt ok över
allas axlar, regelverket var stabilt. CocaColatomten var inte uppfunnen,
artighet var en dygd och så finkläder och tystnad på det, nästan som på
långfredagen.
Gossen på åtta kände det som om att man inte
fick visa längtan, lust, glädje, man skulle vara stilla och lära sig att inte
förhäva sig, lära sig att inte vara ivrig, lära sig att stå ut.
Det var ändå oroande hemma, som att något snart
skulle brisera, gummisnoddarna i gummisnoddsmotorn skulle gå av, allt skulle
rämna och julen skulle krascha. Det var en magkänsla han hade gossen som redan
kände sig hotad av åthävor och bannor och att få gå och lägga sig om han inte skötte
sig.
Maten radades upp, det kallskurna, mycket tack vare mormodern som
en gång i tiden varit kalaskokerska och oavsett vad mamman häcklade henne för
visste hur logistiken skulle läggas upp.
Tre vuxna i köket och en liten åttaåring blev
för mycket. Morsan och farsan stötte ihop och det efter en spänd ordväxling om
revbensspjällen skulle grillas helt svarta eller bara rödbruna.
Farsan höll på
det första och morsan gjorde illa miner och gjorde äckelljud med munnen. Då
brast det för det hela hade föregåtts av massor av spänningar och delade meningar och framförallt en rädsla över att det skulle gå åt helvete. Farsan tog skopan som hängde vid slasken, fyllde med vatten och
hällde över morsan samtidigt som han sa något obestämt, men rått. Morsan smällde
till honom till sitt försvar och sprang sedan dyngsur och gråtande ur köket med
farsan efter redan ångerfull.
Det var julen det brast, då artigheten
och uppfostran sprack i tusen bitar. All förvandlades till en slags värre grå vardag än vanligt trots
glittret i granen.
Men det var inte därför den här julen skulle
bli så minnesrik. Det var en betydligt mindre detalj och någon timme senare när
morsan bölat färdigt och farsan pudlat på knä vid sängkanten (men det var bara
något åttaåringen antog för sängkammardörren var stängd och låst).
Ur den största konserveringsgrytan fiskade
mormor elegant, med hjälp av två trägafflar, upp ett stort grishuvud som först
varit rimmat och nu kokt efter alla konstens regler. Huvudet lades upp på ett
stort lerfat och överflödig vätska hälldes av varefter huvudet torkades med
linnedukar för att så småningom griljeras och dekoreras.
Gossebarnet stor där bredbent med händerna höfte
fäst och tyckte det han såg var det mest storslagna någonsin. Hur huvudet var
rimmat och kokt till perfektion, genomkokt och mört men ändå med alla bitar på
plats. Han studerade hur huvudet styckats jämt med slutet av karrén.
Mormor gick ut ur köket. Gossen stod kvar och tittade
in i grisgapet, såg på tandraderna av flikiga oxeltänder och längre fram riktiga
betar.
Försiktigt tog han tag med fingrarna på en av
oxeltänderna.
Tanden som var enorm i pojkens ögon lossnade
omedelbart och kunde med lätthet dras ur sin håla. Han lade den enorma tanden
med roten åt sidan på diskbänken och prövade en av de stora framtänderna. Den
var nästan som en bete och lossades lika lätt, om inte lättare.
Så tog han de båda tänder, förstod att han gjort något otillåtet. Stoppade
tänderna i fickan och gick baklänges ut ur köket.
Morsan och farsan hade samsats, mormor var
tillbaka i logistiken och märkte inte grisens tandlossning. Hur det blev sen
minns han inte, gossen, minns inga julklappar, inte hur julmiddagen smakade,
ingenting om beteenden eller om han till slut fick gå till sängs för att han
varit orolig eller osansad eller pratig. Nej han minns inget om jularna före
och inget om jular efter, bara julen när grishuvudets tänder hamnade i hans ficka.
Tänderna då – nä, han minns bara händelsen,
inte var tänderna tog vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar