Isterband och Pölsa - total njutning för mig och A

Pölsa är omöjligt att se gott ut på bild, men jag garanterar, smakar fantastiskt

Hovra, Färila den tredje januari 2020.

Står i butiken, Delins ICA Färila som ockå har ett charkuteri med det bästa salta fläsket som går att uppbringa…nåja, nästan i alla fall, och Färilakorv som de säljer tonvis av varje vecka till fiskare, jägare och människor på väg till deras sommar och vintervisten.

Ringde lillponken i Stockholm. ”Står i butiken, vill du att vi köper med oss något speciellt hem”?

Han ska fylla tretton i vår.

”Stekfläsk, pölsa och isterband!”

Jag frågade: ”Vilket pensionärshem bor du på nu för tiden?”

Han skrattade.

Så var det och så fick det bli. Barn äter inte det föräldrar säger till dem att äta utan de äter det föräldrarna äter…eller? Vetikatten hur det blivit så här, men han är lika förtjust som jag själv i mat som aldrig eller sällan passar trettonåringar. Å andra sidan drar han gärna i sig den nya tidens mat parallellt med inläggningar, ostron, hela stekta fiskar på ben, leverbiffar kokta i mjölk, kall sprängd gås som sushi, pizza med pommes ovanpå. Backar sällan för någonting och hans första fråga när han kommer hem från skolan är ”Vad äter vi ikväll?”

Hemma på egen lunch, bara han och jag under senare hälften av jullovet. Pölsa från Delins och var sitt isterband från Franzéns Charkuteri, de absolut bästa isterbanden som producerats. Till detta inlagda rödbetor, inget mer?…njutning förstås.

Ostron som vanligt ibland

Nej, det var inte ett ryck som människor brukar säga om extravaganza, inte ett sätt att ”förgylla vardagen”, jag behöver inte det. Bara en vanlig januarimåndag. Okej att det var en röd dag, men den var helt vanlig ändå.

Kanske bara ett sug efter mineraler precis som man får ett sug efter leverbiffar först stekta i smör och sedan lätt kokta i mjölk när kroppens järnnivåer sjunkit.

Les moyens Français äter 30 stycken per person och år. Det brukar vi klara av här hemma på några veckor.

I måndags, efter den knökfulla mässan i Sollentuna Kyrka där kyrkporten slog igen efter oss och förblir stängd i över ett år, gick funderingarna över till den ständiga matfrågan här hemma.

Köpt en stor bit färskt sidfläsk på Delins i Färila förra veckan. Klart för en ”paa low moo”, fläsk kokt i bitar i en bärnstensklar buljong. Alltså, två kanelstänger, en röd lök fint hackad, fem vitlöksklyftor som mortlats tillsammans med tre korianderrötter och en halv msk socker, en halv msk kanelpulver, två rostade thaichilli och tio svartpepparkorn. Allt det mortlade får ett uppfräs i olja innan avsvålade färska sidfläsket, skuret i tvåcentimeters kuber får gå i stekgrytan tillsammans med fem stjärnanis. Fläsket ska inte bli helt brynt…bara ytterst lite. En matsked, förslagsvis Kikkoman rörs i tillsammans med en och en halv msk Healthy Boy svampsoja. Så får det puttra lite under omröring. Fyll på med en bra fläskbuljong eller i brist på detta vatten och buljongtärningar. Låt sedan sjuda under lock i minst en och en halv timme. Späd med vatten om det behövs.

Smaka av med några skvättar fisksås och alldeles före servering, vält i ett 20-tal skalade vaktelägg. I brist på vaktelägg så ta hårdkokta vanliga ägg, servera med ris och nam prig boon.

Men åter till vår förrätt ostronen, sex bohusländska platta Ostrea Edulis, kraftfulla i smak, och som smårejäla köttstycken. Sex små franska platta med otrolig sötma och så vår vardagsfavorit sex Fines de claires.

Isterband med rätt gomkänsla

Så blev isterbanden jättebra.

Stekta i ”Ålands smör”, men inte bara det utan långstekta på medelvärme.

Isterbanden är Delins i Färila, har alltid tyckt att de är lite lösa. 

Nu delade jag dem och så kvartade med skinnet som sammanhållande kitt (klassiskt). Långstekta blev de torrare, syrligare och svarade bättre i munnen (konsistens!). 

Exakt så här tillhör de bland de bättre isterbanden i min skala och bland halvstora producenter (ej att förväxla medhantverksisterband).