Edsvik i Sollentuna - En kulturruin

Nu faller allt ihop, som ett korthus. Det vittrar sönder sakta och säkert.

”Edsvik är en viktig byggsten i skapandet av ett gemensamt kulturarv” (citat Edsvik.se)

Allt mitt framförögonen på lokala kulturpolitiker, kulturpåvar, och andra kallade. Det går sönder. Och det är så sorgligt.

Foto K.E.

Konsthallen är på obestånd, vilket kan skyllas bristfällig omvärldsanalys, bristfällig ledning och våldsamt dålig upphandling samt ett försök till anpassning. (tidigare aktörer fick sluta – de var för ”farliga”.)

MC-museet har slagit igen sedan länge – vad hade de där att göra egentligen? En enkel marknadsundersökning hade självfallet givit vid handen att, trots en magnifik form, det inte är tillräckligt intresseskapande.

Brygghusets kaféverksamhet  är stängt. Dyrt oengagerat och öppet när det passade självsänkte den verksamheten.

Edsbacka Krog med två stjärnor i Guide Michelin lämnade in. Ambitioner fanns att fortsätta krogeriet med nya ägare men vinstmarginalerna blev inte tillräckligt stora. Krogen monterades ner ytterligare när en tredje aktör började driva verksamheten med riktade matevenemang som självklart inte lockar publik när kvaliteten är undermålig.

Duvslaget, där Stallbackens vänner regerat under många år har slutat bedriva verksamhet på plats. Tidigare i alla fall med föreläsningar och mindre kulturevenemang – idag ingenting, men föreningen hyr ut stället. Idag ligger kommunen i rättslig konflikt med föreningen. Stallbackens vänner anser att det är deras hus.

Abbes krog – hette den så? Nedlagd. Hade servering av smårätter, inte sällan med låååånga väntetider vid servering och undermåliga rätter, hemsnickrade och ganska tråkiga.

Edsviks Konstskola, drevs också av den kommunen utsett att driva Edsvik som ett konstcentrum. Gick i putten för en tid sedan.

Hemsidan (?) edsvik.se fortsätter locka med både kafé, konstskola, MC-museum som om dessa verksamheter fortfarande var kvar, lockar med luft!

Foto K.E.

Kommunens kulturpolitiker kallar Edsvik för ”Sollentunas pärla” och hurrar för varje utställning som dyker upp oavsett kvalitet, omedvetna om vad det egentligen är som visas. Omedvetna om att hela anläggningen är ett moras. Hurrar för varje arrangemang och står där och säger att ”allt är så fantastiskt” samtidigt som de innerst inne MÅSTE förstå att de står invid en ruin, ett missfoster, något som egentligen inte längre finns. De representerar en kulturpolitik som gått i stöpet för länge sedan.

Nu går rykten om att kommunens kulturpolitiker vill ha en verksamhet genom någon företagare som kan ta ett helhetsgrepp om verksamheten. Ny upphandling ska ske. Med tanke på hur okunnigt alla upphandlingar skett hittills bävar man för resultatet och inser att det inte finns tillräckligt med kunskap, tillräckligt med akademiska betyg, tillräckligt med lånekort på biblioteket för att avgöra vad som behövs, vad som är kvalitet, vad som är viktigt eller kort sagt vad som är kultur.

Begär efter Gudarnas ost

Plötsligt fick jag ett sådan sug, efter en grej som "jag inte stoppat i munnen" sedan snart nio år, en långlagrad Beppino Occellis togaksinlindade ost. Jävlar i h-e vilken ost det är.
Behövde inte Googla den, gick till min egen fatabur, Tabberaset.se. Bara bilden fick mig att framkalla smaken i munnen. Nu är klockan över 22 och det skulle vara helt omöjligt att hitta den, Seven eleven? Ica? Bensinmacken?

Drar mig till minnes att jag var 17 år och i Paris och blev sugen på paté, ost och vin klockan ett på natten. Gick ner de knirriga trapporna från mitt billiga hotellrum på Rue des Saint Pêre, ett stenkast från Boulevard Saint-Germain och Café de Flore. Alldeles i närheten fanns en dygnet-runt-öppen ost och vinaffär och där fanns den då, och förmodligen fortfarande, Beppino Occellis tobaksbladslagrade ost och även den som lagrats i druvresterna efter vin.
Två gånger har jag förärats att smaka den, Paris 1969 och Sollentuna 2010. Och i kvälls fick jag sådant begär. Bläddrade upp vad jag skrivit då, 2010 och allt är stängt.

Läs om osten här

Varje gång; barndomen kommer galopperande

Med smaker kan vi resa i hela världen och också i tid.
Barndomen bara rasar in vid perfekt kokt torsk, äggsås med dill.
Så var det idag. K lagade, jag ligger i en släng av dålig mage - och vad är då mer än perfekt än kokt torsk. Tack.

Bra idag i Aftonbladet om min bok om Gladys del Pilar

Boken utkommer snart. 

Det här är en redig förhandsgrej. 

Roligt att det rör på sig.

En berättad historia om en människa 

som vet vad livsfrottage handlar om.

Förbeställ den gärna, den är på väg!

Nattvandring XIX

Hemma finns ett confiterat kycklinglår kallt i kylen. Och där går jag i natten med den älskade Assar. Lite trist i vädret. SMHI varnade, här märktes ingenting, bara tristess.

Moroten för nattvandringen i natt är kycklinglåret i kylen, att skiva på ett bröd smort med lite av ankfettet, flingsalt och det gröna tunt skuret från en vårlök.

Vägen är väldigt hal, duggregn på frostig asfalt. Nu ska det bli värre, säger vädermänniskorna, halkigare, blåsigare, kanske blötsnö. När kommer vintern, Assar älskar snö.

Anklår, kycklinglår. Lår helt enkelt!

Min absoluta favorit på bordet, confiterat anklår. Latmasken i mig gör att jag emellanåt springer ner till Picard och köper frysta färdigconfiterade lår och ankfettsfriterade pommes frites. Innan jag kör låren i ugnen lägger jag över några matskedar ankfett jag alltid har i kylen (inte minst för att steka blodpuddingen från Björks i Färila).

Appropås detta så ankfettet som bli över från anklåren + lite extra, eller ganska mycket extra för att vara sanningsenlig, passar jag på att confitera en hög med urbenade kycklinglår. 20 minuter på varje sida x 2 =80 minuter långsamt.

Nu står A i köket och förfinar en ratatouille* efter alla konstens regler och kokar en sås värd namnet. Snart middag.

*en av hans första stora bioupplevelser var just Ratatouille när han bara var några år gammal