Fettisdagsbulle - say no more

Ni vet, jag är född i Norrköping och hade mina första nio år där. När jag var barn åt man fettisdagsbullar eller fastlagsbullar, semlor hade v inte hört talas om trots att Norrköping då var Sveriges fjärde största stad. Senare, alldeles i början av 60-talet kom vi till Stockholm som invandrare och med bred östgötska blev jag killen som pratade ganska så konstigt. Här åts just semlor och redan i januari vilket inte fanns i sinnevärlden. "Då hinner man ju tröttna på dem" sa morsan. "Konstigt", tyckte farsan som hade för sig att han läst om att det är förbjudet att baka semlor för fettisdagen i fastan.

Här åt man semlor till kaffet, vilket var ännu konstigare, att man förhöjt fettisdagsbullarna till bakelser. Hos oss värmdes mjölk från mjölkkanna med gräddskiktet  nedrört. Så skulle det serveras i djup tallrik och med så mycket mjölk att semlan lättade från fatet och slöt en smula. Kanel skulle dessutom doftas över. Och när semlan så sakteliga blöttes upp från undersidan av den rykande heta mjölken, ja, den doften av vetedeg och kardemumma blandat med gräddmjölken och den grova mandelmassan - se då visste man att påsken var i antågande.

(Så ska jag villigt inrymma att samvetet fick sig en törn när jag satte i mig semlan på bilden och gick mot allt jag inte vill)

Strömming i pipelinen

Ja, men det är väl klart. Den nya snabbmaten som andas så mycket mer kvalitet, natur och tradition kröns av strömming, Ni vet den lilla sillen norr och öster om Kalmar Sund, clupea harengus membras.

Ensamkväll med en massa jobb. Passar med en knäckesmörgås och nystekt strömming framför kakelugnsbrasan.

Så här enkelt är det:
Köp filéer. Ryck bort ryggfenan. Bred senap med pepperrot på insidan av filén och lägg ihop eller vik. Vänd i rågmjöl, stek i smör. Lägg upp på smörat knäckebröd när svalnat något. Salta och ät!

(Lägg eventuella överblivor i ett,två,trelag = 1 del ättika 12%, 2 delar socker och tre delar vatten) och med tunnt skivad rödlök, några pepparkorn, that's it!)

Sawadee piimai สวัสดี ปี ใหม่ - GOTT NYTT ÅR

Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap

Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.

Så tacksam och berörd - egen kniv hos Frantzén

Jo, det är några få förärat och har aldrig dragits några stora rullor för, men när jag nu upptäckte det senast jag var där, förra onsdagen, så lyfter jag saken lite och i alla fall till min egen ogenerade smickernivå.

Jag har ju vetat om det länge, att stammisar och vänner till restaurangen föräras en egen kniv som läggs fram till måltiden. Nu är jag en av dessa och det känns verkligen smickrande och upphöjt och roligt.

Det bästa var att jag fick upptäcka det själv och det är klart att ingen understryker gesten med åthävor hos serveringen, det tillhör ju att bara vara och inte märkas, men ändå utstråla klokhet, sällskap, förnöjelse och väcka smådämpat samtal.

Då var det sagt, jag ingår bland de utvalda, tack!!!

Sen, så kommer det inom kort en liten exposé över vad som serverades och hur det smakade.

Getost med ragg och shropshire med pepparkaka

En ny i ostdisken betyder inte en ny vara utan en ny osthandlare bakom disk och idag kunde jag inte hålla mig utan gick fram mot de läckra fransåsiska läckerheterna och frågade om man möjligtvis tillhandahåller hushållsost, en som inte smakar för mycket.

Det är svårt att hålla sig för skratt när osthandlaren försöker ta mig seriöst och proffsigt, men samtidigt får något vilset irrande i blicken och mantramumlar "hushållsost". Ser hennes benägenhet och hjälper henne på traven..."frallaost".

En av handlarna överhör och noterar min närvaro och säger med hög röst "Han bara driver med dig".

Okey, efter en del skratt frågar jag efter ostar som gått tiden ut och som de inte kan sälja till andra. Den nya i disken fattar inte den galoppen utan tror att jag driver med henne igen, men det gör jag inte för jag anser att ost ibland är som allra bäst när den fått gå så länge att den knappt står ut med sig själv och jag minns några ostäventyr hemma hos Staffan Tilander på sin tid, med torra goda surskorpor till och ostar som av andra och vissa butiksägare mest betraktade som billig fågelmat och inte visste vilka dyrgripar han sålt ut för fem kronor stycket i bit.

Nej, några sådana ostar fanns inte för dagen. Bad då i stället om en "getost med ragg". En som verkligen smakade get och inte vara varit i närheten av en. Vilsen blick igen och till slut fick jag med mig en La fleur Sologne, förvisso en dussinvara, men lite övergången får den verkligt håriga getsmaker, så där som vid roten av raggen. Irriterande mjällhet vägs bort med en god syra, för dem som estmerar vin är det enkelt även om getost och vin aldrig är riktigt enkelt. Vitt kanske med kristallig lust, vad vet jag som inte smakat på över 21 år och inte längre ens minns. Nä, men syra från min syltade pumpa kanske, och visst, alldeles utmärkt. Ingen hemma gav upp osten förrän den var slut och då hade även första konserven av mina pumpor också tagit slut, inlagda med stjärnanis och svarta senapsfrön.

Några av årets egenskörd av pumpor för soppor, grytor och syltning

Så, den ännu mer påtagliga shropshiren, mäktigt smörig och med ett lagringsbett som är beroendeframkallande. En billig köpepepparkaka som botten.

Ett träd ramlar ner av vinden, lägger sig raklångt nio meter, nu upphugget och staplat.

Den nya veden

Hade det inte varit för vännen Nils Björkén så hade nog staplingen sett annorlunda ut, veden hade inte varit kluven, men av honom fick jag låna en vedklyv. Och tack vare Pär Hebert, vän och förvaltare, blev den fallna aspen sågad i kakelugnslängd.

Så hade jag några kubik gammalved, som den tidigare hyresgästen tydligen inte maktat med att klyva och som låg knastertorr men hård och seg i vedbon staplad som stock.

Den gamla veden

Nu är nästan allt fixat och jag kommer att ha några kubik att elda med kanske redan till senvintern (väger för att se torkningsprocenten). Gamla veden kommer att räcka fram tills dess (inbillar jag mig).

Det är  en slags meditation att krossa ved, en monotoni som känns befriande när man kört tre taxinätter på raken. I går på dagen, efter att ha sovit ikapp, mediterade jag vid klyven och lyfte och bar och staplade och gjorde långa listor i huvudet över sådan som behövdes, förträngde direkt, tänkte annat, suddade och fick upp nytt och oväntat.

Tändved

Vedpinnarna låser varandra, och ändå luftigt, staplade efter system så att man även hittar i vedkammarens mörker om så skulle vara.

Vedboden

Vedstapling och vedklyvning smittar. Jag smittade August förra helgen, han var med och krossade i flera timmar, staplade och tryckte på krossens starka påskjut, om och om igen, tyst och koncentrerad. Jag tror minnet kommer att vara med honom hur länge som helst och påspädas redan nu i veckan när vi kör det sista och kapar de mindre pinnarna som inte alls behöver spräckas bara sågas och staplas.

Märker att jag vill veta mer, beställer Myttings bok om ved nu i veckan, ska vara rena rama poesin för den vetgirige. Och har man två kakelugnar att köra i vinter så känns den här boken helt rätt.

Rosenstörbönor

Igår kväll tände jag kakelugnen i köket till middagen, den sprider en sådan väldoft och go värme utöver att den är en miljöskapande faktor när luckorna är öppna. Värmen höll ända fram till nu på morgonkvisten. Klockan åtta satte jag ett fång ved till.

Den varmaste av värme

Läste för många år sedan om brunabönorproduktionen på Öland och Gotland, hur lokala bönder sådde för husbehov och hur man om senhöstar och vintrar satt och handtröskade bönorna framför brasen:



"Det knastrade skönt när de torra bönskidorna kastades i elden, de flammade upp och gav intensiv värme". Igår ville jag se och uppleva det jag läst och som skrevs någon gång för hundra år sedan. Det stämde! Satt med rosenstörbönor jag sparat för utsäde, spritade och kastade de fnösketorra skidorna på elden, de flammade upp som om de varit toppade i något kemikaliskt och värmen studsade ut ur ugnen. Knastret var påtagligt.