Hade ett gallerimöte igår på söder. Jättetrevligt, men inte alls för egen räkning utan bara som av en händelse och inte alls för bilderna här nedan. Ärendet var för att titta på Anders Karlssons skitfina träsnitt på Grafiska Sällskapet på Hornsgatan.
Däremot så kom vi att tala om mitt måleri och att jag faktiskt gjort ett låååångt uppehåll utan ateljé och utan ambition och utan att riktigt ha lust.
Nu är det ju så här, för alla nytillkomna som tror att jag bara skriver böcker eller jobbar med journalistik, att min grundutbildning och där jag har flest universitetsår och examina är just inom bildkonst. Från alldeles i början av 70-talet var det först diverse mindre konstskolor sedan konstfack följt av en BA på SHKI i Oslo och så till slut Royal College of Art /dept of painting/ i London.
För ett ögonblick har jag en liten ateljé och jag har idéer att förvalta och en produktion om inte i högsta tempo så i alla fall ganska jämt. Inte så att jag inför varje tom yta vet vad jag ska göra utan snarare så att den nödvändiga utmaningen finns. Känner igen från tiden för över 30 år sedan och det är befruktande. Jobbar på emblematiskt med ett uttryck jag sökt länge och för att det är nödvändigt.
När så vi pratade om mina nya målningar på det där galleriet jag besökte i helgen så skulle jag till att visa dem i telefonen via den här bloggen för jag var övertygad att de fanns där, men så icke. De låg kvar och skvalpade i bildappen.
Så onödigt tänkte jag, för målningarna är ju inga hemligheter längre. Under trettio är har allt jag gjort varit hemligt, allt skrapande och krafsande, alla måla över och vara osäker, alla kritstreck och färglager, allt sådant har jag behållit för mig själv - alla försök och all vilsenhet genom över ett kvarts sekel. De här sista är inte hemliga, de är vad de är och kanske det ärligaste jag gjort. Så är det och så har det fått bli.
Samtliga med måtten 260 x 210 mm, Akryl, wax, krita och olja.
(Jo det finns titlar på dem också)
