Vi gifte oss före prinsen och prinsessan

För tio år sedan, den 17e juni 2010, gifte vi oss, Rodjana och jag. I övermorgon firar vi tioårig bröllopsdag.
Den dagen för tio år sedan var det bara meningen att vi skulle duka ett långbord och samla några vänner hemma för en sommarmiddag. Så grodde tanken att - när vi ändå har folk hemma så kan vi väl...?

När väl idén etablerats så beslutade vi oss för att hålla tyst om saken och omedelbart få tag i någon som kunde viga oss och vi hittade rätt direkt - en kvinna i politiken från den tiden när jag bevakade fullmäktige i kommunen för en lokaltidnings räkning i början av 70 talet. Hon hade vigselrätt.

Dagen D klädde vi oss fint. En enda kamrat hade fått reda på äventyret i förtid och det var vår kockkollega och vän Christoffer Helén som bjöd oss på en buffé dagen till ära och som han dukade upp i köket hemma hos oss.

Den ena efter den andra av våra vänner dök upp i trapphuset och välkommnades. Ingen anade någon om det förestående, eller ens reflekterade över att jag bar kostym och Rodjana en vacker klänning. Vi samlades i köket och sist anlände Norlings som vi, dem ovetandes, utsett till bröllopsvittnen.

"Nu undrar väl Ni varför jag är här", frågade vår vigselförrättare.
"Det ska nämligen bli en vigsel här och nu", fortsatte hon.

Alla tittade på varandra och undrade vilka av oss alla samlade vänner som skulle vigas. Överraskningen var alltså fullständig.
Så stod vi där och lovade varandra och bytte ringar och insåg att vi glömt brudbuketten i vasen i badrummet. Men gifta blev vi och bevittnade och ringar gav vi varandra. Toffes buffé var perfekt. (Idag är Toffe borta och om än att minnet av honom är ljust är saknaden fortfarande ett väldigt mörkt hål)

Nu firar vi 10 år som gifta. Lovisa var dryga halvåret och lillasyster till Gaston och Liva och så har det blivit Alma och August också sedan dess. De båda hade säkert kommit till utan den där ceremonien den 17 juni 2000, men vi känner de där officiella banden som knöts den gången. Varje år vi firar bröllopsdag inser jag mer och mer hur betydelsefulla vi blivit för varandra och hur viktig Rodjana är för mig.

Tioårig bröllopsdag, ett resultat av en mängd händelser som blev till en kedja som höll samman och som gjorde att vi träffades och vågade.

Aklejor muterade och oskuldsfullt komplicerade

Min älskade och trogna vallmo i perennrabatten

Tidigt i morse var jag ute i landet och tittade till mina perenner. Egentligen var jag nyfiken på två av dem, vallmon och aklejorna.
Vallmon fladdrade i den ganska hårda vinden som röda silkesvippor och aklejorna förevisade sitt sitt vanliga komplicerade mönster, det som aldrig går att spåra till generationen före. Nu har jag aklejor från vitt till lilasvart och däremellan i en mängd toner.


Aquilegia vulgaris eller också "akvileja" som i "Kom rosor och akvileja..." togs förmodligen till Sverige av samma munkar som förde med sig kirskål och man undrar vad de tänkte och hur.
Att de skulle ha med sig aklejan var självklart. Blomman lakades ur och detta lakvatten användes för att bekämpa löss. Men kirskål denna plåga.


Tacka för att aklejan med sitt vippande oskyldiga anlete kan utrota löss - blomman, eller snarare dess frön är fullsprängda med blåsyra och självfallet därför väldigt giftig, men det hör ihop det där milda med djävulskapet.

Djurvänner "räddar" sjukt rådjur

Tidningen Expressen och deras fotograf hyllas idag för att ha hindrat en viltvårdare att skjuta ett rådjur som förvirrat sig in i Stockholms City. En veterinär tillkallades och djuret sövdes för att flyttas ut i naturen igen för rådjuret var "inte skadat".

Det är klart att djuret är skadat - ett friskt rådjur är så skyggt att det inte tar sig in i området där människor går omkring! Det här unga djuret kommer att återvända om och om igen till bebyggda områden.

Vi har problemet vid vårt trädgårdsområde där en stor vacker gaffelbock samlar på sig smaldjur varje år som nu har fått flera kid. Häromdagen höll jag på att köra över ett på trafikerade Sollentunavägen - den kom farande från en villatomt och skulle in i en annan. En skyddsjakt på rådjur borde vara på sin plats - en sådan finns inte i jaktstadgan annat än om viltet utgör en uppenbar fara, eller som i det här fallet i Stockholm uppvisar ett sjukligt beteende eller är skadat.

Det vore bättre om Expressen ömmade mer för människorna istället för om djur med konstiga beteenden. På förstasidan rubriceras händelsen med att "Bambi räddats" - Fel redan där och dålig påläsning. Bambi var en dovghjort, inget rådjur - men det är klart att expressenredigerarna med bambi fångar upp läsare hos vilka "rådjur" inte klingar så inkännande.

Tokiga skogsbönder har inte lärt sig av historien

Nu är skogsbönderna på krigsstigen mot bärplockare igen - det är inte första gången.

Senast protesterna var som värst, var vid sekelskiftet mellan 1800 och 1900-tal, då liksom nu var statsmakten också involverad och ville skatta bort skogens röda guld.
På den tiden plockades 10 000 ton lingon för export till Tyskland. Lingonen omsatte massor av pengar och det var lönsamt att vara lingonplockare. 1908 ville skogsbönderna med statens hjälp inskränka lingonplockeriet, men staten gick till slut på folkets hävdvunna rätt till bären. Detta trots att 3000 småbönder demonstrerade för att ta lingonen från folket.

Det skulle ta till för 15 år sedan att rätten till lingonen skrevs in i grundlagen 2 kap. 18 § regeringsformen - äldre än så är nämligen inte denna allemansrätt. Trots det beläggs själva plockeriet med statsskatt! (Thailändska plockare) och trots det ropar historielösa skogsbönder på bärplockningsförbud...igen - så sanslöst dumt.

Tjejfest på Hersby Hembygdsgård

Lovisa fyllde 10 i december - hur kul är det att fylla år då, mellan första och andra advent. Hon beslutade själv att hålla på kalaset till sommaren och den är nu. Sagt och gjort föreslog hon en utefest och jag föreslog inbjudande Hersby hembygdsgård i Sollentuna - är själv en teämligen ny ordförande för de omkring 1300 anhängarna till hembygdsföreningen och en sannerligen arbetande och "devoted" styrelse. Så fick det bli.



Rodjana ångade kaoniew och stekte grillspett på kyckling. Så packade vi gurka och morötter i stavar, kakor, vindruvor i små plastburkar. Sålunda portionsförpackat fick vi vår vär Yilmas som har enhel kedja med thaikrogar att ha vänligen att komma förbi med ett gäng genomskinliga plastbagar - en bag till varje tjej som kommer på kalaset. Lysande enkelt och inte mindre inbjudande gott för det.



På Hersby regerar föreningens värdinna och värd Tullemor och Torsten. De servade självuppoffrande med långbord med duk. Utan dem hade hembygdsgården inte varit vad den är idag med alla sina välbevarade föremål och möblerade hus. Senare ställde de upp och berättade för de 15 tjejerna om hembygdsgården och dess innehåll.



För att få tjejerna att röra på benen efter middagen ordnade jag en liten kombinerad frågesport typ; det finns två klockar på Hersby, den ena en vällingklocka, spring iväg och hitta den andra. Först att hämta en rövkrok vinner. Hitta humlestören. Stallet är ett hus byggt av vedklampar, var då? Det finns en visthusbod poå Hersby och så ett annat mörkt och kallt ställe där man förvarade mat, vad är det och ligger var då? Vid varje "station" fanns det tillf'älle att berätta om husens historia och tiden de är hämtade från.

Lyckat tycker i alla fall jag som pappa och tjejerna verkade mätta och nöjda och kunskapssprängda.

Svenska flaggan gul och blå - Alma spelade fela i Edsbergsparken

Så tvingades man till en söndag med massor av olika engagemang. Svenska Kyrkan hade hyrt Hersby Hembygdsgård för nationaldagsmässa och direkt efter öppnade Hersby alla sina hus för allmänheten. Samtidigt spelade Alma i en liten behändig fiolgrupp sammansat av fiolläraren Christina Frohm på Sollentuna Kulturskola. Och det är väl lite märkligt med dessa småungar som spelar att det låter inte surt!


Alla sju ungarna i gruppen hade fått förbereda ett antal låtar. Alla låtar i olika färger och så snart en var inövad utantill så fick de ett litet sidenband att fästa på snäckan. Alla sju hade band som tofsar. Så spelade de i Edsbergsparken lite här och var som klassistk buskspel, uppskattat om det inte var för att konkurrerande firmor slog på stort elektroniskt från två olika scener emellanåt. Snacka om att de här utmaningarna gör det roligt att spela. Hemma är hon Alma gift med sin lilla violin och det går framåt så smått. Kravlöst och lekfullt.

Vila vid denna källa vid Klasro

...i all undervisning bör iagttagas Sagtmod och Lämpa, ej utan högsta nödtvång Kroppsstraff nyttjas.

Så står det i Sollentunas första skolreglemente vid Sollentunas första skola - den vid källan i Klasro.
Att anlägga en skola vid ett vattenhål var särskilt smart, alla visste var platsen låg. Källan var känd sedan hästarna vid Gustav Vasas liktåg vattnades där.

Långt senare skriver Almquist om Klasro skola och källan i ett litet stycke han kallar Didrik Abrahamssons äventyr.

Mellan åren 1803 och 1881 är det här sollentunas enda skola, men sista året har skolhuset tjänat ut. Då hålls skola i Edsbacka krog och så byggs det som idag kallas Sofielundsskolan, men som ett tag hette Turebergsskolan och idag är Vittra.


De som idag bor i skolhuset, som nu är kommunens hus och hyser ett förträffligt skolmuseum på bottenplanet, är rikspelmannen och musikläraren Christina Frohm och hennes man Bengt Pernholm. Tillsammans håller de inbjudande öppna hus för familjer att komma till den gamla skollärarträdgården, titta på den tidsenliga kålgården och framförallt leva skolliv så som det levdes för 150 år sedan.

Kaffetår och kakor i köket efteråt spär bara på intrycken, köket är nämligen så gott som original från 1700 talet och Vips så är vi i Almquists tid och kan inte låta bli att titta till den berömda källan.


Källan vid Klasro

Ett tag var källan sinad, när spåren för Arlanda Express byggdes skars källådern av och brunnen blev tom. Idag är tillrinningen lika bra som förr - gammal åder söker alltid sin källa (är det något som sagts, eller?).

Med det vill jag säga att "håll ögonen öppna för nästa öppet hus" och läs mer om skolmuseet här