Vi hade en svår förlossning

 Jag läste sanslöst mycket som barn, jag sög i mig allt, från pärm till pärm; Husmoderns medicinbok, stora andra luntor hemmets medicin, uppslagsverk, reseskildringar och romaner. Självfallet inledningsvis en hel del barn och ungdomsböcker.

Bland många läsupplevelser var, med understreck på upplevelser,  "Det enorma ägget" av Oliver Butterworth, en amerikan från New England som skrev en hel del barnböcker varav just den här blev en bestseller. Den om en bondpojke som hittar ett enormt ägg hos en av hönorna på gården och låter kläcka* det och ut kommer en dinosarie som han sedan fostrar.

Den där boken klingade som ett eko när jag och August var på Hamleys på Regent street i mellandagarna. Fem våningar leksaker, ett eldorado för små och stora. Inte minst för August som fastnade vid modelljärnvägsavdelningen i timmar. Han har ju en sådan läggning att han ska se allt som upptar honom, även sådant som ligger bakom och längst in och allt ska synmemoreras innan han är nöjd.

Bakom hans rygg köpte jag ett lila, enormt ägg. Istället för värme som hos bondpojken Nate Twitchell i Butterworth bok  skulle det här enorma ägget läggas i vatten i en karaff..."sedan skulle det börja hända grejer inom 70 timmar..."

Gömde undan ägget tills vi kom hem till Sollentuna igen.

Så blev det spänning och dags. Vad skulle komma ur ägget. Enligt beskrivningen kunde en dinosarie födas. Väntan blev lång och förlossningen blev svår.

När tiden gått över 70 timmar och vi bara sett ett litet "krack" i äggskalet tänkte vi hjälpa dinosarien på traven, men bytte vatten istället. Så satte det fart. Efter fem dygn hade huvudet kommit ut. Långsamt gick ägget upp och så småningom och faktiskt med lite hjälp, efter 14 dagar, var den knubbiga krabaten (i någon slags mjukplast) förlöst.

Hade ju varit roligare med en livs levande som hos Nate Twitchell, men man får nöja sig med det lilla. Nu står plastmojängen och är tråkigt död på blomhyllan i hans fönster bredvid adventsstjärnan i neon, den som lyser rött på asfalten ända som tre våningar ner.
Men, det var kul så länge det varade.

Så kanske vi ska ta lite läsning ur det enorma ägget om det inte blir som vid andra omläsningar jag gör understundom och som då inte håller alls.

*Påminner mig för femtioelfte gången lustifikationen hos Tina Nordlund som i början av sin karriär som TV-kock "kläckte" ägg varje gång hon knäckte ett i smeten.