Nattvandring X ordlös

...en Eskil Fägerholt

För snart 40 år sedan, närmare bestämt 1981, har jag förstått att jag vikarierade i någon sorts arbetsledande position på H-press. Undrar om det inte var på Söder. Annars hade väl inte Eskil skrivit det där hejdundrande vackra brevet.

Tror också det var det året jag träffade Susanne Pettersson som hade ett slags praktikantvik på tidningen och som sedan blev mamma till två av mina stora barn. Jo, så var det nog.

När vi flyttade från det stora vackra statarhuset på Antuna i maj bestämde jag mig för att göra mig av med delar av min boksamling. Det blev över 700 volymer att säljas för välgörenhet jämte två vagnslaster andra överflödor.

Satt där en kväll och valde. En arkivkorg till vänster och en sopsäck till höger. Något vackert jag ville glömma fick skattas åt förgängligheten, annat referensmaterial gick till arkivlådan och sådant jag inte alls ville längre fick bli aska i kakelugnen.

Vecklade upp gulnade brevet. Slogs både till förlägenhet och upprymdhet, skratt och gråt. Det där brevet jag nästan glömt. Brevet från Eskil Fägerholt. Oj, han kunde skriva. Och det var sommaren 1981. Det kändes som att vi jobbade i par, långa dagar, sena nätter och vi hade väldigt kul och grävde ner oss i kulturhistoria, lokalhistoria, skrönor, påhitt, ljug och seriösa djuplodande livsavgörande resonemang. Och djupare och djupare blev ”spickulationerna” ju mer vi drack av starkölen vi hämtade brickvis av från personalrestaurangen. Hittade Eskil i personalbastun, sovandes en morgon då sista tåget gått för natten. Han sov under såar av doftande makulatur.

Stoppade brevet från Eskil i en låda etiketterad: Kolla vidare! Idag kollade jag vidare, nio månader efter flytten, brevet dök upp och jag fick samma, om inte ännu starkare minnesflash. Läste om och kände saknad. Så många begåvade tankebröder som försvunnit, Eskil gick bort 1992, bara 60 år gammal. Ringer till Brittmarie. Hon bor i Södertälje. Hon blev glad. Först alldeles tyst, sedan väldigt glad. Eskil var hennes stora kärlek och det fanns aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Eskil var Brittmaries man.

”Jag jobbade inom vården och det var tidigt som vi träffades. Eskil hade någon böld på armen som läkaren skar upp och jag förband. Han frågade vad jag brukade göra på fritiden. Så träffades vi.”

Då jobbade Eskil på Södertäljeposten. Tidigare Sörmlänningen och så Huvudstadspress, bland andra. Han var lokaltidningsjournalisten på riktigt och en sådan som kunde höja blicken.

Brittmarie och Eskil fick fyra barn, ingen blev journalist, däremot polis, elingenjör, socionom och läkare. Så här långt också nio barnbarn. Men Eskil är borta. Han dog ju 1992 och det var hemma med Brittmarie han fick sluta.

”Han var så rädd. Först låg han på sjukhus. Samtidigt ville jag ha honom hemma, men man litar ju inte på sin fru i fulla drag. Han var rädd att vårdas hemma, men han hade läkare och sköterska som kom till honom varje dag. Då blev han lugnare. I tre månader fick jag ha honom kvar innan han somnade in den 26e mars.”

Eskil hade cancer i bukspottkörteln och levern. De hade försökt operera honom, men fått sy igen efter att ha sett hur illa det var.

”Jag har aldrig haft någon efter honom för det finns ingen som han”.

Eskil var totalt färgblind och hade en synskada från barndomen. Han hade rediga glasögon, men kisade ändå. Så var han fullständigt oteknisk också.

”Det där med ögonen bekymrade honom inte alls. Datorer däremot låg aldrig för honom, men skriva kunde han”.

Så var det ölbrickorna på nätterna och från personalrestaurangen. Och annan alkohol också. Inte bara ibland utan ständigt. Faktiskt så ständigt att det blev jämt! Alkoholen var lösningsmedlet till en början för idéer aldrig tidigare tänkta eller på helt nytt sätt. Brännvinet var till en början fördjupning, brilljans och effektivitet. Kröken var det stora ångestdämpet.

”Ja det var ju det där med alkoholen och Eskil. Det blev för mycket, det blev besvärande och det var svårt. Vi samlades hela familjen och några nära vänner så satte vi ner foten och sa vad vi tyckte och vi faktiskt tvingade honom till alkoholbehandling. Det var 1988 och han fick sina sista fyra år som nykter. Orättvist tyckte vi att när han blivit nykter så skulle han drabbas och dö av cancer. Varför skulle han dö när vi hade det så bra?”

Brittmarie är så full av kärlek till Eskil. När jag ringde henne idag efter att läst brevet till mig från Eskil 1981 ångrar jag att jag inte ringt tidigare eller att jag inte höll kvar kontakten med Eskil efter min tid på Huvudstadspress. I backspegeln förstår jag varför jag inte gjorde det. Vi var två suputer med samma flykt, men från olika infall. Året efter Eskils död fick jag min behandling. Jag har 25 års nykterhet. Jag hade önskat Eskil lika många fina nyktra år och att vi kunnat träffats så. 

Den 26 mars skulle Eskil fyllt 86 år.

Nattvandring IX

Det enda som bröt tystnaden var blåsten och knarrandet…nej, småvisslandet av skornas steg i nyfallna snön.

Påminner mig en vän som inte klarade av gnisslet, knarret av skosulor mot nyfallen snö i vinterkyla. Klarade inte av ljudet och inte heller den lilla vibration i fötterna som uppstår vid varje steg och som förstärks av själva knarret.

De blev ett stort handikapp första vintern han blev varse om sitt handikapp. Han gick aldrig ut i snöväder och gick därmed miste om tystnaden, om lugnet, om skönheten.

...om du kommer ihåg?

De finns nästan kring alla orter, alla hålor, med alla minnen och all nostalgi, dessa sidor på Facebook som ska få oss att minnas och ge oss en plats i världen; "Du vet att du är från..."
Tänker att de där sidorna är ganska viktiga ändå för de skapar identitet och tillhörighet även för dem som sedan länge flyttat bort och är någon annanstans eller till och med om människor, platser och föremål som inte ens längre finns.

Ett sådant föremål är kådisapparaten.
Den här såg jag på tekniska museet och det tog lång tid att förklara för August 10, funktion och innehåll. Frågorna var många och snuskfaktorn hög.

För 40 år sedan fanns de i snart sagt vart och varannat gathörn.
En av dem fanns nere i gamla Tureberg. På väggen till färghandeln vid  Bloms blommor. Huset låg någonstans närmare dagens busshållplats än Satelliten.

Här kunde man se folk komma åkande i bil och anträda trappen upp mot maskinen iklädda pyjamas, morgonrock och tofflor, oj, det var bråttom!
Här stod finniga ynglingar och tittade sig runt omkring för att övertyga sig att inte vara sedda, nervöst och förväntansfulla med halvstånd, fumlande med slantar för ett trepack knullgummi.

Ser man rent generellt kanske dessa maskiner borde göra nytta även idag i HIV och klamydiatider. Då, på den tiden 1969, var slogan "Ikväll får 80 svenskar gonorré". Gonnorren var förödande och det allmänna uttrycket för att ha fått "drypan" var att "pissa taggtråd"!

Några år senare uppdaterades RFSUs kampanj till att "Ikväll får 107 svenskar gonorré".

Maskinerna var ständigt öppna!

Nattvandring VIII

De där nätterna, nätterna som bara är mina egna...och Assars. Där går vi i tystnaden, som bara bryts av min konversation med honom och hans trygga blick mot mig efter en djupdykning han gjort i snön, plogat och skapad kockor av is i den mjuka pälsen.
Det är så tyst att man kan höra ljuden av ljusen. Den där vibrerande tonen av blått, av rött, av grönt och snön dämpar allt annat, till och med förbirusande nattåg som bara syns, syns som en virvel.
Såg du tåget Assar?
Vi går förbi Missionskyrkan och jag berättar att där minsann var jag på Sinnesrogudstjänst i söndags kväll, med en delning som tog skruv ända in i minnesbarken. Hur det vände för en människa i alla helvetens kval, över en natt, över en kapitulation, överlämnande. Assar möter min blick under lyktstolpe med ljus som vajar i vinden och som är alldeles gult, så gult och varmt att skuggorna av oss blir iskallt blå mot snön. (Ittens)! Han förstår verkar det som.
Allt den där människan älskade, eller snarare det enda, togs ifrån honom brutalt och med våld. Och ändå kom han till förlåtelse, förlåtelse för sin egen del, sina tankar, sin ångest, sin ilska och för de som dikterat det arma livet. Nu, nu stod han på egna ben, med ett eget förtroende.
Så berättade jag för Assar och sa att jag ska gå dit igen om en månad, nästa gång det är sinnesrogudstjänst, nästa delning.
Fortsatte ner mot torget, ner genom stadsgatan. Det är tomt, översnöade bilar, iskyla och virvlar av snö, bitande kallt...han gillar det, han njuter av det Assar och av mitt prat i tystnaden av ljusen som glittrar och blir till kaskader av komplimentära färger i skuggspelet mot orörda snön. En plogbil i fjärran.
Assar, kom nu, vi går hem!

Nattvandring VII

Försöker skärpa blicken där ute i mörkret. Ni vet spänner musklerna kring ögonen så att de kisar. Assar drar, jag kisar och spänner ömsom och slappnar av ömsom.

Det är bara kanske 25 meter. Lika långt som att skjuta ett rådjur eller hare med hagelbössa. Gör allt jag kan för att se in i lägenheten. Som en peeping tom står jag där, smått upphetsad.

Assar, står still. Luktar på en gul fläck i snön.

Ser ändå inte det jag vill se där inne i den upplysta lägenheten. Det rör sig. En kvinna reser sig, skymmer sikten, vänder sig om och ut mot mig. Ser mig inte.

Gröna ljuset från TVn studsar mellan väggarna. Kvinnan verkar vara på helspänn.

När jag gick hemifrån stod det 0-2 mot Arsenal. Ser att det rör sig, kommer åt att fästa blicken upp mot resultatbalken i TVns övre vänstra hörn. Siffrorna krymper ihop och bli oläsliga, fan. ”Assar Stå Still!!!!” Fokuserar på nytt, kan det vara 0-2 fortfarande – ingen klarhet, ser illa.

Vänder och går hemåt. Så stor TV och ändå kan man inte se – ska jag säga som inte ens har kanalen därhemma. Ingen flash på mobilen så det är väl som det är med den saken Östersund ute ur Europa League. Vem bryr sig? 1-2 blev det!

”Assar, kom nu gubben så går vi hem”.