Ostron, Ostron, Ostron: Nu skulle man bara ha en stor fet jävla cigarr också!

Så här ska det se ut en söndagskväll, och Alma hemma från Thailand 

via Bergen. Ostron som nattamat!

Alltså, så här års njuter jag i stora drag. Ostronen är hyfsat billiga och säljs i många olika storlekar och fångstmetoder.  Jag blir så lycklig över att kunna köpa hem ett gäng och bara köra både till frukosten och till middagen. Kyssa havet? Absolut.

Och idag, en måndag, så säljs helgens ostron ut i fiskdiskarna.Tänk, ostron på bordet en måndag eller tisdag. För övrigt så sänks priset redan på söndag eftermiddag. Det var igår jag fiskade hem ett gäng.

Minns alltid den där gången i Bretagne när jag som tonåring hamnade på ett värdshus och drog i mig ett dussin och märkte hur bra jag mådde, ostron direkt från havet, kanske tio minuter upptagna innan de öppnades och landade framför mig. 

Minns nästan alla de där överraskningarnas ostronmiddagar, som den uppe i Vardsø när flatostron serverades med tre granatäppelkärnor i varje, alltså, tänk er svinkallt och en hel dag ute på havet för att fiska spindelkrabba och sedan in till restaurangen med levande eldar, värme och gemyt och så mycket söta flatostron vi maktade med att äta. Eller i Louisiana ute i träskmarken i sällskap av familjen McIlhenny på Tabasco och vi kunde äta hur mycket ostron vi ville, både naturella och gratinerade och därtill kräftor i mängd. 

När Föreningen "Låt måltiden blomma" samlade för årsfest på Vinkällaren Grappe och jag svarade för förrätten och kopierade ostronserveringen i Vardsø med granatäppelkärnorna, stor succé och jävligt gott.

Igår med en vinegrätt och med grillad citron och en novis, förstagångsätare vid bordet som till en början var tveksam men som till slut estmerade tre ostron utan problem, faktiskt med merkänsla, slank ner med ett leende. Så ska det vara, ostron ger leenden både utåt och inåt

Våra urätna frukostostron söndag morgon!

Upptäcker att jag skrivit väldigt mycket om ostron här på bloggen genom åren. HÄR en länk till det som finns om dessa fantastiska skaldjur

 

Andra ostron som "Rockefeller" till exempel

"Färsköppnade" ostron ute i sumpprärien

Verkligen andra ostron. Gräddiga, matiga och söta, men utan smak av hav, utan liv, utan det där sexigt halkigt våta algblommande saltiga.
"Amerikannska oysters" är feta blobbar i jämförelse med de små intensiva flatøysters från Nordnorge eller de Marenne ostron vi åt senast hemma.
Jag har ätit dem förut och närmast blivit småäcklad av deras storskalighet, de liksom upptar hela munhålan och till skillnad mot sina kallhavskusiner omöjliga att pressa sönder med tungan mot gommen för största möjliga njutning där hela kroppen blir hav och ett med gomsegel och allt.
Ostronen på bilden är färsköppnade (Sicket ett konstigt uttryck). De åt jag med Tabasco och till och med med ketchup. Men titta lite närmare på ostronen, klicka på bilden så att den förstoras och se hur mjölkvita ostronkropparna är. Vi som är ostronälskare och äter företrädelsevis franska eller norska, kanske till och med svenska ostron undviker dessa naturens eget viagrashot under månader utan "R" i som maj-augusti för att dessa sammanfaller med ostronens multipliceringssäsong då de ynglar och förökar sig och då blir lite äckligt mjölkvita och uppsvullna "inombords". Det är alltså när ostronen ser ut så som vi ratar dem och då sitter det liksom i ryggmärgen att "sådana ostron estmeras ej".

Burkade ostronkroppar

Nu hör det till "smaken" att ostronen i Louisiana är sådana uppsvullna vitmjölkiga året om.
De är som kräftorna i sumpmarken inte alls samma ras som de kalla havets frukter. Andra slags kräftor som inte ens kan para sig med "di svenske", andra slags ostron, ketchupostron, tabascoostron.
De kommer till restaurangerna, appropås det här med "färsköppnade", som lösgjorda färska ostron utan skal och paketerade i platsburkar. Skalen är "flergångsskal". De används om och om igen. Första gången när de var färska tas de tillvara och körs i diskmaskin tre gånger på raken med starkt diskmedel och på hög värme, sedan räcker det med maskindiskning efter varje användning. Ostronkropparna, som håller en vecka i kylen, läggs en efter annan i skalen och serveras.

Ostron Rockefeller

Inget hav som ackompanjemang, ingen saltig doft, egentligen ingen smak eller doft alls och då passar de alldeles utmärkt som Rockefeller som de serverades en gång på Antoines och hur det går till ska jag berätta senare för jag träffade nämligen en av slowfood och creolkökets förgrundsgestalter en eftermiddag i New Orleans för att laga mat ihop och prata mat i synnerhet.

Förkylt men räddas av ostron

Dessa dagar jag varit krank har jag inledningsvis ätit ostron. Förvånad? Njaä det är en slags livföda. Vi brukar dra upp ett par som förrätt vardagar och inte heller sällan köpa hem en låda om tolv att dela på K och jag.

Tror det är sältan som drar mig till ostronen, sältan och sötman, havet och närheten till det ursprungliga och då precis i gränslandet mellan liv och överlevnad. Jo jag är sådan när jag är förkyld, läst för mycket historia om armod och ond bråd död till följd av enkla infektioner som rasar vidare till hjärtmuskelinflammationer, lungödem, lunginflammation och/eller blodförgiftning. När förkylningen rullar in med ångest och smärta inneboende är jag nära och långt ifrån själva livet – tänk att det skulle sluta så här.

Då äter jag ostron med det tröstande, lenande, kalla, salta och samtidigt söta.

Inbillar mig också att det är ett slags botemedel, starkt livsuppehållande och samtidigt ett effektivt ångestdämp. Ett inte bara bokstavligt afrodisiakum utan ett upphetsande äventyr för självaste själen.

Samtidigt gör ostronen ett ”tillsammans". Så fantastiskt att äta dessa skaldjurens skaldjur vid ett bord för två som hemma med äl”skade K en tisdag eller torsdag eller någon av alla andra dagar i veckan.

Nu lossnar allt i luftrör och sinne. Inbillar mig att det är sista dagen av ömklighet och kommer med största sannolikhet att fira detta med K och ett gäng ostron av storlek fyra. (Skulle det inte vara sista dagen blir det ostron även på fredag och in i helgen)

PS, för den som är ny och själva öppnandet är ett hinder. Kolla här på Tomas Drejing. DS

PS2 Och här en liten resa med tabberaset om Ostron härsan och tvärsan DS2

Ostron

Vi åkte till Vinn på Stinsen för att handla.
Där finns en alldeles utmärkt fiskdisk - den närmaste oss - och där jag så sent som förra veckan sa till fiskansvarig att "det hade varit idé att öppna en liten ostron och skaldjursdisk, öppen fredag 16 till och med lördag, där folk kunde få ett par ostron och en porter för att bli inspirerade".
-Njaaeäj, Jo, kanske...bra idé. Sa den unge fiskhandlaren bak disken.
Jag höll nästan på att trilla av pinn i går när vi gick för att handla. Mitt framför fiskdisken var det riggat med bord och där stod Hasse Johannesson, världsmästare i ostronöppning med et helt lass små Marennesostron för avsmakning helt utan kostnad. Perfektare kan det inte bli.

Vankas det ostron hemma vill alla vara med, inlusive minste parveln August!!!

Utöver en god pratstund med ett antal ostron som sällskap fick vi med oss några dussin hem som öppnades i stort sett genast vid köksbordet och för vår eftermiddagsnjutnings skull.
Några få ligger kvar i kylen och skräpar för lust om söndagen - kanske vi skyndar oss ner till fiskdisken igen så det räcker till mättnad och kärlek.

Brunch (!?) på Edsbacka Wärdshus

(Det är inte samma ostron på bilderna som vi åt idag.)

Likt en räv gick jag i alla fall i omgångar och tog fler och fler trots att det inte längre är R i månaden. Alltså inte den där absoluta kvaliteten, inte vita lekostron och hyfsade ändå, ett ostron är ett ostron är ett ostron.

Vi var på Edsbacka Wärdshus igår och skulle smörja kråset. Satt ute i obarmhärtig sol, men det var meningen och halva, ja till och med hela nöjet skulle det visa sig.

Det var en omtalad brunch vi visiterade. Omtalad av köket på krogens hemsida och som annonstips på min FB. Kicki hade varit där tidigare sedan nyöppnandet och kom då hem mer betryckt och bedrövad än förtjust. Andra chansen nu då. Den andra chansen tog inte restaurangen trots vi hoppats på det för det är just ett sådant här näringsställe kommunen behöver bland alla pizzerior, suchiställen och wannabees inom konsten att laga god mat.

Återgår till ostronen. Det är ju inte folklig kost direkt och här är det mer folkligt än ”förståsigpåit” uppenbarligen för här låg ostronen kvar på sin isiga skaldjursplateau. Ostronen som till en början låg fint upplagda dränktes dock snart av lakvatten från isbädden. Några smakade mer drunknade i kranvatten än saltig molusk och så får det absolut inte vara, det är rena slöseriet och oförsvarbart. Pastramin var ganska torr och laxskivan med förlorat ägg och rå spenat alldeles för tjockskuren. Laxskivan som låg i en alldeles egen liten glasform var det enda som fungerade rent serveringsmässigt då den kom in i samma tempo som människor plockade år sig den. Tyvärr alldeles för nedkyld för att smaka som det ska och varför inte smörsvängd spenat, varmhållet ägg en god hollandaise?

Okej, fick mitt lystmäte av ostron om än att några var vattenskadade och jag fick ett berg av räkor att pilla med.

Började tänka att: ”Det här är ju långt från brunch, snarare en bantad lunchbyffé”.

Efterlyste varma nybakade scones, marmelader, smothisar, olika goda teer, juicer, härligt blåsigt surdegsbröd att lägga olika pålägg på som tryffelkorvar, tunna skivor italiensk torrskinka, patéer med smågurkor, ansjovisar med hårdkokta ägg och utan kaviarklutt. Tänkte mig små puddingar, creme caramel, chokladpudding, eller fylld chokladtårta och amerikanska pannkakor med lönnsirap. Men nej, brunch i klassisk mening var inte det här… Tvyärr !

Okej (igen), gick på det varma bordet som utlovade grillat och massor av sallader. Samma sak här, avsvalnade trancherade bitar av en alldeles åt helvete seg flankstek låg spridd som gråa eller mörkbruna rester under folie på varmhållningsbänk. Alldeles för långgrillade kycklingbitar låg som halvkremerade lik i en annan form och mycket sas om den hemlagade korven med smaker av timjan och vitlök och mycket, mycket annat. En smalkorv av ordinär emulgeringstyp som inte bjöd på vare sig tuggmotstånd eller smakexplosion och dessutom smakade ICA.

Tog en sallad till det grillade och som såg väldigt god ut, primörer. Tyvärr inte tillagad annat än till svårtforcerat tuggmotstånd av halvråa tjocka morötter och grönsparris som smattrade mellan tänderna. Däremot babyribs som var bra, men som behövt lite rimning så att stunsen i marinaden möttes och lyftes. Jag skrev någonstans för 20 år sedan om en simpel skinkstek som rimmats över natten, marinerats och penslats och östs under tillagningen så att den mest var att likna vid en tjärad kyrkport från 1600-talet.  Det var smak i den skinkan vill jag lova och en helvetes massa kärlek.

Onöjd dittills gick vi så till anfall mot det rika dessertbord som annonserats. Mjao, njaä. Tårta, eller snarare smulor av tårta, rester på ett tårtfat möjligtvis att jämföra med rester från ett födelsedagskalas. Sak samma med citronmarängen. Inget tempo i underhållet av buféebordet, trist och slarvig syn, inget som triggade lusten. 

Så var det glas, ungefär desamma som skulle likna cocotterna med lax, förlorad ägg och spenat. Nu fyllda med någons farmors rabarberkompott och med smulor från sockerkaka. Tydligen inte avsmakade vare sig före eller efter att de lämnat luckan, implosionsrisk i munnen av garvsyra från okokta bitar rabarber och så emaljen i tänderna skar. Osockrat dessutom i någon slags iver att göra osöta hälsosamma desserter kanske eller vad vet jag? 

Några tårtor med valnötsdekorerade brieostar fick bli alternativet. Skulle vara honung på, smakade inte honung i alla fall och valnötterna ramlade därför av. Det gjorde vår lust också litet grand, men räddades av den varma solen som riktigt brände på terassen och som gjorde i alla fall våra miner väldigt glada, så sällskapet förstås som alltid lyckat i vilket väder som helst.

Men tänk så bra det här hade kunnat vara med lite mer omsorg om borden, lite mer kärlek i förberedelserna att här kommer folk som vill att det ska smälla i käften av smaker, studsa i alla matlustar, ett uns mer elegans med laxen, en rejäl koll på ostronen så att de inte dränks av lakvatten från isen, ett lite bättre urval när det kommer till kött och fågel, lite bättre koll på innertemperaturer, lite kärlek som spiller över i salladerna och kanske en investering i en dessertkock som kunde linda oss in i sötsakerna med dess smakernas och texturernas mysterium.