Vestibularisneurit - virusinflammerad balansnerv- rena helvetet

Jag ligger ner. Alldeles stilla.

I tisdags morse försökte jag resa mig. 

Allt snurrade. Kunde inte gå. 

Balansen helt satt ur spel.

Ambulanstransport till Danderyd. 

Direkt under läkarbehandling, neurolog, medicinare, öronspecialist.

Ganska snabbt konstaterades vestibularisneurit, det vill säga en virusinfektion på balansnerven.

Hemgång med chockbehandling av kortison. Idag, tredje dagen i fast sängläge med kärleksfullt omhändertagande av K känns det bättre, mycket bättre. Sjösjukan ger med sig, men vägen till dass är ändå en prövning.

I morgon ska jag enligt läkarvetenskapen börja göra vardagliga grejer, men inte köra bil. Allt annat går bra. Till och med så att jag ska framkalla yrsel för att lära kroppen vad det är (eller nåt sånt).

Det här är något som alla kan drabbas av och insjukningsförloppet är snabbt. Från att springa, lyfta, bära och sitta och vara trevlig till sängliggande med oförmåga att resa sig. Det sker på bara några timmar.

Min erfarenhet av tisdagen är att svensk sjukvård fungerar. Att ligga först på en akut, med mängder av svåra fall som körs in i ett aldrig sinande tempo och med sköterskor och uskare och läkare som metodiskt jobbar sig genom högen av krankhet där många svävar mellan liv och död är imponerande. Jag blev efter ganska snar stund förd till medicinakuten. Och märkligt nog läkaromhändertagen hart när ögonblickligen. Förmodligen för att utesluta hjärnhinneinflammation eller stroke i lillhjärnan (struttiga och yrsliga gången). Sedan dröjde det en god stund, några timmar, det kom in folk med akuta problem. Undersköterskor som jobbade häcken av sig, hela tiden med ett leende och med tid för var och en. Läkare som team och ställde bland annat min diagnos och som kostade på sig att skriva ett långt brev med förhållningsorder inför hemkomsten.

Jag är så imponerad och tacksam.

Var precis uppe och gick en stund, från sängen till balkongen i andra änden av lägenheten. Sådär fyllkajeaktigt gick jag inte ens under min värsta supartid för över 25 år sedan.

Pratade precis med min husläkare Anna på Attundahälsan, också en vårdarklippa. Fick råd om hur jag ska bete mig för att snabbast komma ur skiten. ”Börja göra vardagliga grejer i morgon”.

Ser framåt, visare idag än igår.