Den framträder aldrig helt klart som keruberna på altartavlan, den där ängeln jag haft med mig sedan 1975 då jag mötte den på en kyrkogård i Oslo på en gravvård i regn direkt innan vi gick in i kyrkan för att spela in musiken till en morgonandakt på Norsk radio och Mass for three voices (har inspelningen kvar och den låter jävligt bra).
I alla fall följde den där ängeln i tanken och det har blivit massor av olika varianter, bland annat en jättelik som jag ställde i en lada på Gotland, en diptyk som sedan bara försvann. Änglar kommer och går och är suddiga i konturen, utvaskade i regn eller dimmiga av tårar - då dyker de upp ganska ansiktslösa, men närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar