August hade en diktrad att läsa om den "andra advent och andra ljuset som är tänt". Följdaktligen fick han också gå fram och tända ett ljus jämte alla andra i åldersgruppen i tur och ordning.
Så har jag kommit i den åldern att jag lätt kan reflektera över mina egna barnsliga plågsamheter påmind av de egna barnens utsatthet.
Övertygas att August tycker det här är skitroligt. Att han utsätter sig för uppvisningen för att han själv vill, att han till och med tycker det är lustigt att ingå i konvenansen. Det tyckte nog aldrig jag själv. Jag tror mest jag ingick i sådana här upptåg för att tillfredsställa andras vilja. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Det var aldrig lustfyllt och skitroligt alla dessa utklädningsevenemang, alla dessa utantilläsningsuppgifter - det blev bara yta, en smula smärtsamt och ångestladdat, något att göra för att man blev tillsagd att göra det och man gjorde det lydigt....aldrig för ens eget nöje utan blott för överhetens och om de ens brydde sig.
Stod han där och jag kände igen mig själv. Läste sin diktrad. Strök eld på stickan och tände ett ljus som omedelbart slocknade. Slängde ett ögonkast mot mig och log, strök eld på en ny sticka och och tände ljuset på nytt. Han gör det här för att det är roligt och han visade senare stolt upp både pepparkakor och lussebullar han, jämte kompisarna bakat och mens vi fikade surrade luften av alla föräldrarnas barnaprat (alltså prat om barn) och planer för jul med resmål och julmat...själv kör jag taxi julafton...kan man få en kopp kaffe? Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar