Konstnärsklubben ett njutningspaket

Konstnärskvällens gryta med gulasch.

1982 blev jag kallad till ledamot av Konstnärsklubben. Vad det är kan ni läsa här!
Det har blivit en del middagar där sedan dess. Klubben sammanträder på torsdagar. Alla torsdagar utom den första varje månad inleds kvällen med en föreläsning och avslutas med en supé. Den första torsdagen är det månadssammanträde och då äts det efter ”förhandlingarna”.

Gubbarna - för det är bara personer av manskön på herrklubben konstnärsklubben, sitter till dukat bord och blir serverade. Ett avbrott från ateljébestyren


Förrätten är oftast s.o.s. men i torsdags var det förvånande nog en toast skagen.

Husmanskosten brukar vara allenarådande med vissa undantag och då med rejäl mat från andra länder.

Så får man klä sig som konstnär också om man vill.

Under den här månaden serveras bland annat stekt salt sill, ungersk gulasch med surkål och potatispuré, lammfärslimpa med tomatsås och rostad potatis, fiskgryta med räkor och pytt i panna med rödbetor.

Köksmästare!

Köksmästaren är en gammal bekant till mig, Fredrik Söderberg, som jag valde att vara med och komponera och laga releasematen när min bok ”Järnspisar, hackekorv och tabberas” kom förra våren. Det var han som sedan lagade en kalops som fick Steffo i morgonsoffan på TV4 att bli alldeles tyst ett ögonblick när vi pratade om boken. Självklart hade jag lite eftermiddagsfest när boken släpptes och det i detta lilla renässanspalats bakom Norrmalmstorg. Konstnärsklubben har en egen våning ovanför Konstnärsbaren.
I torsdags hade jag min son med mig som gäst. Det var första gången för honom, men hela sitt 18 åriga liv har han fått höra om var hans torsdagsfrånvarande far höll hus. Nu fick han se den designade snygga baren, porträtten i den nymålade matsalen i mättad caput mortum, titta på Carl Larsson originalen i biblioteken, se den vackra flygeln och skulpturerna i klubbrummet och sitta i chesterfieldsfåtöljerna.
Förr kunde jag sitta där och röka cigarr, men rökförbudet nådde även upp till denna våning, å andra sidan har jag inte rökt någonting på snart två och ett halvt år så udda får vara jämt.
En föreläsning om Ikonen som besjälad bild inledde kvällen och så kom maten. Alltså man lyssnar och äter och avslutar med kaffe och diskussion, sedan åker man hem framåt elvatiden.
Det är njutningspaket av enkelt och rättframt slag.

Konstnärsklubben och Sällskapet

Åren går och händelser upprepar sig - det är väl det som kallas tradition och det är sådant som blir så tydligt i Tabberasets bloggvärld.
I veckan pratade jag lutfisk på Sällskapet och för andra året i rad. Nytt bland mina ord denna gång är väl det makalösa att lutfisken gått om konsumtionen av färsk torsk i Norge. Under massor av år ha marknadsföringen riktats mot unga för att njuta av denna gudomliga spis och det har lyckats. Restauranger som serverar lutfisk från premiären i oktober och fram till jul är knökfyllda. En av dem jag håller för bäst är Gamle Rådhus och där måste hugade lutfiskälskare beställa bord till 2010 års lutfisk redan nu och då har krogen tre sittningar om dagen från början av oktober fram till dagen före julafton.
Så berättade jag om den norska specialiteten "Boknafisk" och om det har jag ett radioinslag här på Tabberaset som Du hittar här.

Den praktfulla matsalen på Sällskapet där vi åt lutfisk i veckan.

Igår kväll gick vägen till Konstnärsklubben - en anrik klubb tid jag kallades som ledamot redan 1982.
Vi underhölls av operaelever - fantastiskt och så ett lika fantastiskt, litet, men naggande gott, julbord.
Se så är julen redan avverkad - i alla fall den officiella biten - nu återstår barnens alla luciatåg, ett på dagis om en stund med August, sedan Alma och sist Lovisas stora med musikklasserna.
Det här är min första lutfisk för året, oktober, och lagad av Leif Mannerström

Om bara några dagar hoppas vi julstressen är över och vi kan luta oss tillbaka.

Kallad ledamot av Konstnärsklubben

Jag tillhör sedan 26 år tillbaka världens äldsta konstnärssammanslutning, Konstnärsklubben.
Vi byggde för egna pengar, insamlade vid tavelauktioner och för 150 år sedan. det vackra renässanspalatset på Smålandsgatan 7, alltså det hus som inhyser restaurang KB och Svenska Konstnärers Förening med galleri.
Vår våning, en trappa, upp befolkas varje torsdag av konstnärsklubbens ledamöter som umgås i baren eller biblioteket eller klubbrummet och sedan lyssnar på föreläsning och äter supé i matsalen.
Detta är en ohyggligt viktig ventil för många ensamarbetande målare, konstvetare, arkitekt, grafiker eller skulptör, kanske till och med den enda sociala aktivitet de har. För mig är det en viktig länk till det liv jag en gång valde. Tillhörighet.
Igår hade jag förmånen att se en av mina vänner bli "kallad ledamot" (här blir man inte medlem!) vid årets viktiga inval. Tio ny ledamöter presenterades och sedan åts det en silltallrik och dracks snaps av olika sorter följt av en boeuf bourgignon och rödvin av något ekologiskt märke, vad vet jag?.
All vår mat tillagas av KB och serveras på våra långa bord. Nästa torsdag är det julbiord och sedan ser jag fram till torsdagen före julafton som är klubbens lilla julafton och då med lutfisk och julgröt, Tackar.

Lyckades få serverat "Paltbröd med Fläsk" på ärofyllda Konstnärsklubben

 Werner Vögeli berättade kluckande en gång för mig hur han hade bemötts av "Yuppisarna" när han dristade sig till att servera paltbröd med fläsk till lunch på Operakällaren:

"De var helt utan uttryck i ansiktena för de visste inte vad det var som lades för dem...ha, ha, paltbröd som är så gott..."
..."Och nyttigt!"

Werner hade frågat mig vad jag tyckte bäst om som barn och jag kanske hade förvånat honom när jag svarade Paltbröd med Fläsk och bechamelsås.

Jag lyckades med konststycket att göra det historiskt längsta inslaget någonsin i Meny i P1 (när det sändes från Kalmar av Sven Ekberg), 17 minuter om denna dallrande, men fasta delikatess. Fick då svaret från tillverkarna att "Det här, nej det fortsätter vi bara med tills 'pangsjonärerna' dött ut - det där, det är pensionärsmat".

Bakning av paltbröd hemmavid.

Blod som palt (i betydelsen från fornnordiskan "litet stycke") har kokats sedan vi befolkade denna del av planeten. Det är en av våra äldsta. När så säden kom blandade man ut den i blodet som koagulerade ihop till ett bröd, vildjäsning självklart och djäkligt mycket energi.

Nu var det självfallet inte bara om paltbröd kvällen handlade om utan verkligen om konsten att skriva en kokbok som läsebok om mat, om kunskap, om forskning, om upplagning, om smaker, om råvaror.

I veckan gjorde Kristofer Franzén oss stockholmare en välgärning genom att öppna en halvtimmes pop-up-charkuteri på Drakenbergsgatan. Beställning över nätet natten innan.
Jag har skrivit om Kristofers smaker tidigare från Exceptionell Råvaras möte på Ulriksdals Wärdshus i höstas.

Tillreddes idag, citronsvalkade, kummin och mejramkorvar. Stekte försiktigt och fick sedan bräsera  i lite sås från ett större kok med högrev, massor av lök, rökt chili, het paprika och grov färs. Hade kunnat sätta i mig ett halvkilo själv, men sparade en korv var tills ungarna kommer i morgon.

Fick också med mig en leverpastej som väckte minnen och som var den bästa pastejen sedan Långängsgatan i Smedby, Norrköping, julen -58 då mormor fortfarande levde och orkade och lagade leverpastej efter recept från sin fostermors mamma som var arrendator av prästbostället i Härlunda i Västergötland (och som komiskt nog hette Lager i efternamn).

En smått galen vecka

Det har varit en tuff vecka!

Efter en lång tids arbete släpptes äntligen ”Utanför Normen”. 

En bok jag kunde ge ut efter två års psykoterapeutiska samtal och massor av överväganden och omskrivningar. 

Nu ligger den där som ett slags bevis för att man aldrig är friskare än transparensen av ens djupaste hemligheter. Rysligt tycker jag själv efter att ha läst den, ett måste för alla som går där och är människa.

Det blev ett oerhört lyckat boksläpp på Konstnärsklubben i onsdags med vänner jag inte sett på decennier och alla mina barn var där. Tack alla för att ni kom och hoppas nu på överraskande läsning till sista sidan. Hade varit så kul att hinna stanna upp länge, länge vid var och en och pratat, men det går ju inte när det kommer så många människor. Fick idéer att föra samman er i nätverk, vet att det går omkring vänner till mig som var och en inte träffats men som har mycket gemensamt och som skulle kunna dra stor nytta av varandra och ha roligt på vägen.

Efter boksläpp och konsert, avslappad middag på The Flying Elk
i sällskap av Kristina och min faster Karin

(I morgon är det den första oktober. I slutet på månaden släpps min nästa bok, en biografi som skickas till tryck när som helst, håll ögonen öppna)

Så var det en sångarvecka också med vanligt rep på tisdagen i Jacobs körsal följt av genrep i Jacobs kyrka på fredagskvällen med eftermiddagskonsert i Jacobs igår. Lyckat och befriande med Rangström, Petterson Berger och så Förklädd Gud.

Vi gör Förklädd Gud igen vid en välgörenhetskonsert för
BarndiabetesfondenBoka in 27 oktober

Pinsamt eller med stolthet - äsch, jag lägger ut, visst är det fint?

 

Året var 1982 när jag som 30-åring blev kallad ledamot i Konstnärsklubben. Jag hade precis kommit hem till Sverige från mina studier på Royal College of Art i London och hade under fem år innan dess bott i Oslo och fått min BA-examen från SHKS vilket i sin tur föregåtts av en tid på konstfack i Stockholm.

Det mest vältaliga jag kom på i mitt tacktal är kort och kraftfullt "ÄNTLIGEN!"

Efter tacket till KK tycker jag inte att det är ett pinsamt diplom att få längre. Jag är faktiskt lite stolt. Kanske jag ska rama in det och hänga bland andra utnämningar.

Konstnärsklubben för det är torsdag

Anders Lindström

Jag åkte tillsammans med nyinstallerade ledamoten, Jan Enfors, som kunde gå på klubben utan fadder för första gången.
Min gäst för kvällen var en gammal mycket god vän som ringde två timmar före klubbens restaurang öppnade och sa att han minsann var i Sollentuna och stod och sökte mig i receptionen till kontoret. Jag frågade om han hade kvällen inbokad för jag hade som säkerhet bokat en gäst till klubben utifall en sådan skulle dyka upp och nu blev det så. Anders Lindström legendarisk körledare och expert på San Michele, åkte med in för att äta middag i en kraftigt överbokad matsal och efter ett tämligen mediokert föredrag om Japan. Lax med rårakor, någon slags kall kesosås och en grekisk tomatsallad, tur att sällskapet övervann maten och att kaffet var njutbart efteråt i baren och att det fanns en smitväg in till Claes Grundstens och Björn Wessmans fantastiska utställning i galleriet, makalösa fotografier och ett som vanligt intressant och gripande landskapsmåleri. Gå och se utställningen så fort Ni bara kan.
Utställningen på Konstnärshuset, Smålandsgatan 7 i Stockholm - gå och se den!

Torsdag med Klubben och kålpudding

Det finns ett vattenhål i mitt liv som underhållit mig i varierande grad och om torsdagar ända sedan 1982 då jag i december "kallades ledamot" till en av världens äldsta konstnärssammanslutningar "Konstnärsklubben."

En klubb bestående uteslutande av män och med rötter i 1850 talet och som huserar i ett hus byggt av konstnärernas egna pengar på Stockholms kökkenmödding på Smålandsgatan 7.

I torsdags hade jag med en gäst, en av mina vänner jag haft förmånen att känna genom en ganska så stor del av livet. Klubben ger möjlighet att sitta både i enskildhet och prata, lyssna på föreläsning och dessutom dinéra, och för den som önskar, dricka några glas i baren.

Den som kommer ensam träffar likasinnade och har alltid någon där att känna igen.

I torsdags var det kålpudding - jo det är ofta husmanskost, nuförtiden. Under många år fanns ett avtal med KB i gatuplanet, att förse klubben med en ost och silltallrik följt av huvudrätt serverat från fat. Alltid jävligt bra och överraskande. Numera också bra, men mer begränsat då Klubben har en egen kock som lagar all mat i det lilla förberedelseköket bakom baren.

Inte sällan går det att gå ut och få påbackning till annars rejäla portioner.

Torsdagen i torsdags blev en trevlig kväll bortanför det mesta, en slags nödvändighet.

Här är det mesta jag skrivit om klubben.

Från strömming på Bergmans fisk till confiterad anka och inkokt röding på Nationalmuseet

 

Strömming Norrsundet

Bästa strömmingen? Alltså det är ju en fråga som är väldigt svår att besvara. Jag hade en väldigt god vän, vi brukade fiska strömming i skärgården. Den strömmingen hände det att vi saltade in och sedan grillade som sotare, fruktansvärt gott och ett smakminne från en tid som var lycklig. Med en annan vän brukade jag åka till Ulla Winbladh och äta strömming Bellman på gruset. Också jäkligt gott. Själv lagade jag till KB:s örtgravade strömming för en tid sedan. Åt sådan strömming för över 40 år sedan på Konstnärsklubben som på den tiden tog sin mat från KB.

Alltså att välja är jäkligt svårt eftersom strömming är en så mångfaldig råvara. Men okej, håller vi oss till stekt strömming med rårörda lingon och potatismos då åt jag den bästa av den slags i helgen hos Bergmans Fisk i Norrsundet och med utsikt ut från gattet av Saltharsfjärden. Perfekt stekt, perfekt sälta och med tillbehör som också var perfekta. Jo, det ä'r en mil ner till fjärden och det slösande välkomnandet, men som man säger, värt en omväg.

Anka National

Igår söndag blev det körsbärsblommans dag i Kungsan. Inte så imponerande, en massa folk som armbågade sig fram till små stånd och så selfisar under blomsterträden som inte riktigt ville slå ut i full blom i kylan.

Promenerade till värmen på Nationalmuseum istället. Hungriga satte vi oss till bords på  Fredrik Erikssons museirestaurang. Knökfullt även här men det märktes inte på service.

August beställde en inkokt röding och jag en confiterad anka. Inte alls dåligt, men, men, ofet anka som confiterats lite för kort tid och en fisk som kanske gått för länge, bra smak, men för att citera August, "kanske inte det allra bästa, men hyfsat gott ändå."

Röding National

Det blev konst och designhistoria de närmaste timmarna och en insikt vilken stadsmakt vi lever under. Inträde 160 :- p.p. Ingen studentrabatt, ingen pensionärsrabatt. Alla igenkänningar, alla möten i den svindlande konsten - fantastiskt att Sverige har denna enorma samling som tjänar till insikter och förstånd och ger oss förmågan att titta rakt in i både historia och framtid.

Ett av de äldre måltidsstillbenen, 

Jacob Fopsen van Es 1600-talsfrukost.

Har förmånen att laga mat på vedspisen upp i Hälsingland, en trogen aldrig fallerande vän. Att få en stektfläsk och blodpudding till frukost lagad över eld och gjutjärn är minst lika fint som ostar, frukt och vin av Jacob Fopsen van Es frukostering för 400 år sedan. 

                                                     

Tomas Nordberg på Edsvik - Äntligen!

Våra vägar har korsats i över 40 år - det har utan undantag varit angenämt. Sedan länge ingår han också med verk i en liten samling konst jag står nära. För det var, inte förvånansvärt, just genom konsten vi en gång träffades och den första gången på Konstnärsklubben dit vi båda är kallade ledamöter.

Av och till har jag haft förmånen att umgås med Tomas och hans familj i mera privata sammanhang och det har alltid känts angeläget.

Det är så med en del av mina vänner att, till skillnad mot mig själv, det alltid finns ett sånt samtalsfokus. Medan jag kan fladdra från det ena till det andra styrt av en popcornhjärna styrs samtalet hos en del in på väsentligheterna. I mitt umgänge med Tomas har varit just så. Inte sällan handlar det om konstens förutsättningar, tanken bakom, utförandets problem och mätningen av det som uppnåtts. Svårbemästrade frågor och svindlande intressant. 

Plötsligt får vi, helt oförberedda och bara två dagar innan vernissagen, förstå att Tomas Nordberg ställer ut på Edsvik som är min hemmaplan, bara kort väg från där jag bor.

En så pass lång livsrymd som över 40 år inbegriper en hel del kunskap om varandras uttryck. 

På Edsvik dyker de alla upp, igenkänningarna. Nu i storformat. Jag har alltid känt den där konstladan som kommunen distribuerar som en trådsmal och smått klaustrofobisk salong föga ägnad till konst.. Nu med en smått genialisk hängning (GJ Enocson) en salong med luft och översikt. Här får till och med hans "Bröte" som blivit ett litet signum, plats. Nu med i de närmaste "stickor" jämfört med den "Bröte" han tog med sig till Gotland en gång när jag hade förmånen att få bjuda in honom till Mejeriet i Alskog där jag några somrar drev sommargalleri i sällskap med Tomas Stöfling och Eila Burvall. Då var bröten i "fyrtumsformat" och jättelik och förpassades så småningom och i ett samarbete med konstmuseets intendent Jan Brunius, in till Visby och placerades på gården framför museet. Fan så kul vi hade!

Nu har vi blivit pensionärer! Men inte fan ger vi upp. Det där med ytan, kaoset, djupet, skriften ställer fortfarande upp motstånd och måste bemästras. Medan en del vänner lägger ner allt när de blir pensionärer så fortsätter vi kämpa mot konstens vresig demoner. Medan andra pensionärer åker på tulpanresor i buss till Holland eller med Hurtigrutten till pensionärspris så sitter vi kvar med våra färglådor.

Det här förstår ni, är en av de finaste utställningarna jag fått se på Edsvik. Åk dit! Basta!

Öppet under helgerna till den 6 mars och njutning från första till sista steget.

Kroppsupptadering 2.0 - minst en halvmil om dagen -

Man bara liksom flyyyyger fram

 Mellan elva och tolv minuter per kilometer, inbillar mig att det är ganska bra tempo för en sprucken trähäst som legat sjuk i flera månader.

Antunas allé, inte dåliga miljöer att promenera i
och dessutom alldeles nästgårds

Motståndet har varit mindre idag än tidigare, nu handlar de om att få förbättrade värden runt om och då är valet ganska lätt - ut och gå.

Det bästa är att jag får sällskap; Grannen, Janne och Lovisa.

Lovisa är draghjälp, har inte sett på maken till
människa att dra på i uppförsbackarna

Och ska det handla om mat så har min powerwalking gjort att kolhydratintaget blivit alldeles för stort i förhållande till insulindoserna. Det här är naturligtvis något som kan regleras och ska så göras inom kort. Drömmen är att kunna minska koplhydratintaget till ett minimum, det vill säga bara till njutningsdagar som är nödvändiga när allt blir grått, konstnärsklubben, uteätande, hemlagade familjemiddagar, bakning ibland, men som man säger, det är undantagen som får bekräfta regeln.

China Market - Hongkong Trading

På en annan blogg hyllar Kinna China Market på Olof Palmes gata i Stockholm som den trevligaste och vänligaste asienbutiken i stan och det är den! – det är rent och det är snyggt, välsorterat och man kan alltid slå av en prat med systrarna (tror att de är systrar) som äger butiken, minoritetskineser från Vietnam som talar en ytterst charmig göteborska och dessutom är råslängda på thai vilket de inte är sena att uppfostra mig i när jag kliver innanför dörren.
När vi har kört större fester, matlagningskurser, stora cateringäventyr på thai har vi alltid tagit leverans från China Market = punktligt, korrekt, välpackat, fräscht och förhållandevis billigt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med den andra av ”våra” affärer, Hongkong Trading på Kungsgatan; travar med varor, fiskig lukt, dammigt, skrikigt, trångt och med en toalett som absolut ingen som inte vant sig med public toilets in China ska besöka (så behöver jag inte gå närmare in i detalj). Men med ”mama-san” i kassan som har järnkoll är Hongkong Trading inte mindre charmigt, dessutom saluförs här mer av udda råvaror. Och handen på hjärtat - det är mer originalitet i den butiken, mer "Chinatown". Men som sagt vi går först till ”systrarna”.


Förr när vi hade bil (skrotade när biltullarna monterades upp) så körde vi ofta in och storhandlade på båda ställena. Nu är handlandet ett lördagsnöje. Efter någon utställning eller museum och mat på Konstnärsklubben så passar vi på på hemvägen. Basvaror som saltabönorsås, räkpasta av olika dignitet och fermenteringsgrad, torkade chillimusslor, fisksås, ostronsås och Healthy Boy soja sås (var med om en sojaprovning i Sappemere i Holland (I Kikkomans europafabrik) och den enda sojan som kunde mäta sig med Kikkoman var just den här i avseende renhet, smak, färg och tillsatser. Healthy Boy är mindre salt, har en rikare smak och en klarar färg enligt min åsikt och är dessutom betydligt billigare än Kikkoman. Så handlar vi olika slags nudlar och degplattor och om det finns kvar på lördagen handlar vi en omogen papaya så vi kan avsluta kvällen med en het somtam.
Rodjana spejar genom kylskåpen efter grönt som kan behövas och frysskåpen efter korallrevets frysta fiskar. Jag spanar efter fryst kinesisk anka som är ett prisvärt alternativ när Kjells fågel och vilt i hötorgshallen inte har färska franska för dagen. Sedan är det så kul och komma hem – som efter en svamptur, att ta vara på allt och bli överraskad över vad som ”smitit” ner i korgen utan att man märkt det – småungarna springer runt och plockar med sådant som de längtat efter i veckan som färdiggjorda ”Sakoo” som är kött och vitlöksfyllda små bullar av sagogryn som äts med vårlök och rå chilli och så plockar de ner räk och bläckfiskchips som får hela trapphuset att dofta fiskmarknad när man öppnar påsen.
Detta kom jag att tänka på när jag läste Kinnas blogg och egentligen skulle jag ägnat den här tiden åt att brödskriva för ett av landets stora veckotidningsförlag. Det ska jag göra nu för Rodjana är med sjuåringen på Historiska museet och tar väl svängen om China Market på vägen hem och till dess ska jag vara klar. Man måste ju ha pengar att handla för!

Konstnärsklubbens jul och jul på skolan

Häktiskt dag igår måste jag säga. Först övertid eller full-full tid (inte onykter) och på de blandka klockslag som fanns över var det inbokat så det rann över.
Flickornas skola har en så liten samlingssal (matsal) att elever och lärare och föräldrar samtidigt aldrig kan få plats.öl Därför var vi föräldrar bjudna på generalsrepetitionsluciatåg igår på¨eftermiddagen. Och strålande var det verkligen, duktiga pedagoger att få pojkar i 16 årsåldern med spräckstämmor att ställa upp som stjärngossar och pepparkaksgubbar samtidigt som småungarna var tomtar eller småtärnor och högstadietjejerna Lucia och änglastämmor.
Några senare landade vi vid julbordet på Konstnärsklubben i Konstnärshuset på Smålandsgatan 7.
Jag själv har varit ledamot sedan 1982 och detta var mitt 20e julbord i klubbens vackra matsal. I år trevligt bantat till översiktlighet och med taffel musik av operasstudenter.

Kjartan död

Kjartan Slettemark är borta.
Så sent som i torsdags stod jag och tittade på ett av hans fanstastiska serigrafi som hänger i klubbrummet på Konstnärsklubben, en Marilyn Monroe efter Andy Warhol och med Kjartans egna slitna, men uttrycksfullt starka nuna infogad i allt det blonda håret. Det var också på klubben jag träffade honom senast - för bedrövligt att man inte vet när det är sista gången.
-Hvordan ska jeg veta att jeg er blitt født akurat i Naustdal" spurte han når vi sågs hjemme i leiligheten for omtrent 30 år siden. Då passade vi på att byta grafik men varandra. Han fick ett Londonblad av mig och jag fick ett Osloblad av honom så var udda jämt och jag kunde bara dåligt dölja den förtjusning jag kände.
Även om Kjartan aldrig lade av med sina norska nausdalsdiftonger så var han mer svensk än norsk, i alla fall i acceptansen hos den svenska konstpubliken.
Av och till har vi stött på varandra genom alla år och alltid slagit av en småprat när vi träffats. Nu är han borta 76 år gammal. Men det kanske är som det var när vi första gången träffades och han lurade på om han verkligen var född i Nausdal - för det kunde han ju inte veta, så liten som man är när man föds. Den tanken blir som en liten tröst när han inte längre kommer att dyka upp, men man vet aldrig.

Saknar Kurt Ullberger. Påmind om honom genom ett träsnitt

Det fanns en man som var viktig för konstnärer och konstlivet under många herrans år. Han var Gotlänning och konstnär och fackligt aktiv inom konstnärsorganisationerna och inom socialdemokraterna, Kurt Ullberger.
Lärde känna honom redan 1978 då jag jobbade bland annat med konstrecensioner en sommar på Gotlands Tidningar under Rune Jacobsson.
Jag skrev om Ullbergers utställning han hade på Claudelinska huset i Ljugarn. Det var väl inte en alltför snäll recension, eller snarare långt ifrån inställsam och mjäkig.
Mångfalden bland hans bilder gjorde ändå att jag mötte honom med största respekt, för det fanns en övertygelse och iver i allt han gjorde och många av bilderna svängde något alldeles förbannat av jazz. Tror vi hade det gemensamt att vi båda spelade klarinett (har precis tagit fram min och spelar om kvällarna i det välljudande akustiska rummet som vi kallar ateljén högst upp i huset).

Jag minns en natt vi fastnade hemma hos Kurt i Hamra. Det var en natt som flödade av brännvin och av det mest fantastiska tilltugg. Vi var tre i konsten och musiken. Det var jag, Kurt Ullberger och Björne Selder. I gryningen körde vi över åkrarna hem till mig (preskat). Och vi spelade och sjöng och pratade konst, självfallet oense i allt.

Det där var nog före min artikel i GT och Kurt. Efter artikeln var det inte sig så likt. Han kom fram till mig på Konstnärsklubben, där vi båda var ledamöter, och tittade stint på mig. "Du Lager, nu jävlar ska du få". Så fick jag en lätt spark på smalbenet.

När vi tog över ateljévåningen hittade jag en kitschig lampa, ljuskrona i plast och glas. Jag köpte den för 470 kronor på Röda Korset i Danderyd. Samtidigt, när jag var där, såg jag ett inramat Kurt Ullbergerträsnitt. Kunde inte låta bli att köpa bilden. Inte för ovan sagda utan för att den är så djävla bra och annorlunda.

Nu ska jag snart hänga upp den i närheten av ljuskronan.

22 år sedan sist, det här är min studio

Efter en hel del bök och stök med tidigare grannar fick vi den första september ta över hela huset.

"Vår statarlänga på Antuna i tät gryning med
dinosarier och i oskrämmande mogonsol

De flesta vet att jag och barnen flyttade från det Rosa Huset i Hollywood redan förra året för att etablera oss i en hyresrätt. Inte en hyresrätt som lägenhet i ett flerfamiljshus utan som hyresrätt i en gammal statarlänga från förra sekelskiftet, rött med vita knutar, jättestor trädgård med köksträdgård, fruktträdgård och jordkällare.

Vi lämnade alltså därmed mitt Sollentuna som jag varit trogen sedan 1961 med undantag för tio år utomlands och några år i environgerna.

Trappan upp till Ateljén från nedervåningen och den egna ateljéingången

Jag har ältat och funderat och så slog vi till. Jag behöver en ateljé, dels för skrivande, men också för någon kommande bildutställning (jo, det är inte helt klart, men på gång). Senast jag ställde ut var i Göteborg hos Kim Anstensen. Det är så länge sedan att jag inte står med i hans konstnärslista. Jag står inte med i någon konstnärslista annat än som ledamot av Konstnärsklubben.

Turligt nog hittade jag exakt den kitschiga lampa
 jag ville ha i taknocken vid där fönstret möter trappan.

Ändå har jag ställt ut separat på massor av gallerier, glömda olyckor (?) Konstnärshuset Stockholm två gånger, Nane Stern Paris, Fahnemann Berlin, Thomas Wallner Malmö, Stavanger Konsthall (den var stor, skithäftig och tung, har bilder från utställningen som jag ska digitalisera och visa någon gång, har dessa som mål, som inriktning, som källa och kraft.) Gotlands Fornsal, Galleri Kaplanen i Visby för att nämnna några och sedan en hel radda oseparata utställningar och representationer.

Trappan ner från ateljén och mot öster

Mina bilder finns i många konstsamlingar, statliga och kommunala och dessutom på en rad museer. Kul tider som kanske inte kan framkallas på nytt med bara en ateljé, men för katten vad fin den är. Idag har jag och Alma invigt med att spela ihop, det klingar så fint under höga takbjälkarna, hon på sin fina fiol och jag på min gamla klarinett, Kul.

Från andra hållet in mot skrivarrummet
och ett litet öppet pentry

Kommer att ta ett tag att komma igång känner jag, massor att fixa, specifika redskap, staffli. Trodde jag hade ett gammalt kvar, men så icke, färger av utvalda märken, favoritpastellerna. Härligt få botanisera igen bland allt detta. (bara det inte blir pannkaka av allt nu.) Hittade handgjort papper och annat att jobba på, gamla plåtar, dukar, uppspända och klara.

Lägger så småningom ljus i bjälkarna för att
lysa upp taket och spottar som arbetsbelysning

Ateljén med lilla takfönstret mot nott

Första steget tillbaka är alltså taget. Har uttryckt det här några gånger, trodde nog inte riktigt på det själv - det gör jag nu. Samtidigt dyker det upp en del böcker att skriva. En är så gott som klar, en annan kom som förslag idag, en tredje ligger helklar i pärmen, en fjärde har jag jobbat på i 20 år och skriver om och om igen, en femte diskuteras och en sjätte ligger i tankefåran.

Taxi 1251 kommer nog först!

(Och hörrni, det här är en uppdatering gjord den 20 mars 2015. I april blir huset lika delar boende för ytterligare en människa. En kärlek sedan 40 år!)

Torra gatan

Åkte till Bang Saen igår, 1 ½ timme med bil från Bangkok, för att uträtta några ärenden. Storgatan, en intensiv genomtrafiksled, var kantad med butiker på temat ”torrt”.
Torkade frukter och torkade fiskar, torkade bläckfisk och räkor för 400 TBH kilot, umami koncentrat!.
Doften är makalös av det sötaktigt fiskiga från bläckfiskarna och det mer vassa aromatiska från de torkade räkorna. En och annan Durian som öppnats skapar en märkligt både lockande och oattraktiv doft över hela gatan.
Köpte en del torkad Jackfruit (durian light) och torkad valsad bläckfisk. Andedräkten blir därefter, men smaken lockar till manisk ätande.

Utmed vägkanten osade kolgrillarna med rivet kokos, kokosgrädde och socker invirat i blad. Här gick också det enormt sockrade söta, men goda, kladdriset som smaksätts med kokosgrädde och stoppas i bamburör som sedan läggs på grillarna för att bakas till en grov geléig massa.

En av mina favoriter är de thailändska isterbanden som är syrligare än våra och hetare, beroende på vem som stoppad dem. Tyvärr är det ju så att vi i Sverige inte kan få riktiga isterband längre – det är ett faktum oavsett vad de stora charkuterierna säger och annonserar om Småland och äkthet – det är grynkorv hur de än vänder och vrider på det – grynkorv – för syran gjorde att folk tyckte de smakade konstigt med isterband.

Helgen innan jag åkte iväg åt jag underbart härliga isterband på Konstnärsklubben i Stockholm som klubbchefen i köket, han Samson, köpt från alltid pålitlige Håkan Fällman och tillagat efter recepten i min bok ”Järnspisar, hackekorv och tabberas” där potatisen får gräddkoka till. Gudomligt gott.
Thaiisterbanden är att lita på för Gud nåde om någon behagar ta ur syran.