Visning av huset så vi höll oss borta (man gör så!) En 40-milatur med bilen till Hälla Leksand och Anders Ståhl.

Han är en urstyv tecknare och tillhör även den lilla rest som kallar sig friluftsmålare. Våra vägar korsades för ett och ett halvt år sedan och vi gick till Konstnärshuset och käkade lunch och pratade. Visste inte så mycket mer om honom, Anders Ståhl, än att han målade som det ser ut och att han släpar staffli och färger med sig vart än han går och befinner sig, nästan som ett tvång. Vårt samtal handlade om att se och vi konstaterade att vi såg olika och det är fullt möjligt och tillåtet. Han ser möjligheter i stort sett i varje glänta, varje gathörn och gärna med ett historiskt perspektiv som talar till honom genom skönhet, genom perspektiv eller genom färg. Jag ältar samma sak om och om igen tills jag sett färdigt, men vi ser kunde vi konstatera om än att vårt seende och arbete skiljer sig - vi har alltså sett olika. Och jag tjatar ständigt om mitt sett att se, inte som det ser ut utan som det är.

Friluftsmålare börjar och slutar med sin målning utomhus, gör färdigt bilden, det är vad man kallar för plein-air. Jag föredrar ateljén från början till slut bara med en skiss utomhus, en föreställning och resultatet måste inte alls motsvara det jag en gång sett, noterat, tänkt. Anders Ståhl är mer direkt i sitt förhållningssätt och avbildar i sitt undersökande, förmodligen är vi båda undrande inför om det är möjligt. 

Vårt gemensamma är också Grez sur Loing med intilliggande området som samlat konstnärer både förr och nu. Grez och Barbizon och intilliggande orter som befolkades av friluftsmålarna nära Paris, Bourrin Marlotte, Fontainbleau, Nemours och som av andra blev utflyktsmål bara för att sedan krypa in i ateljén och av inspiration kreera storverk.

Jag har haft förmånen att bo på hotel Chevillon i två månader, första gången som stipendiat i september 2023 och andra gången januari förra året (kallt som fan, men varmt inombords)

Anders målning från bron med solstick. (Bild från Anders Ståhls Fb-sida

Anders har återkommit betydligt fler gånger, ofta landat kortare tid men hunnit bygga ett socialt närverk. Blir väl så när man syns på byn dagligen med staffli och målarlåda. Jag dyker in i ateljén tidigt om morgonen och kommer knappt ut annat än för korta promenader över bron och sedan in igen fram till läggdags vid 23-tiden, så byggs inga relationer.

Nyligen drev han ett projekt i samarbete med Stiftelsen Grez sur Loing och samlade dryga tiotalet friluftsmålare i två veckor för att utforska byn och befolka den exakt så som den befolkades av svenska konstnärer i slutet av 1800-talet. Helt jävla spejsad tanke, samtidigt hur seriöst och bra som helst.

Min målning från samma plats (Hämtad från Goranlagerart på instagram

Igår drog jag och K iväg till Leksand. På Fb hade Anders annonserat att ateljén, ett fantastiskt fint inrett missionshus i en av Leksands många byar, Hälla. Sagt och gjort, lämnade Hovra vid 10-tiden med frukost på Wilmars i Los och sedan rakt mot Leksand genom skog skog skog, så ogenomträngligt att en friluftsmålare fått fnatt och bara haft 30 olika nyanser av grönt i målarlådan. Här och var ändå våldsamma öppningar efter kalhuggning. Känns som våldtäkt, å andra sidan är även den kompakta gröna muren av träd som kantade vägens sidor också ett slags våld med tallar i räta rader och granar som trängs i samma riktning. En skogens trädgård.

Fint möte med Anders och så roligt att se hans grejer från Grez live, målningar från friluftsmålarprojektet nyligen och målningar från tider då vi växlat boende på Chevillon Aldrig varit där tillsammans, men den tiden är jag övertygad om att den kommer.

Älskade pasteller och historien om fixativet i Grez sur Loing.

 

Se så lycklig jag ser ut i detta paradis

Varmt ute men svalt i ateljén. Tänker mig att växla mellan olja, akryl och pastell. Handlade ett antal pasteller 2025 på Maison du Pastell i Paris (bara öppet på torsdagar).

Fick den här filmen över You Tube. Fattar varför pastellerna kostar en mindre förmögenhet. En helt ljuvlig filmsnutt om pigmenten som jag använde mig av till bilderna på Galleri Cupido i höstas. Tänkte att ni ville veta. Mina sista Euros gick åt vilket jag skrev om här. Men alltså, vilka kritor.

Fortsätter mitt arbete som, efter en idérik skiss och tänkesommar, kommer att resultera i en ny utställning på Cupido i mars 2027!!! (Måste åka till Grez!) 

Under hösten står jag i ateljén i Häggvik, kom gärna och besök mig.

Oljorna jag jobbar med är på järnplåt och med ett annat uttryck än pastellerna - ligger i materialets självklarhet. Gemensamt är tiden. (det var väl filosofiskt sagt?)

Ni som inte läste det så läs det här, om handlaren i Grez när jag handlade massor av hårspray som fixativ till pastellerna, om väldoften i ateljén på Chevillon och om hur flera konstnärer som kom efter mig tog till sig mitt tips och handlade massor av hårsprayburkar. När jag var där senast och handlade 17 flaskor berättade jag för butiksägaren varför. Han såg lättad ut, för självklart hade han undrat.

Till sommaren följer ett akvarellblock, kinesiska kalligrafipenslar, tusch, pasteller från Maison du Pastell, lösa pennor, stora skissblock och oljepastell. allt för att göra anslag utan krav. Känns bra.

Lördag med bältros, Camille Claudel och croissanter av Sebastien Boudet på Livs

 

Jag det är kanske inte bästa oddsen. Andra gången i vår med bältros. Medicinerade vid första känningen så hittills har jag sluppit utslag, inte mindre smärtsamt för det kan man tro. Hela kroppen kämpar mot och jag blir helt slut.

Släpade mig, trots att jeansen och skjortan skaver, i alla fall iväg till Ryös antikvariat där den Blå klänningen fanns att hämta, boken om Camille Cloudel av Michèle Despordes. Rekommenderad häromdagen som ett måste av Eva Sjöstrand som varit engagerad i ett dansprojekt med  Susanne Svantesson (Krapsan) om Carolina Bruce. Så griper sakerna tag i varann. Paret Bruce var nere i Grez på konstnärskollonin, pension Chevillon, med alla andra konstnärer i slutet av 1800-talet och i samma Chevillon dansade fram till igår även Susanne Svantesson som i sin tur gjort en film om Camille Claudel och Eva hade i sammanhanget "snubblat" över boken och läst den på flyget till Malmö och blivit helt förförd.

Lite lustigt att på pendeltåget hem öppnade jag boken och började läsa. Bredvid mig på sätet satt en annan filur och läste en bok. Verkligen en omodern syn på pendeln där alla andra satt md sina telefoner, nästan som en bild ur det förflutna, tiden när folk läste böcker. Hamnade djupt in bland orden om miljön och känslan, tiden och hopplösheten, längtan och cypresser. Upprepningar nästan som hos Fosse, upprepningar som en rytm på de första 20 sidorna. Rytm och lera.

Sebastiens deg till fantastiska Croissanter, hans tumme också.

Först tog jag min bok och gick över gatan från antikvariatet till Livs. Tog en fralla med ost och syrade grönsaker och en croissant med mandel. Började läsa vid kaffebordet. Njutning och finns det något bättre än att sitta och bli förförd av text med kaffe och bröd. Någon knackade mig på axeln. Sebastien. Kram kram och så får han syn på min bok och blev uppspelt som över en fin deg. "Oj, den boken ska alla läsa som går i skolan, det tillhör alla måsten i Frankrike. Jag tror jag var 14 år när jag läste den." Så tog han ett foto på boken med sin telefon. "Tack för påminnelsen, den ska jag läsa igen."

Hemma igen blev det croissanter med Vrångebäcksost och hemkokt svartvinbärssylt från buskarna i Hovra. Aldrig får man croissanter med så mycket smak och så mycket "fras" som hos Sebastien.

Gången innan fick vi förmånen att vara med honom i bageriet när han manglade smör och deg som fyrslag och det var som en balett. Tar en tugga och blir genast liksom förflyttad till bagaren Benoît i Grez sur Loing som jag handlar bröd av varje morgon och varje eftermiddag när vi bor på Chevillon. (Han blev visst nominerad till årets franska bagare förra året.)  Boudet är hans jämlike, men det visste jag ju sedan gammalt, alltsedan jag handlade av honom i hans bageri på Kungsholmen för länge sedan. 

Jag blir så trött av att ha ont, allt skaver och smärtar och det liksom blir spänningar i hela kroppen. Vaccinera er, det har inte jag gjort!

I morgon repetition klockan nio, högmässa klockan 10 följt av ytterligare repetition mellan 11 och tolv. Varför då undrar man?  Jo, högmässan är ett sätt att betala hyran för kyrkan som replokal för kören och extrarepet efter mässan är ett litet genrep inför vårkonserten vi ger på måndag klockan 19. 

Plats: Kummelby Kyrka Sollentuna. Och jag skriver här precis som det jag skrev på Fb när jag delade affischen för konserten för en vecka sedan : 

"Dyk upp, det är vår/försommar, det är ljuv musik. Ett varierat program för både eftertankshuvuden och popcornskallar, eller nåja, i alla fall musik att möta sommaren med!"

Vernissage 11 oktober 12-16

 

Svartmangatan 27 i Gamla Stan

Hängning av mina senaste fem års bilder från Hovra, Island och Grez sur Loing. 

Första utställningen på 35 år!

Välkommen

17 burkar hårspray på fyra veckor med en konfunderad handlare i Grez

Fyra veckor 17 hårspray

En liter fixativ gräver stora hål i plånboken och jag gör av med massor eftersom jag just nu uteslutande jobbar med torrpastell, det vill säga pigment hjälpligt sammanhållet och som sedan lägger sig på papprets gräng. Måste alltså limmas fast med ett "klister", det vill säga fixativ.

För många år sedan fick jag tipset att hårspray går utmärkt att använda. Men gulnar det inte? Nä, inte alls! Ytan blir fortsatt torr i karaktären och håller pigmentet på pappret minst lika bra som ett fixativ från konstnärsbutiken, en sådan man kan få betala flera hundra kronor för.

I Grez sur Loing finns en livsmedelsaffär, marockanen som driver Rapid Market på Rue de Vieux Pont. När vi var där i september 23 handlade jag slut på hans hårspray. Köpte massor och tipsade min omgivning om det utmärkta fixativet vilket gjorde att fler än jag handlade hårspray. som fixativ. När vi lämnade Grez efter fyra veckor kom Anders Ståhl dit och han fortsatte handla hårspray i mängd på Rapid Market.

Nu, januari 2025 var det första jag gjorde när jag landat och installerat mig i ateljén och lägenheten på Chevillon att handla på mig fem flaskor hårspray. 

Handlaren, marockanen tittade lite bryskt på min kortklippta lugg, men höll god min och slog in sprayburkarna. 

En vecka senare var jag där igen och handlade sju burkar, än mer brydd min i kassan och tredje veckan köpte jag fem hårspraysburkar till. Då tänkte jag att jag måste förklara mig och jag tog tillfället att berätta om hårsprayens förmåner att fixera pasteller och att jag jobbade med bilder på hotel Chevillon. Han svarade att han undrat det senaste året över att folk kom från Chevillon och handlade på sig stora mängder hårspray.  

Jag berättade för Anders Ståhl att jag förklarat för handlaren och han sa att "nu är magin bruten."

Alltid ett bröd på väg hem. Man kan liksom 

inte gå förbi Benoît utan att handla bröd

Stor pastell på utsökta Fontainebleaupapper.
Loing uppströms från bron

När säger jag att en målning är klar? Jo, när den slutar snacka med mig!

Loing från bron medströms, pastell på papper ca 60 x 45 cm

Morgonens intensiva gnetande i ateljén fortsätter ett tag till med samma landskap för ögonen, samma slags yta för den är viktig, det över bron till vänster medströms. 

Nu lite lunch, hastiga hopkok av det jag hittar i affären, linser, fläsk, sallad, senap. Sedan tillbaka efter en timmes bokläsning. Ganska kallt idag.

Ett av de jobbigaste besluten är att lämna en bild, säga att den är klar. 

Hur kan jag vara säker på det? Svåra beslut och ibland kan jag bara sitta hur länge som helst och bara stirra, glo mot staffliet i en slags vånda. Kämpigt.

"Det är ju egentligen inget att dividera om", säger jag till mig själv. Att jag aldrig lär mig utan hela tiden fastnar i vedervärdiga beslut som egentligen inte alls är så komplicerade.

Bara några linjer till, tänker jag och minns Björne Selder som nästan var färdig med en sten till skulptur, vackert svävande former, så tunt att man inte tror att det är sten, en vinge. Så tydlig och så klar. "Bara några tag med hammaren. Så blev det sten igen".

Man får liksom inte vara feg. Jag måste alltså få fortsätta om det går fel, vilket det ofta gör, få fortsätta för att ta tillbaka uttrycket. Bilden lever ett slags eget liv och det ska fan vara motstånd. Ibland fortsätter jag ändå som en idiot. det är inte långt mellan en färdig bild och att rasera hela bildbygget. Klokskap och dårskap. Ibland känns det som att jag tvingar bildhelvetet dit jag vill. Så kommer jag till det där magiska att bilden inte längre utmanar, inte längre snackar tillbaka. det är som att vi är överens, sådärja, Nu är den klar.

Stranden på andra sidan Pastell på papper ca 60 x 45

Går upp till lägenheten och reder mig en kopp presskaffe, ett bröd från Benoît och försjunker i Jan Mårtenssons Häxan som utspelar sig här på Chevillon och i Grez. Lättläst underhållning med uthärdlig spänning. Jag gillar inte spännande saker, inte fotboll, inte friidrott, inte spännande filmer, inte drama annat än som teater och opera. Jag får i mig tillräckligt med spänning genom mina bilder för man vet aldrig hur de slutar.

(Snart ska jag berätta om mina stora inköp av hårspray)

Till Fontainebleau och papper

                            Varför gör du så många bilder som liknar varandra, men egentligen inte?

Förstår nämligen att om jag inte hittar något annat nödvändigt kan jag fortsätta flödet av det tema jag redan etablerat, utforska tills det tar slut, tills inget mer finns att tillägga. Inte kopiera mig själv, snarare att förvalta motivet, bilden, pastellen eller målningen. Dra den till sin yttersta gräns. Emblematiskt fortsätta som en slags utgrävning i min egen uttrycksförmåga och inte stanna upp förrän motivet/tanken är helt genomlyst av alla dess möjligheter.

Eller som vännen Janne Enfors påminde mig efter att ha läst sin Slas: "Har man dragit det första strecket har man dragit på sig ett stort problem som det gäller att ta sig ur snarast."

Måste jag då ha alla bilderna framför mig för att förstå processen? Absolut inte för varje enskild bild berättar just hela historien. Varje enskild bild är både en egen helhet och en del av den eller omvänt.

Jag bara SKA till Fontainebleau, behöver stora papper, längtar efter dem, förberett mig två veckor, nu reser jag. 

Tar bussen från Grez Lez 4 Routes till Château (palatset som har en svensk anknytning då Drottning Kristina bodde här några år efter att hon abdikerat 1654 och som långt senare togs över av Napoleon som här tog adjö av sitt garde innan han gick i exil 1814) och promenerar genom stan till det stora torget där det är marknad idag. 2:50 € för bussen enkel väg.

Hela torget är fyllt av salubodar, små lokala odlare, charkuterier, fiskmånglare, köttbodar, grönsaksodlare, ysterier. Helvete varför har vi inte detta hemma i större utsträckning. Otroliga kycklingar, fantastiska charkuterier, magnifika bröd och grönsaker som fortfarande höljes av morgondagg! Vilken lycka!

Letar mig fram till konstnärsbutiken, nere i källarn hittar jag de papper jag önskade och av samma slag jag använde mig av senast i september 23. Billigare än jag föreställt mig, svarar utmärkt till mina pasteller och mitt sätt att arbeta på ytan och med en försiktig och fin gräng om ens någon.

Tänkte äta i stan, men kände samtidigt en dragning hem till ateljen. Hittade en bankomat och tog ut tillräckligt för bagaren som inte tar kort under hundra spänn.

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/halvtid-och-ensamheten-gor-mig-nytta.html

http://tabberaset.blogspot.com/2025/05/forsta-halvan-av-januari-i-ateljen-pa.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Halvtid och ensamheten gör mig nytta. Växer i mina bilder och förstår att missad tid i ateljén aldrig kommer tillbaka

Pastell på papper 36.5 x 20,5 cm

 

"Sista bilden för idag", skriver jag i min dagbok över vistelsen i Grez sur Loing. Det är en pastell på papper från ett ritblock. Skulle jag satsa på att åka in till Fontainebleau och köpa större eller fortsätta ett ta till med dessa på 36.5 x 20,5 centimeter. Det suger att åka härifrån, slumpa bort en hel fredag för några pappers skull.

Pastell på papper 36.5 x 20.5

Slow start morgonen därpå och det är tillåtet. Till ateljén efter en lättare frukost. Ensamheten på Chevillon är behaglig, inte en jävel som fångar mitt intresse eller stör annat än gångsteg i nattkorridorerna, slammer från stora salen och någon som tycks vara i köket, men det är bara röster ur det förflutna, ekon, inga människor, bara skuggor. Jag är med mig själv och det är ett sannerligen trevligt sällskap.

Slåss med tanken på att ändå åka in till Fontainebleau för papper. Längtar efter att få jobba i lite större format. Det som  går att ta hem i stora resväskan, väl emballerat, är 60 x 45 centimeter, fullt tillräckligt. Väntar till på tisdag, då är det matmarknad i Fontainebleau. 

Väljer att vara i mitt eget hela helgen. Känns nyttigt att vara själv med mina egenskapade rutiner och känner hur erfarenheter bara bubblar upp och växer, samtidigt som jag lider av otillräcklighet något alldeles förfärligt, men det har jag alltid gjort.

Pastell på papper 36.5 x 20.5 cm

Där ute finns det, allt samlat att samla. Landskapet i Grez. Det sorlande violetta ljuset, kalkstensdammet och skenet över vattenvägen. Det aldrig sinande flödet Loing. Färgerna som blir nästan sura av ångestkramp. Så slår det mig ändå att det är riktigt bra, som små karameller dessa pasteller. Det enda jag kan göra är att tränga djupare in i dessa fantastiska franska landskap och därmed också själv jobba vidare förutsättningslöst, slåss vidare mot skapandets demoner. 

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

http://tabberaset.blogspot.com/2025/05/forsta-halvan-av-januari-i-ateljen-pa.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Tillbakablick till de första dagarna i januari, första dagarna i Grez och på hotel Chevillon

                               

En liten pastell med motiv över Loing ca 21.5 x 18 cm

Man kan faktiskt vara här i januari. Det är väder då också. Inte varmt alls, men väder. Ibland snö, ibland riktigt vårväder med kacklande vitkindade från andra sidan Loing och med Forsythia som är sprickfärdig. Nästa dag isbark på den gamla bron så att man inte kom över utan att slira omkull. 

Försökte komma ut i byn för promenad varje dag. Behövde verkligen pauser för ateljéjobbet är så intensivt och tidsbegränsat. Njuter därför även när det duggregnar eller är frysgrader.

Det är alltså här, hotel Chevillon mitt i Grez sur Loing

Pastell, januariväder över Loing

Står upp tidigt. Klär mig och går ner till bagaren för bröd, möter bybor. alla hälsar, så fint. Hälsar jag på samma sätt mot okända man möter på gatan hemma så blir folk skräckslagna och börjar springa eller i alla fall röra sig fortare. Bonjour!

Första dagarna pasteller i det där vädret som inte håller. Hittar rutiner för mitt arbete förvånansvärt snabbt. Behöver ramarna för att få jobbet gjort, tidsögat. Så och så och så. Smiter ändå bort ibland, hittar på att, kanske jag ändå borde gå till affären, apoteket, vänta när stänger bagare för ett pain au chokolat, dessa underbart frasiga och goda chokladbröd, eller de med mandelmassa som väl kan mäta sig med semlor. Får hålla mig fast fysiskt för att inte hitta på anledningar att smita undan. Egentligen ett jävla jobb det här, men så har det alltid varit, rädslorna hinner ikapp. Varje morgon när jag kommer ner i ateljén är jag rädd för att nattens genialitet ska ha sjunkit ihop som en sufflé. Det har inte hänt än här, de första dagarna. Snarare är jag förvånad över att så snart etablerat rutinerna och gjort bilder jag aldrig trott att jag skulle göra, aldrig i helvete!

Pastell på papper 21,5 x 18 cm

Trodde väl aldrig att jag skulle ställa mig på bron, titta motströms för att se rörelserna kring utskjutande små öar, näs och hur ljuset skiftar i januaridagen eller hur träden vattras ut i frostdimmor.

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Med franska förtecken. Lite mer från månaden på hotel Chevillon i januari

Grez sur Loing, ska vi ta det från allra första början? Egentligen var det i september 2023 som min fäbless för Chevillon och Bonnierateljé 2 startade, men det har jag skrivit om tidigare.

Nu var det januari 2025 och jag hade legat på sjukhus i mitten av december och allt syntes förbi. Ett virus på balansnerven. Magnetröntgen av hjärnan gav vid handen att det inte fanns några läckage eller förträngningar. No problems att lyfta till Paris direkt efter nyår. Världens dyraste kaffe på Norwegen. Längtade till frukosteringarna i lägenheten med bröd från bagaren Benoît och fransk paté och ostar, söt sylt och starkt kaffe.

Längtade också till det fokus jag får i ateljén, ensamhaten och koncentrationen, ljuset som nu i januari var något helt annat än det i september. Kallt, råkallt, isdimmor och isbark, snöflak och vind, svarta fåglar som kraxade, inga vinande svalor med bo i fönstersmygen. Ljuset, alldeles utfrätt, lilalikt och ändå så avslöjande, färgrikt i allt det grå. Och så bron som så många attraherats av och jag kände mig tvungen redan senast. Motvilligt drog jag mig då ner till Strindbergs badställe och skissade bron och gjorde färdigt ur minnet i ateljén. Det blev en försiktig bro minst sagt, fortfarande en favorit för jag känner motvilligheten. Har ramat den nu. I september var det en man från byn som omedelbart villa handla bilden. Jag sa "har du möjligtvis en Laban i mint condition så kan vi byta" i ögonblicket tänkte jag, "vad sa jag nu" jag behövde ju pengarna och var inte sådär på för att sitta i en 60/70-talskomfort och ratta en bil som med lite ansträngning kom upp i 90 och ända till Stockholm. Han hörde inte av sig igen men var moloken då han bara några veckor tidigare haft en Laban men givit bort den till en kompis. Målningen finns kvar och idag är jag lite glad för just detta.

Loing var stridare nu än i september och skitigare.

Badstället, översvämmat med svinkallt franskt vatten

Äntligen tillbaka i ateljén, samma som september 23, samma doft. så fort jag fått upp väskorna i lägenheten rusade jag ner för att ta ateljén i besittning, ställa allt i ordning exakt som tidigare, packa upp pasteller och färger, pennor, papper och fixativ.

Återkommer snart till tankar om själva uttrycken, om mina egna bilder. Jag har tid att tänka. Har hela Chevillon helt för mig själv, inga stipendiater eller andra är där. Jag går genom salar och kök, korridorer, allt är tyst och kallt, 12 grader utom i lägenheten där jag brassar på med värmen. En arbetsmånad ligger framför mig, en resa inåt.

Promenader till kyrkogården och Chevillons familjegrav, målningar, isgata och frisk luft

 Jag har försökt hitta i historien. Vem som ägde vad. Hotel Chevillon i Grez sur Loing hade många ägare, så långt kom jag. En målning i trapphallen beskriver madame Chevillon som ganska uppenbart var en av ägarna. 

Jag tog dagliga promenader i den stillsamma byn. En god vän kommenterade min närvaro efter att själv ha varit där 2010 att "byn är så jävla tyst och tråkig att det enda som återstår är att arbeta."

Det är helt överensstämmande, men frisk luft kan ju ändå behövas av och till. Jag försökte därför att i den sura januarikylan ta mina dagliga promenader och även om jag vid det här laget känner byn ganska så väl hittar jag alltid något som är nytt för ögonen. Trädgården som är helt igenvuxen bakom röda gallergrindar som tillsammans döljer ett övervuxet och som det ser ut helt övergivet hus. Det ligger efter Rue Wilson, alltså samma gata som huvudentrén till Chevillon, lite upp till vänster mitt emellan hotellet och krigsmonumentet. Övergivet? Ja jag trodde det enda tills jag såg en man som stängde grindarna bakom sig och var på väg till sin parkerade bil tvärs över gatan. Frågade honom om huset. "Ja jag bor där, svarade han.

Lite längre upp på samma gata, precis innan man helt enkelt går ut ur byn ligger begravningsplatsen övervakad av ett rent hiskeligt och jättestort krucifix. Jag vandrar med stor tillfredsställelse runt i de olika begravningskvarteren och bland gravar rikt dekorerade med små minnessaker och skulpturer, det är fantastiskt att se hur folk vårdar sina döda, men inte så värst länge. Längst uppe i området ligger de allra tidigaste döda, de som gick bort för hundra år sedan.

Väl jag spatserade bland de raserade gravhusen och  gravarna så ser jag en grav med en ståtlig sten som ett kors och en tomb med rostiga kedjor, ser helt övergiven ut, ganska illa åtgången av väder och vind och miljöförstöring, går knappt att läsa inskriptionen, men jag ser. Jag tror mig hittat familjen Chevillons familjegrav.

Om kvällen går jag omkring i stora salen på Chevillon och tittar på alla de gamla målningarna som hänger där. Tror mig hitta färgsättningar som jag känner igen mig i. Ljuset och färgerna i Grez var ju det som lpckade så många konstnärer dit. Känner omedelbart igen mig i Roger Donoho, Bruce Crane och Henry Enfield. Två amerikaner och en engelsman. Märkligt.

En svenska, Emma Löwstädt kom till Grez för att måla. Hon fick en helt annan framtid än Karin Bergöö som förlovade sig med Carl Larsson på den berömda bron i Grez och födde parets första barn på hotel Chevillon. Så snart de var gifta blev Karin tillsagd att inte måla varför hon istället ägnade sig åt formgivning, idag hyllad för just detta. Emma Löwstädt däremot fortsatte sin målarkarriär efter giftermålet med amerikanen Francis Chadwick och med stor framgång inte minst vid salongen i Paris och utställningar i Amerika. Francis Chadwick var förmögen och de tu lär ha köpt hotel Chevillon och senare också byggt hotel Laurent, närmaste granne där för övrigt bland många andra Strindberg hyrde in sig i nio månader (men stannade bara två).

Promenaderna är en lisa för själen, men en tidig morgon när diset låg som en köldmatta över Grez tänkte jag ig en promenad över bron för att se Loing från andra sidan bron. Det var så glatt av isbark att fötterna inte fick fäste. Redan i korsningen Rue Wilson och Rue Carl Larsson gav jag upp och halkade tillbaka för många timmars arbete i ateljén.

Frankrike och Grez sur Loing

Återkomsten, första dagen, vackra Chevillon från Loing, kastanjeallén

som jag senare kom att arbete med i bild

Bläddrar i bloggen och ser att jag inte uppdaterad sedan nyår, förfärligt egentligen för en som envist bloggat sedan 2006. En hel del har hänt sedan dess och jag ska försöka uppdatera i takt med händelserna.

Dagen efter nyår reste jag till Frankrike och Grez sur Loing för att ta in på hotel Chevillon med lägenhet och ateljé, precis detsamma jag hade en månad i september 2023, då med vistelsestipendium, nu självfinansierat.

Med utsikt över ateljén från mitt sovrumsfönster

Ett mer än kärt återseende "min" ateljé

Ordar inte så mycket om tradition och historia den här gången, men väggarna viskar konsthistoria. Då massor av gäster och nya kontakter - nu mol allén. Förvisso påtalades att det spökar på Chevillon och visst i ensamhet i det stora husets salar och gångar hördes steg och ljud från folk som andades, dörrar som stängdes och öppnades, viskningar och rop. Men herrejösses, "det är inte de döda man ska vara rädd för utan de levande" som en läkare sa till min morsa när hon var sjuksköterskeelev och skulle ta hand om sitt första lik. Jag är fullständigt imun för spökerier. Såg det istället som en tillgång att i tysthet, utan att bli störd, leva mitt liv en månad i fullständigt celibat. 

Bagaren Benoît på andra sidan gatan, som jag längtat efter hans bröd, 

bakat på lokalt odlat spannmål och malt i lokala små kvarnar, 

bröd på riktigt och med en smak som är rik

De enda jag mötte var bagaren tvärs över gatan och butiksbiträdena i marockanska livsmedelsaffären. Annars fullt koncentrerat arbete i ateljén, franska matpauser i lägenheten och så lite sömn som möjligt.

Möttes av ett gråkallt väder och en översvämmad Loing, men en ateljé som är makalös och som jag nu känner väl. Idogt arbete från dag ett.

"Längtan mig förbränner" Från att skära papp till att minnas Grez, bagaren och ostarna från Nemours

Står här och skär passepartouter i mitt anletes svett. Pasteller som fått ligga lösa alltför länge. Bilder från ateljén på Hotel Chevillon i Grez Sur Loing. De lyfter ytterligare något snäpp när deras blickfång koncentreras och så rullar känslan av Grez över mig, nästan så det går att förnimma doften i ateljén, frukosteringarna i lägenheten, höra ljudet från Loing, närvaron av alla de andra i sammanhanget, forskare, konstnärer, fotografer, skrivare.

Går in i bildarkivet från september 23, lika varmt i luften idag hemma i köket i Stockholm som i ateljén i Grez - älskar att bli smått övervarm. Där - brödet från bagaren i byn, pain le grain och så ostarna från den fantastiska ostbutiken i Nemours, den oemotståndliga smaken av Charolais, getost på getternas råmjölk. Allt det där flyger in.

Vad är då längtan efter sånt som redan hänt? Min vän Tommy Söderlund, han fotografen i Visby som var i Grez samtidigt sammanfattade tydligt att man kanske inte ska tillbaka utan förvalta minnet/känslan av det det som varit. Bra tänkt! 

Grävde djupt och i en stor meny från Paul Bocuse ramlade vernissagekorten ur. Ger lite råg i ryggen inför en eventuellt kommande utställning, den första på över 30 år!

Håller på med inramningar av de senaste två årens långsamma stretande i ateljén och från den otroligt viktiga månaden på Hotel Chevillon i Grez sur Loing.

Passade på att gå genom alla bilder i mitt arkitektskåp, minst sagt dåligt sorterat, men varje gång jag bläddrar i lådorna dyker det upp nostalgi, bilder från vänner som är borta, riktigt jävla bra samlarobjekt, allt vid sidan av mina egna strävanden.

Det är klart att självförtroendet sviktar, det har det alltid gjort och det har varit ett lidande i alla år men inte låtsats om

I en meny jag fick personligen av Paul Bocuse för en hel del år sedan hade jag lagt en hög utvalda vernissagekort, de trillade ur och som att det var meningen att jag skulle se. Känns skönt att de finns kvar.

Ett bakbord, fransk nougat och Gaeng Keowaan Goong

En till mig närstående älsklig människa fyllde år igår och det skulle firas. Önskemålen levererades under lång tid. För flera månader gavs en önskan om ett bakbord. Tätt inpå dagen levererades tacksamt en önskan avseende födelsedagsmiddag, en Gaeng keowaan goong...alltså räkor i grön curry så som den lagas i Sydostasien.

Första önskemålet var knepigt, typ tillverkas bakbord av klassiskt ålderdomligt snitt fortfarande och jodå, i Småland. Dessutom med försäljning över nätet, bakbord i obehandlad björk med sarger som är tillräckligt låga för att man inte ska ha sönder fingrarna om man kavlar nära. Anlände med lastbil i tisdags till postutlämningen 10 meter från där vi bor och jag lyckades baxa in det tunna paketet i wellpapp bland mina rader av ramar, teckningar, målningar och pappersbuntar som är stående i ett av våra rum - ingen skulle kunna skilja det inslagna bakbordet mot en packe inslagna pasteller från Grez så där stod den tryggt.

Jagade runt bland ingredienser till min Gaeng keowaan gong. Godkända räkor finns frysta i vår Thaiaffär, grön currypasta hade jag hemma liksom kokosgrädde/mjölk. Citrongräs fanns i butiken, men inte de små ärtstora gröna auberginerna som ger en liten beska och inte thaibasilika eller limeblad heller. Grönsaker skulle inte levereras för än långt senare på eftermiddagen. Det fick lösa sig.

Kokade en stark fond som fiskbuljong med citrongräs, gullök, vitlök, två hela thaichili, tamarind, ostronsås, lite soja och fisksås.

Stekte räkorna i woken med olja och vitlök, hastigt tills de fått en fin röd färg men ännu inte var riktigt klara. Hällde upp i en skål så länge. Tog woken igen och hettade upp några matskedar olja, rostade ordentligt med grön currypasta och så fick tunt skivad gullök gå  tillsammans med finhackad chili och hackad vitlök. spädde med fickbuljongen i omgångar och under omrörning för att pastan skulle lösa sig. I med en burk kokosmjölk och sedan en till. Avsmakning...okej, kanske lite mer fiskbuljong...räkorna så och klart efter ytterligare avsmakning. Alltså bara bäst! En rysare, bättre än när jag åt grön curry första gången 1978 om hösten på min vanliga lördagsvandring till Covent Garden för att handla nymalt jordnötssmör, gå på grönsaksmarknaden, njuta av folk och bara vara en Londoner. Så satt jag bara där i hörnet av Leicester Square på en Malaysisk krog och beställde en grön curry med räkor, slog upp min The Guardian och blev serverad efter en stund. Stor njutning från första skedbladet till sista.

Middagen igår var för Kristina som så gott som alltid beställer grön curry med räkor när vi av och till släntrar in på ett sydostasiatiskt näringsställe och vad jag förstått efter dryga nio år ihop är detta en storfavorit som självfallet följs av fler.

Desserten stod August för, smörstekta äppelbitar med kanel typ kompott på en gammaldags vanilj, lösvispad grädde och riven rosmarinost, hallå...funkade fint.

Så lade vi ytterligare en födelsedag bakom oss och vi blir bara äldre och äldre även om det inte syns så känns det - det är väl bättre att hylla varandra med mat och glädje än med grattis till åren som passerar. Med den här människan vill jag leva vidare nära i år efter år, inte fira åren som passerat utan varje år fira åren som kommer, de som vi har framför oss och vara just i nuet- gärna med ett bakbord och en Gaeng Keowaan goong, het som kärlek!

Halvfärdigt jobb är också ett jobb! Ramverkstad i 13 minus...burr

Tillbringade veckan i Hälsingland - skönt med sprakande vedspis i köket och god mat. Vårrensade, ja inte var det fjorårslöv eller ogräs utan skrot. Sådant som samlats på hög och som staplades på verandan för vidare transport till återvinningen asap - vintern kom emellan.

Isbark och en halvmeter snö som täcker över allt, inte minst över släpet, men med spett och spade  fixade vi det på en dag, lastat och åtspänt fick vi bort skiten,  grejer utan funktion, en gammal elspis som när den användes fick propparna att poppa ända ut till stolpen, en TV som bara visade psykedeliska streck, järnskrot och några säckar hårdplast. Fyllde hela flaket. 

Världens bästa återvinningsstation ligger i Ljusdal, bara så ni vet, välorganiserad och med personal som alltid är behjälplig vid sorteringen.

I veckan var det tänkt att mina Franskrike/Islandsbilder skulle hamna bak ram och glas. Skurit passepartouter som en galning senaste tiden hemma (gått galant tack vare Rolle på Indigo Art som generöst lånat ut sin skärmaskin). Ingen värme i verkstaden (måste fixa det till nästa vinter!) krävde utomhusarbete för ramtillverkning. Det var åt helvete för kallt!!!! åtta till 13 minus, inte öppet för finlir då.

Jag har en viss fäbless för vissa ramar - inget guld eller silverbjäfs - som jag tycker passar till mina bilder som är sköra och därför behöver kontrast med lite kraftigare lister, som att de ska hållas i fokus. Pastell som jag jobbat med den sista tiden och speciellt i Grez Sur Loing i september är ju i sanning färgdamm organiserat och sedan fixerat på papper. Skört och ömtåligt med ett om inte tyst så i alla fall ett återhållsamt uttryck. Snickrar ramarna av planhyvrad furu 20x50 och med ditlimmad trekvartsstav på insidan av listens högkant och för at hålla glas och bild.

Kom så långt att listen är ditsatt med superkraftigt trälim och tunn trådspik - sedan var fingrarna blåfrusna.

Har alltså en del att göra nästa långhelg här uppe. Sågas och monteras samman i exakta mått och sedan målas off white. Lokala glasmästaren skär till exakt efter ramens mått Liksom en väsentlig del i själva den kreativa processen. 

Spännande uppackning av grejerna från Frankrike

Idag kom Grez sur Loing till vårt vardagsrum. Jag tog mig tid att äntligen packa upp alla pasteller och teckningar från vår månadslånga vistelse på hotel Chevillon. Inte utan en viss nervositet. Jag var ju så glad i dessa grejer när jag var där nere i värmen, i den exklusiva konstmiljön och det fantastiska huset och ateljén. Skulle allt detta framkallas igen nu när jag började sprätta upp det omsorgsfullt igentejpade paketet? det gjorde det, det var som att Grez flyttade in i vårt vardagsrum hemma i Stockholm.

I min iver under vistelsen blev alla bilder större och större samtidigt som jag förstod att jag inte skulle kunna få hem dem den vanliga vägen med flyg. Anders Bergman från Helsingfors som är i Grez på ett halvårsstipendium i Carl Larssonateljén kunde bistå med bra pappskivor till inpackningen, Arne Rasmusson och Moniqua förbarmade sig att trots en fullpackad bil och stort ansvar ta mitt paket med bilder till Göteborg.

För några veckor sedan reste jag ner med tåg över dagen för att hämta paketet. Utöver att jag förstått att det gått bra med bilderna fick jag självfallet ynnesten att prata med Arne en hel eftermiddag och senare också bli bjuden på indisk middag dessutom en rundvandring på universitetet och främst på teologen där Arne är professor. 

Ärligt talat har jag inte riktigt vågat öppna paketet - inte av rädsla för att allt skulle vara förgånget (trots att jag framkallat syner om natten i sömnen att den där jävla sköra pastellen inte varit fixerad utan ramlat av pappret och låg som ett stoft i ett hörn av paketet) utan snarare för att kanske platsens ande i ateljén på Chevillon varit som intagande att jag kanske skulle upplevt de mesta som bra, som hållbart som färdigt och nu varit något jag inte alls skulle vara nöjd med.

Tog upp det ena arbetet efter det andra. Oj Oj Oj, jag har varit inne på det där tidigare, när målningen man arbetar med kommer in i ett slutskede och talar om för mig att det är över, att allt är klart och man genomströmmas av en slags tillfredsställelse som är rasande skön. Just precis så översköljdes jag när jag tog fram den ena målningar efter den andra (jag säger målning om alla arbeten så blir det lättare, för jag målar snarare än tecknar med pastell, jag jobbar till en del frenetiskt med materialet och ibland ohyggligt långsamt och försiktigt) 

Det här är ju ohyggligt privat och det är möjligt att ingen annan än jag själv får den där känslan av mina målningar - huvudsaken är ju att jag gör det själv för som jag tidigare påstått så handlar mitt konstnärsskap blott om mig själv....skulle det också engagera någon annan är det ju en annan slags tillfredsställelse som i och för sig inte är mindre betydelsefull, men på långt när lika stort som när jag står där på final med ett långtidsarbete och den börjar snacka med mig...typ "sluta!" och jag tar några steg bort från staffliet, vänder mig om och det säger tjong...eller typ "har jag gjort det där...verkligen."

Nu ligger målningarna i mitt arkitektskåp i väntan på att få glas och ram - vilket kommer att ske inom kort. En underbar känsla. Nu har Grez sur Loing och hotel Chevillon flyttat hem till oss.