Hjort är hjort, även på Gillbo Pizzeria

När vi packade upptäckte vi att vi packat ner alla köksredskap redan vid första packtillfället. Vi fick leva på skräpmat (Stackars oss!) ända fram tills nya köket blev hjälpligt uppackat. Men det finns gradskillnader även i helvetet som bekant och därför begav vi oss vid två tillfällen till Gillbo Pizzeria. Vis av att jus den pizzerian är traktens bästa och framför allt att de har Napoletana.
På den tiden jag och ungarna hade radhus i Hollywood var det inte bara sällan vi nödutfodrade oss med pizza från just det här stället.
Sen kanske också litet för den vackra hjorten i glittrande plast också, fenomenal kitsch!

Målningar

Inte klar än. Fortfarande står målningar kvar på gården. Valt ut en hel hög stora dukar i akt och mening att övermåla dem, halvfärdiga saker som resultat av tidigare uppbrott. Inplastade och bevarade är dock en hel serie målningar för Galleri Nane Stern i Paris på 80-talet. Dessa stora målningar har jag haft med mig och inte utan problem flyttat från det ena bostället efter det andra. De har varit i London och de har varit i Paris.Visats på mängder av utställningar, bland andra på debutantsalongen Petit Palais i Paris  En av dem såldes tidigt, övriga beslutade jag, i samband med den försäljningen, att behålla. 

Tror de är målade åren 1983 och 1984 i akryl, pastell, olja och vax.

Här är de nu på rad med titlarna jag gav dem då det begav sig:

"Cleopatra" Målning på duk 202x129 cm

"Tutancamon I" Målning på duk 202x129 cm

"Tutancamon II" Målning på duk 202x129 cm

"Tutancamon III" Målning på duk 202x129 cm

Flytten är genomförd och vi är tillbaka i Tureberg

Ett stort debacel när flyttkillarna sent omsider dök upp.
Det löste sig till slut, men inte utan problem

140 kartonger i delade högar i hela huset

Sådär ja, nu är det gjort. Efter mycket om och men och alldeles för dålig mat och alldeles för lite sömn så är vi på plats i gamla Tureberg i korsningen Bygdevägen Sollentunavägen.

Nu börjar utrensningsfas nummer två. Lika bra att göra det medan man minns helvetet med att få med allt.

Natthamburgare när allt var packat och klart för flytt

Utrensningsfas ett inleddes två veckor före flytt då vi har loppis på gården. Ändå blev det två täckte B-körkortslastbilar fyllda med grejer till välgörenhet (säljs på Skopan i Väsby om lördagar).
Varje pinal vi plockar upp, varje bok, varje köksgrej vänder vi och vrider vi på och ställer oss frågan: Behöver vi det här. Inte sällan är svaret nej, oavsett affektionsvärde. Det här är oerhört effektivt märker vi.

Tröttheten var förlamande

Barnen informeras med bilder på mejl med frågan "ha, inte ha?".
Idag blev vi av med en byrå från mitt gamla hushåll och föräldrahem och en komod från Kristinas som hämtade av hennes son jämte en gustafsbergsservis vi ätit färdigt på och till förmån för en Figgjo med flata tallrikar, assietter och djupa tallrikar.

Tom i hyllorna natten till lördag sånär
som på ett 0-alkoholigt bubbel att fira med.

Nu har vi lagt lådvis med "fina grejer" till välgörenhet igen. Bakformar, gamla Bourgeatgrejer, hela köksäventyr som inte får plats och som gjort sitt hemma hos oss - nu får de göra tjänst hos några andra, jag menar, köper man kvalitetsgrejer blir man ju aldrig av med dem.
Snart är vi inne på boklådorna och vi har ett mer begränsat utrymme nu är tidigare. Det blir till att sovra igen. Nu är dt bara prima lektyr som sorteras ut. Lägger upp dem här och lite varstans till försäljning för den som det behagar och så småningom, no mercy! Har snart hivat 1000 volymer.
Sisa natten på Lugnet, när vi var väldigt slitna så låg vi i sängen och Kristina frågade mig: Varför odlar du?

Fanastisk känsla när allt står där packat och klart för flytt

Det var ingen anklagande fråga utan bara ställd rätt ut. Och jag låg där oförberedd och undrade själv, tyst, länge...ja varför i helvete? Jag kunde inte svara. Undrade själv. Kanske för att bevisa något, men i så fall för vem? Sen kom jag på: För att se om det är möjligt.
Kristina: Vad det möjligt då?
Jag: Visst var det möjligt. Så innihelvete möjligt!
Krisitna: Men då vet du!
Jag: Jaa då vet jag.
Så nu ryker alla odlingsgrejer också. Idag hämtades jordfräsen. Återstår en hel del trädgårdsverktyg.
Älskar vändningar i livet. Har blivit några sådana.

Mest oro för mitt älskade piano som jag haft i över 60 år.
Flyttat med mig överallt, tyvärr blev det chippat i lacken på ett ställe. Flyttreklamation på väg!

Ett fantastiskt minne dök upp

Som vi gräver i våra förflutna liv. Det blir så när man flyttar...tror jag, i alla fall för mig.

Hamnade i en gammal flyttbox och började sortera fotografier.
Under en mängd av år hade jag min Leica med i ateljén för att ta etâtbilder och även bilder av slutliga resultat.
Det är helt fantastiskt att sjunka ner i dessa målerier och teckningar. Jag tänker, nu när jag börjat "ateljéa" igen att jag stigit på samma station jag klev av vid. Samma problematik, samma eviga slit, samma kamp mot materialet och ytan, samma riva ner och bygga om nästan tills underlaget ger vika. Och så plötsligt uppstår balans och det är ett så lyckligt ögonblick.

Bland alla dessa hundratals bilder hittade jag några från en separatutställning jag hade i Norge, i Stavanger Konsthall med starkt bistånd från den gamle redaren Sig Bergesen och Morten Sig Bergesen. Vernissagekvällen var jag hembjuden till redarfamiljen på en minnesrik supé. Helt fantastiskt när jag tänker efter där jag sitter med några bilder från utställningen där jag visade måleri, pasteller, teckningar och neonskulpturer.
Minns också resan dit. Hade hyrt en stor folkalastbil med släp, packat noga i Stockholm och drog sedan iväg. Ner till Oslo gick det utmärkt, trots lätt vinterväglag. Övernattade där hos vänner från mina Osloår och fortsatte tidigt nästa morgon mot Stavanger. Där över fjället började helvetet med fruktansvärt snöfall och storm och konvojkörning och fastkörning . Jodå jag kom ner till Stavanger på kvällen och hängde sedan utställningen hela natten.

Lite reklam för en superserie från Björn Frantzén för vanligt folk

Inget tvivel ska råda över att jag är part i målet och det här är väldigt sällsynt på tabberaset.se, att jag sätter mig ner för att göra reklam för en specifik produkt. Nu är det dock så att jag inte kan undvika, för det här är bra grejer och det säger jag efter att objektivt ha testat dem i snart ett halvår.
Hade det varit skit, hade jag aldrig skrivit någonting utan låta glömskan vara produkterna behjälplig och det är ju det som skiljer mig från min vana i just det här fallet efter snart fyra bokproduktioner tillsammans och ett år som Björn Frantzéns PA utöver en 17-årig vänskap. (Så är detta sagt för den som vill värdemäta mina ord)

Jag tycker det är en fördel att Björn låter formge, testa och sätta sitt namn på en serie köksgrejer som omfattar allt från termometer och knivar till förkläden, slängar och stekpannor och inte falla, som så många andra, för att göra skärbräden för flera tusen och knivar som man inte vågar använda. Sprungen ur arbetarklass och folkbildning gör han en semiexklusiv serie för Åhléns. Ett slags IKEA plus/plus som vem som helst har råd med för att kanske bli en bättre hemmakock.

Nu när vi flyttar (på lördag) och får ett mindre kök, har jag idogt försökt reducera min redskapspark under mottot "less is more" vilket hittills under min karriär varit "less is no more". Ganska mycket gick under vår gårdsloppis för några veckor sedan, resten gick till en loppis för välgörenhet. Alla gamla knivar som gjort sitt, kastruller, stekpannor, gjutjärn, formar till ditt och datt, slitna slängar, förkläden med olika varumärken påtryckta.

Under sommaren kommer jag att laga mat för fotografering av en ny kokbok. En kokbok som bara är min egen, kommer ut i början av november. Då kommer Frantzéns köksserie väl till pass och får en ytterligare test. Så här långt är jag väldigt nöjd.

Tove Adman framför mina ögon

Den har hängt med ganska länge nu. Jag tror det är tio år och den har haft sin alldeles särskilda plats i en järnhylla jag ritade och lät tillverka på Gotland för ännu längre sedan.
Tove hade inspirerats av en ledstång om jag kommer ihåg rätt och med den där fint avslutande böjen. Det blev en adventsljusstake i stearin, en ljusskulptur som jag aldrig i helvete nämndes tända och låta brinna upp, Nu kom den framför mina ögon igen inför dess tredje flytt ihop med mig. Och den får hänga med bra länge än och järnhyllan likaså. En adventsljusstake som står där året om och aldrig brinner upp!
(Vill minnas att jag fick den i samband med Tove Admans utställning på Konstnärshuset Smålandsgatan 7 i Stockholm någon gång i augusti 2007)
Måste gå in så här i efterhand och korrigera. Fick ett korrekt år från Tove Adman att adventsljuset ovan var på utställningen på Konstnärshuset redan 1997, Ljusskulpturen är alltså 20 år gammal! 

Nyttigt bräjk i flyttivern, räkmacka för 60-plusssare

Tisdagar, för er som är 60+. Kaffe (automat) och räkmacka (inplastad med hyfsade räkor och på tekaka utan trams) City Gross på Stinsen. 38 kronor.