Raketost, pyttsan - aldrig i tub

Nä, den var bättre förr. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha upplevt raketosten i sitt bästa och då som en raket och tandkrämen vars fodral hade en snodd att dra i och då sa hela burken ”vaaaddeeeemeeecum”.

Kanske det enda som var bättre förr, smågastronomiska innovationer. Annars var det inte bättre förr, inte ens igår var det bättre, vi har aldrig haft det så bra som just idag.

Om osten så? Kladdig, lite beska i eftersmaken, känns inte bra i munnen, smältostkaraktär med för hög sälta och känns inte nyttig någonstans eller ur något perspektiv. Är det en ost egentligen?

Köper mig en Saint Marcellin till helgen tror jag!

En förföljande stank - vämjeligt!

Bild från Sollentuna C hemsida

Det vilar en stank över Sollentuna Centrum. Fick kväljningar i rullbandet upp. Och odören stannade kvar i näsborrarna hela vägen hem – som likdoft brukar göra eller den dammiga tonen av musbon och råttor.

Det är Subway som flyttat från södra ingången till en plats mitt i centrum utanför ICA.

När stället låg i södra änden gick det bra att ta ett djupt andetag och hålla andan runt kröken. Det verkade som att inte stanken från verksamheten klarade kröken. Vid nageldesignarna gick det bra at andas igen.

Det luktar alls inte mat, det luktar en slags märklig kemi, rullande in i det olfaktoriska centret och för att tungt utkonkurrera alla som helst förekommande dofter. Det är så vämjeligt att frågan är om man över huvud har lust att ens gå till ICA längre för att handla.

Min gruva till välmående

I lördags hade vi ett speciellt ärende till Renprodukter och Marja i Norrviken.
Man går helt enkelt aldrig därifrån tomhänt! Det finns inte nämligen.
En röding, en Caprice getost, kornknäcke, en rensalami.

I morse kortgravade jag rödingfilé med socker, salt och rosépeppar.
Klart till middagen nyss.

Det blev röding med en otrolig smak, skuret i tunna skivor. Och till serverade jag semitorkade körsbärstomater och grillad aubergin som penslats med olja och rökigt paprikapulver. För att få en riktig matig middag blev det en frittata på fyra skivade kalla kokta potatisar, en skivad rödlök, två vitlöksklyftor salt och fem uppvispade ägg. Körd först på plattan sedan in i ugnen tills den stannat helt.
En alldeles utmärkt söndagsmiddag. Nu, lite senare, till Babel blir det nybryggt kaffe med osten och korven och lite kornknäcke. Bra söndag.

Nattvandring XXVIIII

Snölik...
...och det blir alltid värre frampå natten! (Himmelstrand)
När ganska ljumma vindar smälter de sista resterna hör man hur det klunkar i botten av snöliket, pustar och lider.
Rutten vinter på sitt sista.
Trots sex plusgrader digitalt in mot gården så andas luften en nytagning av snö. Det liksom vilar där för att bryta fram på tvärs och nordan slår i ansiktet när vi vänder mot norr, huvan far av och kåren är iskall.

Assar älskar det. Öronen står rätt bakåt och han strävar framår i spänt koppel som om han blev inspirerad. Massor av dofter i vinden, mängder av sådant vi inte känner i klunkande snölik här och var.
Tro inte det är slut än nu när det blir värre frampå natten, det blir värre frampå natten!

Nostalgiskt idag på Arlanda Taxiremot

Vi var på fina Flygsamlingarna Arlanda, jag och A. (mer om det i senare inlägg) Hungriga!

Så fick jag den briljanta idén att göra som så många hundratals gånger förr, svänga in på taxiremoten och käka lunch på Bagdad kafé.

I juni är det fyra år sedan jag slutade köra.

Bara att köra in på uppställningsplatsen och backa in i en parkeringsficka fick minnen att skölja över mig. Så många dagar, kvällar, nätter jag stått här och väntat på körning bort. 

Utarbetade ett system att köra in exakt då stora flyg landade. För så var det förr, lågprioriterade bilar (har med drivmedel och utsläpp att göra) fick på den tiden förbeställda körningar först. Missade man en landning och bättre miljöbilar hann komma in så var det bara att vänta på att kön av taxibilar skulle ätas upp.

Jag körde på flightradar 24 i mobilen och rattade in på remoten exakt i det ögonblick som flygen tog mark – det var exakt då som förbeställningarna till det landande flyget delades ut. Det var sällan jag missade. Annars var det att bida sin tid på kaféet, ett rent underbart ställe, eller som A sa idag – ”Det känns som man är i mellanöstern”. Säkert ett 30-tal nationaliteter och dofter från grytorna som för en till ”tusen och en natt”. Bulgurkok med lammlägg och tomatiserad sås med vita stora bönor. Kan de bli bättre?

Jag kände inte igen en enda, men stressen kände jag och kroppshållningarna. Chaufförer som suttit i bilen sedan fyra på morgonen. De går krumma och pissnödiga från sina bilar, slitna och ganska så eländiga – att köra taxi är ett väldigt slitsamt jobb. Kollektivaskkoppen utanför entrén svämmar över och det röks något alldeles förfärligt – som att de som röker tvingas röka ikapp förlorade ciggisar som missats vid körningar.

Muggen svämmar över av hundratals pissnödiga och sen samlas alla framför TV-skärmarna i uppehållsrummet för att se var på körningslistan de är placerade och om de möjligtvis hinner slänga i sig ett lammben eller en hamburgare eller en lasagne. Idag var det strömming också. 

Några flänger åt sig en macka att äta med kaffe i bilen fram till terminalen. För bilar som inte är beställde är det ett nytt kösystem där och då ska förarna konkurrera med varandra för att locka till sig kunder. Friåkarna är värst.

Nä, jag är glad att jag slutade, att hela jaget sa ifrån efter drygt tre års dygnetruntkörande. Men remoten och Bagdad Kafé kan jag ju åka till ibland för att känna in.

Vill du läsa hur det var att köra och om alla märkligheter som inträffade i min taxibil?

Läs min bok "Taxi 1251 Överhörda baksätesberättelser".