Förkylt men räddas av ostron

Dessa dagar jag varit krank har jag inledningsvis ätit ostron. Förvånad? Njaä det är en slags livföda. Vi brukar dra upp ett par som förrätt vardagar och inte heller sällan köpa hem en låda om tolv att dela på K och jag.

Tror det är sältan som drar mig till ostronen, sältan och sötman, havet och närheten till det ursprungliga och då precis i gränslandet mellan liv och överlevnad. Jo jag är sådan när jag är förkyld, läst för mycket historia om armod och ond bråd död till följd av enkla infektioner som rasar vidare till hjärtmuskelinflammationer, lungödem, lunginflammation och/eller blodförgiftning. När förkylningen rullar in med ångest och smärta inneboende är jag nära och långt ifrån själva livet – tänk att det skulle sluta så här.

Då äter jag ostron med det tröstande, lenande, kalla, salta och samtidigt söta.

Inbillar mig också att det är ett slags botemedel, starkt livsuppehållande och samtidigt ett effektivt ångestdämp. Ett inte bara bokstavligt afrodisiakum utan ett upphetsande äventyr för självaste själen.

Samtidigt gör ostronen ett ”tillsammans". Så fantastiskt att äta dessa skaldjurens skaldjur vid ett bord för två som hemma med äl”skade K en tisdag eller torsdag eller någon av alla andra dagar i veckan.

Nu lossnar allt i luftrör och sinne. Inbillar mig att det är sista dagen av ömklighet och kommer med största sannolikhet att fira detta med K och ett gäng ostron av storlek fyra. (Skulle det inte vara sista dagen blir det ostron även på fredag och in i helgen)

PS, för den som är ny och själva öppnandet är ett hinder. Kolla här på Tomas Drejing. DS

PS2 Och här en liten resa med tabberaset om Ostron härsan och tvärsan DS2