Mjuk övergång

Det är inte det lättaste med en mjuk övergång när jag premiärbloggade igår och självklart var tvungen att låta täckelset falla från min senaste bok som jag själv för första gången fick hålla i handen - den kom precis från tryckeriet,doftande, tung, välpackad och det är en pirrande nästan förlamande känsla att öppna boksidorna och höra det lätta knaket från bindningen och se den egna kunskapen och gestaltningen som designade sidor.
Så handlar den så brutalt om döden, den död som den avlivade inte kunde påverka ens med gråt, med böner, med ånger, med självutplåning.

Hur sjutton kommer jag in på mat efter det - dilemma.
Jag tänkte ett tag att gå vägen via små fullmatade råbiffar, som små bakelser, sicklat innanlår med smått, smått, mirepoix av rödbeta, lök och fint hackad kapris, vid boksläppet, men det är för dramatiskt, bloody Mary (?) , nä jag dricker ju inte.

Det var ju det jag tänkte att jag, med vissa undantag, skulle prata mat i Lagers tabberas. Och då kan man ju fråga "varför just tabberas?" och förstå att det kommer från min förra bok "Järnspisar, Hackekorv och Tabberas". Men det har väl flera redan förstått att det är så det håller ihop.

Ett tag framöver kommer jag nog att blanda "mat och mord". Den mördande läsningen i "Dödsboken", jag kallar den själv fortfarande för arbetsnamnet, och den kunskapsmättade "Astridboken" som är arbetsnamnet för "Järnspisar..."

Nya böcker är som barn, som nyfödda bäbisar. Och en sådan till får vi snart i familjen också, alltså på riktigt, en riktig bäbis - så det blir väl barnmatstips kanhända.

Påminner mig om min äldsta tjej som är stor idag och snart 21, när hon fick sin första smakportion, av det som ges efter allt bananskrap och alla grönsakspuréer, hennes första smak av kött.
Hade precis varit ute på årets första morkullejakt och lagade små pastejer av restkött (hur nu det går till att få restkött av den lilla "scolopaxen", men så var det och pastejerna mosade jag och hon smakade och fullkomligt lyste i ögonen.
Så blir det när man bekymrar sig!