Våra vägar har korsats i över 40 år - det har utan undantag varit angenämt. Sedan länge ingår han också med verk i en liten samling konst jag står nära. För det var, inte förvånansvärt, just genom konsten vi en gång träffades och den första gången på Konstnärsklubben dit vi båda är kallade ledamöter.
Av och till har jag haft förmånen att umgås med Tomas och hans familj i mera privata sammanhang och det har alltid känts angeläget.
Det är så med en del av mina vänner att, till skillnad mot mig själv, det alltid finns ett sånt samtalsfokus. Medan jag kan fladdra från det ena till det andra styrt av en popcornhjärna styrs samtalet hos en del in på väsentligheterna. I mitt umgänge med Tomas har varit just så. Inte sällan handlar det om konstens förutsättningar, tanken bakom, utförandets problem och mätningen av det som uppnåtts. Svårbemästrade frågor och svindlande intressant.
Plötsligt får vi, helt oförberedda och bara två dagar innan vernissagen, förstå att Tomas Nordberg ställer ut på Edsvik som är min hemmaplan, bara kort väg från där jag bor.
En så pass lång livsrymd som över 40 år inbegriper en hel del kunskap om varandras uttryck.
På Edsvik dyker de alla upp, igenkänningarna. Nu i storformat. Jag har alltid känt den där konstladan som kommunen distribuerar som en trådsmal och smått klaustrofobisk salong föga ägnad till konst.. Nu med en smått genialisk hängning (GJ Enocson) en salong med luft och översikt. Här får till och med hans "Bröte" som blivit ett litet signum, plats. Nu med i de närmaste "stickor" jämfört med den "Bröte" han tog med sig till Gotland en gång när jag hade förmånen att få bjuda in honom till Mejeriet i Alskog där jag några somrar drev sommargalleri i sällskap med Tomas Stöfling och Eila Burvall. Då var bröten i "fyrtumsformat" och jättelik och förpassades så småningom och i ett samarbete med konstmuseets intendent Jan Brunius, in till Visby och placerades på gården framför museet. Fan så kul vi hade!
Nu har vi blivit pensionärer! Men inte fan ger vi upp. Det där med ytan, kaoset, djupet, skriften ställer fortfarande upp motstånd och måste bemästras. Medan en del vänner lägger ner allt när de blir pensionärer så fortsätter vi kämpa mot konstens vresig demoner. Medan andra pensionärer åker på tulpanresor i buss till Holland eller med Hurtigrutten till pensionärspris så sitter vi kvar med våra färglådor.
Det här förstår ni, är en av de finaste utställningarna jag fått se på Edsvik. Åk dit! Basta!
Öppet under helgerna till den 6 mars och njutning från första till sista steget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar