Det var alldeles
tyst. Inte ens ett flyg i luften. En sådan där nattvandring där allt går
långsamt. Där Assar tar sig tid, all tid alltid. Nosar intresserat på allt. En
kvist sticker upp och han nosar från snöskaren och hela vägen upp trettio
centimeter, sedan ner igen. Oj, det var något han glömde där upp på kvistens
topp, något som inte riktigt gick in. Går rund två tre varv och börjar nosa på
kvisten nerifrån och upp igen fast om motsatta sidan. Kissar på kvisten och
sprätter runt så slasket stänker.
Två meter till och
så en tvärvändning och tillbaka till den nykissade grenen i skaren. Det var
visst något bredvid han missade, sprätter i igen, oerhörd styrka och kraft i
det där. Skakar på sig och så går vi några meter och en ny kvist sticker upp i
skaren…det går väldigt långsamt det där med nattvandring med Assar.
Kommer till slut
till vändpunkten, en liten trekant mellan några radhus och en stor backe och
vid en kopplingsstation fö rel. Det brukar brusa av elektriciteten i stenhuset,
men inte så här dags, folk sover. Det är bara några rester av adventsstjärnor i
några av fönstren och kanske en och annan har en ledbelysning eller sänglampa
tänd.
Uppe längs vägen
ser jag på Assar att något är i görningen. Han börjar gå långsamt, tassande med
högt huvud, vädrande, nosvingarna slår han får något koncentrerat i blicken.
Inte som efter hare eller kanin då det är ett kort väckningsskal och hysterisk
rusning. Det är något större. Jag ser ingenting in i trädgårdarna för det är
svart och gatlyktorna når inte in. Han ställer sig som i oro. Vädrar de jag
inte kan se och ser säkert det jag inte ens kan förnimma. Han är inte säker.
Nästan lite kusligt för blicken hans är inte låst, skallet kommer inte, bara
vaksam väntan – något är där inne.
Lockar av honom
med lite godis och ber honom gå med. Han följer mig några steg, vänder sig om,
en, två, ett par gånger innan han ger upp saken. Något var det. Obestämt ett
rådjur kan jag tänka
Vi går hem sida vid sida, jävla duktig hund. Tar hissen upp, torkar tassarna. Han tittar på mig och det är något väldigt förtroligt i blicken. Klockan är över ett på natten, denna tjugonde vandring som jag låter höras om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar