Sven-Gunnar Svensson är död

Han ringde mig en dag. Hur han fått tag i mitt nummer vet jag inte. Hade väl börjat skriva en del om mat i olika tidningar. Våra vägar hade aldrig korsats.
-Vad vet Du om lutfisk, frågade han.
Innan jag hunnit svara så svarade han själv och jag hörde direkt att han var östgöte: "Förmodligen ingenting"
-En del, svarade jag och föll honom in i dialekten av född och ohejdad vana.
Dagarna därpå gjorde vi vår första resa tillsammans, denna vår första gick till Skärhamns frys på Tjörn, vi skulle se årets första lutfisk och det var fortfarande varmt i luften när vi senare på dagen åt lutfisklunch på hotel Nordevik.

Just kväll nåddes jag av att Sven-Gunnar avlidit. Jag känner en stor sorg. Eller om det kanske ändå är tacksamhet. Den mannen lärde mig stora delar av vad jag kan, eller inspirerade mig till att lära mig.

Under resor ut över den gastronomiska kartan introducerades  jag till och presenterades för världskockar, producenter, forskare och till de där små ställena som tar en livstid att hitta. Ett litet ställe utanför Bordeaux, långt bortom ära och redlighet där han själv en gång ätit kött med en sås på druvor. Och jag återvände dit med honom och han bjöd på druvsåsen till köttet.

Sven-Gunnar var en frände i sin uppväxt i Norrköping. Jämgammal med mina föräldrar uppvuxen i samma trapphus som en av morsans kompisar (både morsan och kompisen också borta idag). Sven-Gunnar drog sig till minnes och sa:"Hon den där Ulla, var inte hon djävligt snygg egentligen?" Så skrattade han så axlarna guppade med.

Förta gången jag besökte honom i kontoret en halv trappa ner på Karlavägen alldeles uppe vid Karlaplan slogs jag av alla "komposter" överallt och en bjäbbande Hugo som spratt upp när jag öppnade dörren. Hugo var en av hans franska bulldoggar.
-Sätt Dig inte där, i den fåtöljen har Hugo sin smörgås.
Det är ju en ovanlig uppmaning till folk som kommer på besök första gången. Men bakom den tillsynes stora oredan rådde en perfekt närvaro och koll och Sven-Gunnar kunde fiska upp exakt det han var ute efter. Han hade råkontroll.

Den där gången vi var på Skärhamns frys satte vi oss på återresan på flyget och doftade som fiskargubbar. Lutfiskdoft går inte att vädra ur yllekavajer. Vi stank fullkomligt.
Det var den första gången, första resan som jag begick ett stort misstag. Jg frågade nämligen hur gammal Sven-Gunnar kunde tänkas vara och hans ögon glödde och han snäste av mig reptilsnabbt: "Det ska du skita i fullkomligt". Jag frågade aldrig mer. Och ärligt talat sket jag i det fullkomligt också.

Jag tror inte det finns någon inom det gastronomiska Sverige som nummer ett: Gjort så mycket för att påskynda utvecklingen i landet. Nummer två, så placerat Sverige på kartan som ett ledande gastronomiskt land. Nummer tre, marknadsfört inte bara svenska matlagare utan också svenska råvaruproducenter och samtidigt förstått att de hör ihop. Nummer fyra, förstått att hans frankofiliska intresse varit till stor gagn för gastronomisverige. Nummer fem så självutlämnande delat med sig av alla sina kunskaper.

Nu vet jag att alla anekdoter kring Sven-Gunnar som person kommer att berättas. Det är sällan man får minnas en människa med ett så solklart leende och jag vet att han själv uppskattade allt som berättades kring hans person och hans sätt att vara. Det gör sorgen till ett leende. Men Sven-Gunnar, vem ska jag ringa nu?

Vila i frid min vän