Rökta flundror och en annan favorit

 

Det är nog femton år sedan som jag senast åt rökta flundror. Idag undrar jag varför?
Vi tog vägen igår runt Östergarnslandet; Gammelgarn, Sjauster, Danbo, Herrvik, Sysne. Träffade gamla vänner och fikade med nya. Hemåt landade vi i rökbutiken hos fiskaren i Sysne. Flundror uppradade vackert, men det som tilldrog sig mitt stora intresse mellan några rökta räkor och röka laxfenor var rökta romsäckar från torsk. Jag minns första gången jag åt sådana, för säkert 40 år sedan, i Grisslehamn med en av mina bästa vänner som inte längre finns (vårt gemensamma i maten var stekt egeninsaltad egenfiskad strömming, rökta romasäckar och surströmming, emellanåt även tjuvfiskade hemkokta flodkräftor)

Kommer ihåg känslan där vi satt i solskenet utanför fiskebutiken i Grisslehamn, förmodligen också med en mellanöl i handen. Och den där första lilla smällen i tuggan då rökhinnan brast och romkornen som sedan mjukt smattrade i munnen, den feta röksmaken blandat med torrheten i rommen.

Så åt vi alla romsäckar igår kväll som en liten förrätt med majonäs. Redan i bilen hade vi låtit skivor av kallrökt lax liksom smälta i munnen och jämte romsäckarna åt vi rökta räkor och jag håller nog med barnen att orökta smakar bättre. Men romsäckarna var himmelskt goda, hårt rökta och med det milda inre.

Flundrorna då? Fantastiskt feta och goda med färskpotatis (!). Nu förknippar jag Gotland med något helt annat än rökta flundror, men i ögonblicket igår mindes jag nog de flesta tillfällen jag köpt flundror även under de somrar och de år jag bott på Ön.

Kommer särskilt ihåg ett tillfälle när jag köpte ett gäng feta flundror från röken i Ljugarn. Ställde mig att rensa och varvade sedan med fint skuren (det vita) från purjo, massor av persilja och rejält med kapris (Wretman gjorde något liknande med böckling) och sedan slog ihop  dijon, olja och vinäger och hällde över. Flundrorna fick stå övertäckta med plast till nästa dag och marinera och sedan åt vi dem med nypotatis.
Men igår kväll åt vi de rökta flundrorna rätt och slätt som de är!

Tyra Lundgren är väl konstnärlig mångfald så det rinner över

Vilken fantastisk skaparglädje och vilket motstånd i nästan allt, textilen, oljan, teckningarna, krukorna, skulpturerna, leran. Man riktigt känner gnisslet i smärtan att kreera och så ser det så förbannat lätt ut, det där djävla konstnärsskenet som bedrar.

August tog sig en liten stund i Pye Engströms skulptur "Grottan"
utanför Konstmuseet

Det lilla rummet, den lilla utställningen med den stora mångfalden är så rytmisk och så exakt tajmad och överblickbar. Gillar den och visst har jag fått förmånen att stifta bekantskap med människan tidigare, men inte så här, serverat nästan pedagogiskt.

Jag pratar om den lilla utställningen på Gotlands Konstmuseum som jag tycker fler borde gå och titta på, gör det! Det där konstnärsskapet är värt ett ögonblick från var och en.

Säg hej till Asger Jorn på Grötlingbo kyrkogård

Men så här är det att jag sedan länge alltid stannar till när jag har vägarna förbi, bara för att säga hej till Asger Jorn.

Förra året var jubileumsår, han skulle fyllt hundra och då missade jag honom. Sanningen att säga är det åtta år sedan mitt senaste besök, men det gör ju inget, för honom står tiden numera helt still och har så gjort sedan han begravdes här vid Grötlingbo med utsikt över de mäktiga friserna på kyrkväggen, de han kalkerade och hade i sin ateljé och som sysselsatte honom tankemässigt under så många år då tiden alls inte stod still.

Mors, sa jag idag helt stilla vid graven, denne mäktige vars bilder jag fått slå följe med sedan jag själv började intressera mig någon gång under senare delen av 60-talet.

Hur han kom hit?
De kan jag berätta om någon annan gång. Gjorde nämligen en liten dokumentär för radion för länge sedan och fick intervjua prästen som jordsatte honom med en liten ceremoni och psalmsång.

Laxsallad med första ringblommorna

Sommaren är en skitodlingssommar. Ibland har jag märkt att ljuset, värmen, vätan kunnat vara mig behjälplig när jag kommit sent ut med grejer i trädgårdslandet, när potatisen blir satt en månad efter alla andra, bönorna sätts en bit in i juni och rödbetorna likaså.

I år ligger allt allt för långt bort från sommarräddningen. Potatisen okey, har skattat något (vilket betyder att man liksom går in under och tar bort de största bästa och första och sedan låter plantan stå), men märkt att nematoderna i det här nya landet inte är potatisen nådig. Ärtorna, allt för sent satta. Bönorna spränger först nu kraft, gurkorna gulnar av att det är för kallt. Allt stillnar ju när jorden blir kylslagen och annat har den ju inte varit.

Tröstade oss med en laxsallad på Kristinadagen. Filéade en liten lax, smörstekte helt urbenad och skinnfri och bara med salt. Lät ligga. Dagarna innan gravade jag en annan liten lax. Nu kombinerade jag gravat och stekt (38 graders innertemperatur), monterade med kinakål som körts i ettersalt kokande vatten någon minut och sedan lagts i isvatten. Lök på laxen? Självklart, springonions, ringblommornas kronblad och mitt forna hatobjekt, paprika (men rött passar till rött) allt med en enkel hemslagen majjo.
Så blev det och så fick det vara!

När saker lägger sig i mönster

Inte många numera som sett en hässja, än mindre vet hur man lägger en och varför.

 Nu låter jag knackig, kanske knäpp, när jag säger att jag alltid tänker i två eller flera plan och allt parallellt och samtidigt och att allt i mitt huvud blir mönster för att sorteras och kommas ihåg och läggs då i rutor som blir till system, minnessystem.

I mina målningar, från den tiden jag målade, vilket jag gjorde en gång i tiden och kanske snart i en framtid, var mönstren tydliga, repeterande, seriella som en slags stämplar, men ändå olika i varje bild, avgränsade.

Upptäcker alltmer hur jag uppskattar det där lite skeva och förskjutningarna, som att mönstren är lagda medvetet med en skavank, sådant som bryter seendet, får tanken att göra tvära kast.

Var på Linnés Hammarby nyligen och jag slutar inte att ständigt försjunkas i 1700-tals tapeterna. Egentligen tror jag inte de får fotograferas, men tagna utan blixt är det ju inget förfelat. Sköna mönster, som tankar, som plan, som rutor.

Lever på frysen för att tömma till hösten

Visst, det upprepar sig varje år. Att man står där med en knökfylld frys, grejer som frysts in för vintern, men som det aldrig blivit av att man brukat. Alla dessa omsorgsfullt inslagna paket med blanchad mangold, nogsamt buntade gnissliga gula störvaxbönor, bondbönor för bondbönsvälling, findelar av höstens lamm, korvar och överblivor.

Så hittade vi ett paket fuseli av majs, alltså mjölfritt. Blev middagsmat med fryst hel spenat och thairäkor. Körde skalen md äppelbännvin och brände av med blast från vårlökar, massor av vitlök, ostronsås, soja.

Stekte räkorna för sig och spenaten för sig, bara hastigt. Slog ihop och hällde den silade såsen över. Sist på toppen skuren vårlök och bitar av skuren thaiomelett.

Lunchen fick bli en del överblivor till sallad. Trista men knapriga isbergssalladen i botten nästan hyvlat skuren. Över det rökigt grillad squash i skurna fyrkanter. För att få textur lite ytterligare rå squash och gurka. Så tomatkött, mest för färgen. Hade några kycklingbröst jag grillade igår och sedan rökte med timjanris (har hur mycket som helst av den varan). Skar ner i matigare bitar. Från Antuna kommer Tyras ägg, så djäla knallgula att det lutar åt orange, en näve nyskördad dill över, vårlökar, små bittersöta sockerstekta färskpotatisbitar med instekt rökt paprikapulver.

Slog en vitlöksmajjo att ha till, nästan elakt vitlöksfräsig.

Ulriksdal och kungligt kök

Jag har haft förmånen att få ha en del med Ulriksdal att göra genom åren, inte minst som producent och utgivare av en kundtidning åt Ulriksdals Wärdshus, men det är länge sedan nu.

När jag återvände i veckan som var blev återseendet kärt, serveringsrummet i gråtonat venetianskt grönt med golv-till-tak-skåp i rena funkislinjer, Bolinderjärnspisen som kastades ut* när elspisen installerades då köket byggdes om åt kronprinsparet 1923 och efter protester murades tillbaka, köttfärsstöten i granit (?), styckkubben, virrvarr på köksbänkarna (senare).

Bland alla slottets pinaler och miljöer, överbyggnader och förbyggningar är det ändå köksregionen som jag tycker är den mest njutbara eftersom den är så välhållen intakt som en tidskapsel som bara skulle kunna befolkas och sättas igång när som och fungera.

* Det berättas om kronprinsen att han med stor entusiasm deltog i ombyggnads och moderniseringsarbetet inför flytten till Ulriksdal med nya hustrun Louise 1923. Så noterade han till sin stora förtrytsamhet att den gamla Bolinders gjutjärnsvedspis rivits bort till förmån för en av Bolinders första elspisar, förvisso en maffig och som industrihistorisk ikon ännu med kulturhistoriskt intressant och värdefull än den gamla vedspisen, men ändå. Kungen var inte sen att protestera och med argumentet att det aldrig skulle kunna gå att laga en smaklig sås på en elspis murades vedspisen in igen jämte nymodigheten och så står spisarna än idag som på rad, blanka, nästan tyst frustande, vackra.