Kan ha hänt!

Bredvid mig i nya sovrummet (nytt i bemärkelsen sovrum i huset dit vi flyttat, annars är det här sovrummet över 150 år äldre än det förra som byggdes 85) I alla fall, där ligger den för långsamläsning sedan jul, på samma sätt som de tidigare gjort, långsamläsning och återkommande.

Den här är ockra, de tidigare hade samma jordiga färger. Det är färgen som utgör omslaget och anger tonen för innehållet får jag för mig. Här är okragul läsning.

Det är alltså Eva Sjöstrand och Anne Nilsson som kommit med en ytterligare till samlingen hos Malmgrens på Fårö.

Fundersamma berättelser i kortformat, burleska historier utsprättade på boksiderna bara för att och med ett mikrospråk som görs brett och fett, koncentrerat, nitiskt manglat om och om tills orden nästan imploderar och berättelsen består.

Anne Nilssons bilder håller samma koncentrat, ett rafsande, krafsande ristande som når utanför bildens egentliga format, översatta direkt från stocken på det läskande 130 grams Lessbopappret och direkt anknyter, förlänger och berättar de egna bildliga historierna till texterna. Så samspelta i tanken.

Varje korttext avslutar Eva Sjöstrand med orden ”Kan ha hänt” upprepat som ett mantra att ”lita på mig, men tänk”.

Våldsamma kullerbyttor där allt är tillåtet att ge ord.

”Här vann kanske tystnaden mark

kanhända den vintern det var så kallt

att det frös mellan man och hustru”

”Han kokade koskit till krut”

Texter utan annat slut än ”Kan ha hänt”.

/form Christer Jonson

Försök verkligen komma över den här skriften!

Smått förförd av en timmes teater på Edsberg - Malla och Kärleken

Ljuskronana i slottets entré.

För bara två hundra år sedan var världen och Sverige ytterligt inskränkt och klass uppdelat - så till den milda grad att den ena klassen inte ens reflekterade över att den andra fanns, den bara var, alla tjänstemänniskor, alla uppassare, matlagare, bönder, torpare, backstugusittare, arbetare - de bara var. En liten grädda hade hovet, pengarna och armén som skydd för sina uppburna positioner. Därifrån blickade de inte neråt, möjligtvis inåt mot det egna livet.

Ett sådant liv, också nedtecknat som tidsdokument, tangerade Magdalena Sofia Montgomery, senare Silfverstolpe. Hennes kulturella resa spräckte väl till en del av den fostran hon utsatts för av sin älskade mormor Magdalena Rudbeck på Edsbergsgodset.

Nu har hon blivit teater och en mycket fördelaktig sådan också framförd på slottet hon bodde i, Edsberg och i salen hon beträtt. "Litt skummelt" egentligen! Och den känslan infinner sig bara för att tablåerna är tidstrogna och nästan som framkallade ur väggarna. Lyckad gestaltning alltså av skådespelare som har på näsan och gör ett skickligt jobb.

Utanför slottsporten stod Christina Frohm, riksspelman och "lärarinna" på Klasro och välkomnade. Jag vet att hon varit en drivande kraft till det här rika spektaklet. Såg henne för några år sedan där hon själv gestaltade Malla med texter inspirerade hur de fyra självbiografiska band som utkom i början av 1900-talet. Då var det Christina som Malla i talgdankssken filosoferande och berättande i en av de finare slottsslongerna på Edsberg och som en njutbar monolog. Idag står hon som idégivare, sammanhållen kraft och musikrådgivare för föreställningen och inte minst den som svarat för klädsömnad, en inte oviktig detalj i konststycket att locka fram figurer lätt glömda ur minnets murar i slottet.

Malla som ung, gestaltad av Niki Gunke Stangertz (bild från edsvik.se)

Cecilia Nilsson spelar den åldrade Malla och Niki Gunke Stangertz den unga. Och för att inte stanna i en rad uppläsningar tog regissören Marianne Sand till ett säkert och bokstavligen slagkraftigt grepp från farsens teatrar på privata gatan. Vi är så "hemma i den soffan" så vi vet att det blir roligt. Det kallas "doorslamming" en form som till och med Shakespeare var familjär med. Tempot ökar, spänningen stiger, timningen sitter.

Silfverstolpe spelades av Richard Forsgren och  Sköldebrand av Johan Wennerstrand. Gustava, mallas förtrogne, spelades av Alexandra Chalupa.

En timmes kammarteater i tablåform som binds samman av ett levnadsöde och en inte helt oviktig, kanske till och med central, gestalt.  Malla Silfverstolpe var med och skapade plattformar för litterära salonger både i Stockholm, men kanske främst i Uppsala. Salonger inte helt oviktig för breddningen av den tidens kulturliv. Konstnärerna, poeterna, författarna har nämligen inte, med några få undantag, tillhört de besuttnas klass historiskt vilket griper tag i hur jag inledde bloggningen om Edsbergs Slottsteater och "Malla och Kärleken".

"Ja, men vad tycker du då?" frågar sig vän av ordning.

Jo, jag hade en underhållande och framförallt eftertänksam timme, blev en smula snabbförälskad i den unga Malla, passionerad i den äldre, svartsjuk mest på Sköldebrand som ändå hade en del av skapande att tillföra och förstånd. Bara lite på den outvecklade Silfverstolpe som aldrig vann Mallas hjärta men som blev hennes man efter konvenans. Kort sagt, jag gillade det här och hoppas på mer från Slottsteatern snarast.

Uppdatering av texten ovan den 5 januari 11:30:
Nu på morgonen blir jag uppringd av en läsare som står Slottsteatern nära. Vederbörande tycker inte det framgår med den önskvärda tydligheten vem som står bakom spektaklet så som det uppenbarar sig under namnet "Edsbergs Slottsteater". Det var väl heller inte meningen med min text att reklamera för enskilda bakgrundsaktörer annat än att berätta om sammanhangen och om föreställningen med dess gestaltningar. För att inga misstolkningar ska göras så vill jag understryka att Edsbergs Slottsteater ägs och drivs av en engagerad  Marianne Sand (ovan refererad till som regissör). Detta är hennes första uppsättning med den egna teatern efter att tidigare medverkat vid film, tv och teaterproduktioner i Norge och Sverige. 

Första mathelgen för året. Läckra ostar som vickning alldeles nyss

Hemma hos oss har vi sjusärdeles fäbless för vackra välsmakande ostar. Det gäller för såväl mig själv som för småungarna. De var med idag som vanligt i centrum hos Bonne vie och provsmakade så det nästan blir genant. Samtidigt blir det dyrt att gå dit med ungarna för hem släpar vi den ena smakligheten efter den andra.

Uppdukat längst till vänster på separat fat (och överst i det här inlägget), en Saint Felicien "La Tentation" från Etoile Vercors, typ Saint Marcellin fast bättre, klarare i smak, gräddigare i konsistens och en daggfrisk syrlighet vilket är det minsta man kan säga om marcellinen.  "En sådan här ska vi ha jämt hemma" (August).

Närmast är resultatet av en jakt efter en rosmarinsmakande getost Lovisa fick för flera år sedan och som hon, trots idogt provsmakande och inköpande ännu inte hittat, så inte heller idag "men den här var djävligt nära".  - En holländsk lite smånötig Landana, vit getost. "Snabbäten"

Mellan den och "tentationen" över papper på eget fat ligger en klutt som är ofta på tallriken hos oss. En bergsost från franska Baskien, självfallet sträv och nötig, "Tomme Basque" tillredd av fårmjölk och milt smörjande alla sinnen.

Ingen ost hemma hos oss utan en som sticker ut ordentligt avseende både i konsistens och smak. Det brukar vara något engelskt svårfångat eller franskt allmänt. Idag blev den en färskost på get också den från Etoile och späckad med örter (klockan tolv på tallriken).

En av de ostar jag själv estmerar mest, för att den är gudomligt god till en fyllig expresso, är den lilla knubbiga Crottin de Chavignol från Dubois Boulay. (klockan tre på tallriken). Egentligen en allmänost som finns överallt, men det spelar ingen roll. Den ska ha en kärna och den är torr, på gränsen till kritig och det är först när man tar en ytterst liten mun med kaffe tillsammans med osten som den spelar ut ett löjligt rikt spektra av smaker, det studsar nötter och getragg, ek och vårblomster, sötma och syra i virvlar. Helt enkelt en djädra trevlig ost till alla dagar i veckans avslut på middagen oavsett det är anka eller lapskojs.

Till ostarna i drack ungarna en Twinings påste "voyage" och jag själv ett kannabrygt (japansk noppkanna i gjutjärn) Twinings engelskt morgonte. Ost spelar bättre mot kaffe eller te än mot vin hur konstigt det än låter och hur mycket det än bryter mot traditionellt tänk. När munhålan möter alkoholen i vinet försämras omedelbart smakförmågan med 80 procent och då kan man lika gärna äta hushållsost till.

Pizza var god dröj!

Det här är en liten favorit i repris vilket betyder att jag skrivit om pizzan på det här sättet förr. Idag är det ju superaktuellt att skriva om pizza eftersom nyårsdagen av någon outgrundlig anledning blivit pizzans dag. Slår mig att pizzan har allt, i alla fall om man är dietist och tillhör den gamla stammen med tallriksmodellen framför ögonen och om man undantar den feta osten och i stället räknar den som rätt och slätt "mejeri". Kolhydrater (bröd) grönsaker (lök, champinjoner, oliver, tomat, skocka) och proteiner (kött eller fisk).

Det var den svenske legendariske krögaren Bengt Wedholm som efter att ha varit i Paris och ätit pizza reste hem till sin egen krog Östergök och byggde Östergöks pizzeria. Året var 1968 och stället låg i korsningen Kommendörsgatan och Styrmansgatan på Östermalm i Stockholm. Han fick en rad efterföljare. 

Inte alla har ställt samma kvalitetskrav som han själv med färska råvaror på pizzan. Att äta pizza där var dyrt, i alla fall för en konststudents plånbok och ansträngande då ingen i sällskapet hade åldern inne för att ensamma gå på lokal och dricka karaffvin. Men att äta pizza där var samtidigt en upplevelse. Aldrig tidigare hade jag nog ätit något så främmande i smak och konsistens och med en så fullödig kryddighet. (han var mån om att bara använda färska och prima råvaror så aldrig senare har jag stött på denna makalösa pizza.)

1969 gick jag och en av mina bästa vänner, tyvärr borta idag - va fan ska folk dö för? - på Piazza Opera (eller hette den Pizza Opera) på Gustaf Adolfs torg. Det var en av de första pizzeriorna efter Bengt Wedholms Östergök. Vi gjorde stället till vårt och det var frasiga bottnar och läckra fyllningar - men mest var det nog för karaffvinet (som vi beställde utan att ha åldern inne) vi satt där så fort vi kom åt och kassan tillät - litervis med surt rödvin och alltid en italiensk kaffe och Strega innan vi gick hem. (det här var strax innan vi bytte vårt stamlokus till Prinsen)
Förmodligen var det också där jag fick min livsdos av pizza. Sedan dess har det bara blivit en pizza emellanåt och alltid har vi i efterhand önskat att vi INTE ätit pizza. 

I kväll blir det en liten kycklingpaj med tryffel av överblivorna från den makalösa gårdagskycklingen.

Första inlägget för året, om gårdagskvällens meny hemma med barnen

Det var väl inte så märkvärdigt egentligen, 

men djäkligt gott - precis så som det ska vara 

en nyårsafton.

August är den som alltid vill ha dessert till vardags. Idag fick han det. Min absoluta favorit och när jag äter den framkallas minnet av alla andra tillfällen jag ätit den och platser och i sällskap för länge sedan lämnade: Banana split! Har allt!

Av känd anledning äter vi inte Kronfågel, om vi nu inte vill ha en billig fågel som inte smakar något och bara ha som proteinutfyllnad (och när inträffar detta?)

Vi köpte fyra små kycklingar, 30 dagar gamla, slaktade vid en vikt på 750 gram. Fåglar som fått gå ute och fått smak. Grytstekte med en bottenskyla av smör, lök och svamp som fått pernodkoka och flamberas. Innertemp, exakt 70°. Serverat med en potatisfondant, förkokta potatispuckar som sedan får koka färdigt i ankfett. Och så en gräddsås kryddad med rosmarin.

Nu har vi börjat det här året helt bakifrån med desserten. Förrätten var annars den gamla vanliga på nyår. Billighummer som tagits ur och vänts ner i en stuvning av grädde, lök, buljong och champinjoner och sedan gratinerats med grottlagrad gruyere.

Se, så var det. 

God fortsättning

Sawadee piimai สวัสดี ปี ใหม่ - Gott Nytt År - Happy New year

Klockan har slagit 4:00 denna årets sista dag 2013. Jag har suttit och fullgjort det jag förutsatt mig att göra - skriva grundmanus på en ny berättande kokbok. Med grundmanus menas en ordrik plan för kommande långsittningar för korrektur och nytänk. Så långt ser det bra ut 310 000 tecken utan blanksteg. Jag har att göra för 2014.
Nu sover småbarnen för nyårsafton som vi firar hemma på Lugnet med hummer och med små franska grytstekta kycklingar, potatisconfi och klassisk blond velouté och sommarens vinbärsgelé. Som dessert en barnslig förtjusning, banana split.

Hoppas att Ni alla får ett riktigt gott slut och ett gott 2014.

Stilleben i glas, fynd från min egen gamla vind

Det finns ting utan betydelse och sådana man bär med sig odefinierbart och som bara finns där.

När jag flyttade senast, fyra månader sedan och från större till mindre, var jag nog ganska så tuff mot min böjelse att spara allt. Lass efter lass med "bra-att-ha-saker" kördes till källsorteringen i Smedby. 

Jag skaffade fem stapelbara plastembar med tättslutande lock för sådant jag inte bara kan slänga typ: gamla uppsatser på papper, referenslistor, gamla brev, fotografier, uppslag, utgångna pass, gamla internationella körkort, gamla kärlekar, recensioner, andra tidningsklipp, bästa pennorna, färgband till skrivmaskiner, uttorkade tip-ex-burkar (ja jag vet jag är galen!!!) Ritstift av metall, bläck, ringförstärkare för hålslagna hål, läskpapper, gnuggisar, blyertsskisser, skissblock, dopsked...och sådana grejer som har anknytning till människor ur mitt liv och sedan länge borta.

I Norge, när jag studerade där (5 1/2 år på 70-talet), hade vi lärare som var väl orienterade. En kurs jag tog till mig var glas. Att göra blyinfattningar av det sköraste.
En av de många grejerna jag gjorde har hängt med genom alla år och till alla platser. Oerhört märkligt att den inte gått sönder. (hängde under en hel del år hos mina föräldrar).

Nu har den funnit sin plats i mitt 1800-talsfönster på Antuna Lugnet och nu på morgonen kastar den ljus ner mot gran och golv.