Vardagsvan

Det är lika bra att börja vänja sig vid vardagen igen, så vi gick till centrum och handlade.
Det blev en liten önskevardagsmiddag med en somtam på morötter med rikligt av torkade småräkor och den var världens hetaste – faktiskt så befriande hett att jag inte ätit så underbart på länge – vad är man ute efter då? frågar sig den oinvigde och den som absolut inte kan med när det bränner i sköra munhålans hinnor? Jo, det rika förhöjandet av andra smaker och så den stora tillfredställelsen efter tio minuter då allt lägger sig och man återigen ångar alla smaker. Det är märkligt, de liksom konserveras kvar och lever sitt eget liv.
Samtidigt åt vi en friterad kyckling, först skuren i skåror och gniden med peppar och ljus sojasås och sedan styckad på thaivis rätt över med ben och allt, friterad hårt och serverad med ris. Och jag hade verkligen sett fram emot den här kycklingen och då tillsammans med en ”prig poon nam pla” som är 1.Limen från en halv lime 2. 2 ½ msk fisksås, 2 msk torkad, rostad och mortlad chilli. Blir röran inte tillräckligt tjock så pudra ner mer chilli, mycket chilli. Färgen blir som en gammal falu rödfärg och den stryker man på riset, det är råhett och har en hel regnbåge av smaker både i sig själv och i förmågan att ta till sig och lyfta till och med det enklaste ris.
Jag fastnade vid ostdisken tillsammans med ungarna och gjorde av med en smärre förmögenhet, en ganska ordinär parmesan, en hyggligt kornig Stilton en nötigt härlig extralagrad Gruye de reserve och en saltsyrlig Peccorino. ”Gryjären” äter vi som den är, stiltonosten smakar vi med en honung från Lungsjöns bigårdar, men bara lite och ”peckorinon” doppar vi flisorna av i en söt blåbärssylt. Sedan har vi ju ett antal liter kvar av vår italienska olivolja, en kamrat som jag ska återkomma till bara därför att den har en sådan fantastisk historia om okända systrar som plötsligt dyker upp och för att den kostar sina modiga 10€ litern, drygt!!!