Men HALLÅ! Nu är det dags att bygga. Nått ett delmål , gått ner 20 kilo.

Alltså, alltså. Hur djävla lätt är det att 24/7 hålla på med mat och som grädde på moset laga mat till ungarna som är kräsna och SAMTIDIGT inte äta en smul själv.

Befinner mig i mellanrummet mellan två kokböcker, ja ni vet hur det gick för den senaste? Under den här tiden som jag berättar om passade jag på att skriva en helt annan slags bok, som nu ligger hos förläggaren.

Minsta August svarar när han får frågan om vad pappa gör? "Han kör taxi och skriver böcker" och visst finns det ett egetvärde i detta med att skriva taxi och köra böcker?

Alltså, Alltså har jag lovat mig själv i 25 år att loosa kilo efter kilo, men hela tiden misslyckats. Prövat allt - inget har funkat. Viktskiten gav mig diabetes. För tre år sedan åkte jag akut in på Danderyds diabetesmottagning och lärde mig allt om insulin. Fem sprutor om dagen, tre snabb och två långtidsverkande. Ute i sjukmatsalen serverades vi tallriksmodell med potatis och grönsaker och ris och kött och fläsk och fisk. Märkligt. Till dessert serverades söta puddingar och som mellanmål konstigt sockrad yogurt och mackor. På en diabetesmottagning?!?!. Och till denna sötsliskiga och kolhydratsbemängda kost stämdes sedan mängden insulin att spruta in. Oj oj, jag stank av insulin, hela kroppen vädrade det jag sprutade in. Det var då jag kapitulerade, men visste inget alternativ så jag fortsatte en vinglig insulinväg med darrningar, svettningar, förvirring och näradödenupplevelser för efter bara några månader insåg jag at skiten med insulin inte funkade, tränade, gick promenader och lade om kosten till LCHF. Vad hände då, jag fick rådet av en diabetessköterska att återgå till tallriksmodellen för att stämma med insulinnivåerna. MEN, sa jag, sockernivåerna fladdrar som en snorfana vid en förkylning. Då lade jag av med sprutorna. Trodde då att promenader och lchf-kosten skulle ge resultat, det gjorde inte det annat än att sockernivåerna stabiliserades och höll sig mellan 4.5 och 7, helt okey med andra ord.

Äh, jag ska inte bli långrandig. För exakt elva veckor sedan och ivrigt påhejad av två "ikoner" Thomas Ardenfors och Anders Forsberg gick jag in på Itrim i Sollentuna. De gav mig ett löfte, att programmet skulle fungera och jag lovade att göra som jag blev tillsagd och programmet startade i den stunden. 800kcal per dag och hårdträning varannan dag. Fuskade ingenting, körde extrapass i träningslokalen, satte upp säck hemma i ateljén, varit ute och sprungit, gått på Sollentuna boxningsklubb mellan Itrims träningspass. Igår vägde jag mig och nu står vågen på minus 20 kilo jämfört med för elva veckor sedan. Nu saktar jag in viktminskningen. Byter försiktigt ut en måltid från 200kcal till normalintag, dvs jag äter middag som vilken människa som helst, men tar bort det jag kan av kolhydrater.

Alltså alltså, det har fungerat. Så möter jag folk på stan som inte känner igen mig och som sedan säger "det kommer inte att fungera, det är farligt att gå ner sådär mycket i vikt så snabbt. Det är alldeles för snabbt. Du kommer snart att vara tillbaka i normalvikt igen". 

Känner igen det där. För 21 och ett halvt år sedan slutade jag dricka alkohol, inte många gav mig chansen. "Det där kommer inte att hålla", "Du kommer snart att börja dricka igen". Skit ner er. Jag är en vinnare.

Jag känner igen snacket, inte sällan från dem som själva är feta och som kämpar med sitt fettöverskott eller som bara är dumma i huvudet.

Självbilden är framkallad, "magerlagd, senig och brunbränd"...snart så även det sistnämnda. Nu ska det byggas muskler ovanpå benigheten. Har lagt ett program på två år för detta och ger det fem kilo upp efter ytterligare fem kilo ner de närmaste fem till tio veckorna.

Om nu någon är intresserad av det här programmet, kontakta mig så kan jag vara behjälplig. 

(I början av december blir jag ytterligare tillåtande bland annat med en middagskväll i gott sällskap på den ledande krogen i stan)