Vi var på fina Flygsamlingarna Arlanda, jag och A. (mer om det i senare inlägg) Hungriga!
Så fick jag den briljanta idén att göra som så många hundratals gånger
förr, svänga in på taxiremoten och käka lunch på Bagdad kafé.
I juni är det fyra år sedan jag slutade köra.
Bara att köra in på uppställningsplatsen och backa in i en
parkeringsficka fick minnen att skölja över mig. Så många dagar, kvällar,
nätter jag stått här och väntat på körning bort.
Utarbetade ett system att köra
in exakt då stora flyg landade. För så var det förr, lågprioriterade bilar (har
med drivmedel och utsläpp att göra) fick på den tiden förbeställda körningar
först. Missade man en landning och bättre miljöbilar hann komma in så var det
bara att vänta på att kön av taxibilar skulle ätas upp.
Jag körde på flightradar 24 i mobilen och rattade in på remoten exakt i det
ögonblick som flygen tog mark – det var exakt då som förbeställningarna till
det landande flyget delades ut. Det var sällan jag missade. Annars var det att
bida sin tid på kaféet, ett rent underbart ställe, eller som A sa idag – ”Det känns
som man är i mellanöstern”. Säkert ett 30-tal nationaliteter och dofter från
grytorna som för en till ”tusen och en natt”. Bulgurkok med lammlägg och
tomatiserad sås med vita stora bönor. Kan de bli bättre?
Jag kände inte igen en enda, men stressen kände jag och
kroppshållningarna. Chaufförer som suttit i bilen sedan fyra på morgonen. De
går krumma och pissnödiga från sina bilar, slitna och ganska så eländiga – att köra
taxi är ett väldigt slitsamt jobb. Kollektivaskkoppen utanför entrén svämmar
över och det röks något alldeles förfärligt – som att de som röker tvingas röka
ikapp förlorade ciggisar som missats vid körningar.
Muggen svämmar över av hundratals pissnödiga och sen samlas alla framför TV-skärmarna i uppehållsrummet
för att se var på körningslistan de är placerade och om de möjligtvis hinner
slänga i sig ett lammben eller en hamburgare eller en lasagne. Idag var det
strömming också.
Några flänger åt sig en macka att äta med kaffe i bilen fram
till terminalen. För bilar som inte är beställde är det ett nytt kösystem där
och då ska förarna konkurrera med varandra för att locka till sig kunder.
Friåkarna är värst.
Nä, jag är glad att jag slutade, att hela jaget sa ifrån efter drygt tre
års dygnetruntkörande. Men remoten och Bagdad Kafé kan jag ju åka till ibland
för att känna in.
Vill du läsa hur det var att köra och om alla märkligheter som inträffade i min taxibil?
Läs min bok "Taxi 1251 Överhörda baksätesberättelser".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar