Fokus på mängden, inte bry sig om att den minskar eller fokus på att rensa det sista, inte notera hur den rensade mängden ökar. Träning i att styra viljan, hastigheten, rörelsen, tiden, rummet.
Nu sitter jag med hälften. Resterande hänger på tork. Av fem Signebönor som utsäde blev det en mängd för en åker, av fyra gråärter blev dignande ärtsnår om tre meters höjd och av några få bondbönor av historiskt märke blir det en hel rugge till nästa odlingsår, ett år som började i detta nu, med rensningsmeditation när temperaturen utanför fönstret krupit under noll om morgontimmen.
Det finns en rikhet i denna påminnelse om fattigdom. Exakt dessa historiska frön har varit livsavgörande för människor som odlat dem. Också det ett fokus i rensningsmeditationen.
Under sommaren ha vi snattat färska baljor av Signe och ätit bönorna direkt, smakerna minns vi, de liksom sitter kvar som en dröjande längtan.
"Doppat hastigt i kokande vatten och lagt på sallader eller i enkla sommargrytor".
De har en omedelbart rikare smak än köpebönor som degenererats för att anpasssas till industrin.
Gråärtorna har en sötma som är storslagen och bondbönorna en djup, nästan långkoksbuljongig, smak och dessutom en fortsatt förmåga att reda både sig själv och annat som läggs i dess närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar