Magnus Johanssons härliga pain au chokolat

Jag har en outtalad fäbless för pain au chocolat. Har haft det sedan första gången jag åkte till Frankrike och Pais som 17 åring och i stort levde på denna delikatess, samt ostron, ost och rödvin ...ja ja combon är läskig, jag vet, men som sagt jag var bara 17 och torskade ofta på bibliska baksmällor.

Minnets pain au chokolat framkallas av Magnus Johansson med maffiga chokladstänger som genomkorsat smördegen och som gör en hel dag alldeles rusigt lycklig.

Har tagit som vana att ta en förmiddagskaffe, en café au lait med en surdegsfralla med ost och en pain chokolat på hans ganska nyöppnade bageri i Hammarby Sjöstad. en där stunden med det alldeles förbannat goda kaffet är bättre än den bästa powernapen man annars kan ägna sig åt vid tiotiden när morgonrusningen lagt ner.

...och appropos detta, det finns mazariner och mazariner. Hos Magnus  äger en mazarin en nästan 80 procentig fuktighet vilket spär på smaken av de bästa råvaror.

Bröden, matbröden ser klassiskt bondbakade ut, som om de slickats av lågor, brända här och var och med sädsmaken framträngande.

(De flesta har knappast alls känt smaken av riktig brödsäd, den liksom försvinner i all kemi i industribaket)

Ständigt denne Ernst Grönwall

För några år sedan var jag med om att vinna Svenska Publishingpriset (årsredovisningar organisationer) Uppdragsgivaren var Bostadsrättsföreningen Solhjulet.

(förresten hade jag del i publishingpriset också året innan genom min medvekan i Svenska Turistföreningens årsbok "Brott och Trakt")

Mitt bidrag till bostadsrättsföreningens årsberättelse var ett "indirekt" porträtt på föreningens arkitekt Ernst Grönwall. Ett porträtt som senare utvecklades till en, i det närmaste, essä över denne uppenbarligt skygge perfektionist inom den svenska arkitektkåren, en essä som publicerades i den ansedda tidskriften "Byggnadskultur".

Först ska sägas att Solhjulet är en stor enskild fastighetsägare i Sollentuna, att jag inte bor där själv, men att jag som sagt intresserat mig en del för arkitekten som ritade området och därmed kan sägas stakade ut lite av den rationella vägen mot det som senare kom att kallas miljonprogrammet.

Han var en människa som brydde sig om boendets alla detaljer, ljudet, ljuset, rummet och han gjorde det med nogsamt och konstnärligt utformade anvisningar och skisser; ledstångens slutböj, den lilla avfasade kanten på skärbrädan i köket, sparkskyddet i koppar på garagedörrarna.

Ernst Grönwall, som annars mest var känd för att ha ritat biografen Draken, gick bort för åtskilliga år sedan, men man skulle kunna säga att hans ande fortfarande svävar över Solhjulet i Edsberg i Sollentuna, för där hyllas han titt som tätt och allrahelst när föreningen har något att fira.

När föreningen fyllde 50 år fick jag möjligheter att medverka till ytterligare en dimension åt arkitekten Grönwall genom Fredrik Pettersson, köksmästare på salig hågkomna Edsbacka Krog. Han komponerade en "Bavaroise Ernst Grönwall" som bjöds samtliga i föreningen under jubiléet och som faktiskt var något av det sista som lämnade köket innan Fredrik Pettersson och Christer Lingström stängde dörren till tvåstjärniga Edsbacka.

Kring denna söta, goda, komposition baserad på bland annat körsbär blev det också en liten skrift som alla i husen fick som gåva.

Fredrik Petterssons komposition för några år sedan, körsbären är teglet i arkitektens hus!

Nu är det dags igen. En av landets just nu vassaste efterrättskockar, Conrad Tyrsén har tagit upp stafettpinnen och komponerat en glass som en hyllning till arkitekten Ernst Grönwall. Denna gång för att fira att det är exakt 50 år sedan den förste bostadsrättsinnehavaren flyttade in i de då nybyggda husen på Edsberget.

Fortfarande är det körsbär, nu i form av en körsbärssorbet som dominerar godsaken, men också ackompanjerad av en chokladglass på Sao Toméchoklad kring en brownie. Det här är en "Crème glacée Ernst Grönwall"

Det här är inte bara ett mästerligt sätt att, med den goda smaken, stärka ett varumärke och därmed höja värdet på investeringarna. Det är också, och kanske främst, ett lysande exempel på hur en arkitekt kan hyllas för den goda smakens skull.

Jag föreställer mig att alla de som bor i bostadsrättsföreningen Solhjulet inom kort får ta för sig av den nykomponerade minnesdesserten. Säg den som efter detta som inte kan säga vem arkitekten är som ritat deras hus.

(onödigt kanske att veta, men självfallet kommer en liten skrift om glassen att printas och delas till alla i bostadsrättsföreningen Solhjulet)

Miljoner strimlade ord

Jag byter lite av liv samtidigt som jag byter kontor, uppgör och uppbrott. Bort med alla gamla ord, in med nya.

Har upptäckt hur jag blivit som en av Linnés hasselmöss. Dessa han berättar om i sin Öländska resa. Hur man där hämtade hem miljoner hasselnötter genom att hitta hasselmössens gömmor. Därur håvade man skeppor med hasselnötter. Så har jag blivit med nostalgi och ord, ordnostalgi. Jag har sparat på allt, i låda efter låda, pärmar och manus och research. Bilder och bildkopior, kopior på texter, urklipp, anteckningar, miljoners miljoner av ord liksom staplade om varandra eller smetade ut som fett på en yta, Fett och filt! (Joseph Beuys). 

Det jag inte minns själv ordagrant finns digitalt i datorn. Annat finns som klipp som jag kan bunta ihop och lägga på vinden om någon kanske i framtiden behöver dessa - ett slags bevis för att man ändå uträttat något och skulle jag vilja gå tillbaka till detta något så vet ju jag exakt var det finns.

Strimlaren fyller låda efter låda - ordens reda blir oreda och ska brännas i tunnan för att bli förevigt borta, inte glömda, bara borta.

Jovisst ja, jag har en massa mattidningar, några meter. Någon som vill ha dem innan jag beslutar skicka dem till pappersinsamlingen? Säg bara till. Fan, måste kunna andas igen.

Sista rätten på Thai under förra thailändska veckan

Vi hade en thailändsk vecka.
Det fick August att konstatera: "Nu för tiden är det bara thaimat, både hos dig och hos mamma - jag tycker du ska laga svensk mat"

I alla fall fortsatte vi veckan ut och avslutade i söndags med vårrullar.

Man gör så här att man själv rör ihop lättfräst (utan att det tar färg) frisk fläskfärs. Blandar i blancherade sedan isvattenkylda tunna strimlor av toppkål, riktigt blötlagda glasnudlar doppade i kokande vatten. små öronsvampar eller annan svamp, strimlad fint. Tunna morotsflisor också dem doppade i kokande vatten någon halv minut. Alltså, ta vad som finns hemma och sådant man kan tro ska passa - upptäckte tidigt att det finns inga regler, det är ungefär som för korv!.

Alma och August hugger in!

Blanda detta, som ska användas som inkråm, med svampsoja, fisksås och lite ostronsås. Ställ bunken på bordet med tallrikar och ett paket vårrullepapper. Sedan ropar man:

Luuk, mani, pai leoleo, pha pia time.


Så sätter de sig ner och rullar och limmar ihop precis som det ska göras.

Friteringen sköter jag själv om. Så äter vi med mörk soja och söt chillisås, frossa!

"Man tager vad man haver", sa aldrig Cajsa Varg, men så gjorde Lovisa i utmärkta plättar

Lördags morgon, sovmorgon vilket dyrkas av en som vanligtvis börjar jobba klockan fyra. Väcktes av kaffedoft och nystekta plättar. Tänkte, men hur har de nu gjort, glömde köpa mjölk.

Lovisa är finurlig i köket, det har hon visat många gånger förr. Jag frågade hur i helsike hon fått fram de godaste plättarna jag ätit på länge.

Du behöver:
2 ägg
1 1/2 dl vaniljyogurt
1 1/2 dl kallt vatten
3-4 msk vetemjöl
lite salt en nypa socker

Så här gör Du:
Blanda vatten och yogurt.
Vispa i mjölet till smet.
Tillsätt äggen ett och ett.
Salta, sockra.
Stek i smör i plättlagg.

Succé i mötet mellan vägarna. Nordstopp med stigar mot rymden

Det är exakt det här som kan tjäna som exempel på hur en hembygdsförening kan vara, hur man förtydligar, igenkänner, förvaltar och gör något nytt på ett gammalt tema utan att förändra själva huvudbudskapet. Det handlar om en djärv modernisering. Och det säger jag som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening och är alltså en av dem som vill driva "nytänket" vidare för att inte hembygdsrörelsen ska gå i stå och sjunka in i glömskan.

Den gamla lantgårdens ladugårdsbacke blev helt förändrad. Med små medel, skyltar, stenar, vägvisare avgränsades rummet till att bli ett helt annat rum, en helt annan upplevelse. Nordstopp, hade flyttat in på Hersby Hembygdsgård och förvandlat tiden och rummet. Konstnärsgruppen Edsvik på vår stallbacke.

I logen riggades med trummor, sitar, gitarrer, dans, konst och poesi. En samling scenvana exekutörer med ett starkt uttryck som blev ännu starkare tack vare inramningen. Loggolvet lämpade sig alldeles utmärkt väl för flamenco under rubrikerna som stigen, vägen och rymden. Dansaren Pia Pohjakallio och poeten Josef Danielsson i samarbete.


Jag har ett magiskt minne jag aldrig kommer ifrån. Det var en blå sommarnatt, varm och inbjudandet och det var i Burs på den södra gotländska landsbygden. Omgivet av åkrar och ladugårdar ligger ett kafé i den gamle spelmannen och handlaren Edmund Bjurestens affär som klätts om till på den unika Kafé Burs. Där gav Baba Blues med Richard Danielsson och Clas Gustavsson en helt sanslös föreställning som kändes som att den aldrig tog slut.

Lite av samma känsla fick jag av Richard Danielssons framträdande idag på Hersby, samma tidsstillan, samma enorma styrka i musiken och med en improvisationskonst som i sin vankande meditativitet i sina stycken påminde om Träd Gräs och Stenar, men det kanske bara är som en långsökt tanke efter Tomas Mera Gartz tragiska död härom veckan (trummis i TGS). Bakom sig har Richard Danielsson bland andra sin dotter Moa på tablas och ett band med trummor, gitarrer och en indisk sitar. Till dansen, poesin, musiken, till de tre temata som eftermiddagen delades in i "Stigen, Vägen, Rymden", tecknade Annika Heed Danielsson i realtid. 


Vad ska man säga, kanske en av de mest intressanta händelserna på Hersby i mannaminne, tyvärr bara en företeelse över dagen, en gest mot möjligheterna att med ytterst små medel förändra tid, stig, väg och rymd.


(Jag vill gärna köra det här senare i sommarens tidiga augustinatt och då helst med besökare av kommunens samhällsbyggare, beslutsfattare, kommunledning, politiker, mest för att de ska se vad kutlurlivet lokalt har kapacitet för)

Thai vs Svenskt - lugn storm hemma i egna köket

Hårdstekt kycklinglever med avslut i vinäger Det är lite lustigt hur tiden går igen, men med andra förtecken. När jag separerade från mina, idag, stora barns mamma erbjöds barnen vegetarisk mat när de bodde med henne. Hos mig var de rött kött, fonder, smakrikt. Resultatet blev på gränsen till ätstörningar. Ungarna visste väl inte riktigt vad de skulle tro och med facit i hand kanske jag skulle varit mindre "försöka övertyga genom att överdriva", men ändå, båda älskar mat och är så smått förfinade i smakuppfattningen (men det tog tid).

Kladdris med namprig bunn Tidigt den här veckan sa jag att vi skull. e ha en thailändsk vecka. August var den förste att reagera.
-Vi ska ha Din mat när det är Din vecka, sa han anklagande.
Men, försökte jag, min mat har också thailändska förtecken ibland liksom indiska, franska, grekiska, italienska och alla andra smakinriktningar.
-Jag vill ha svensk mat, annars blir det alltid thai.
-Nudlar är inte thai i original, det är kinesiskt, sa Lovisa.
-Jag tycker Du ska laga svensk mat, fortsatte August.
-Kladddris är supermycket thai, sa han och det är det ju. Det är sådant man får mest i norra Laos, platsen där det thailändska originalkökets traditioner bäst bevarats.

Härlig fläsklägg kokt med stjärnanis och kanel Vi åt kladdris och hårdstekt vitlöksfläsk. Vi åt kladdris med stjärnanis och kanelkokt fläsklägg, vi åt stekt ris med fräst fläskfärs, vi åt kaotom som är rissoppa med chilli och vitlöksolja och vi åt sallad på rester, jam moo. När jag tänkte ta fram bläckfisken ur frysen för en grön curry med kokosmjölk och pla muek sattes alla hälar ner: Vi vill ha spagetti med köttfärssås. Men snällt intygade de ändå att det alls inte var något fel på mitt sätt att laga thailändskt, men hemma ska det vara ett alldeles annat kök.

Allt som oftast blir det väldigt svenskt, som här, sillbullar med korintsås som gillas förträffeligt (det är ju skönt att höra att man håller sig inom thaikökets råmärken i alla fall, och jag påminner mig om ett inlägg för flera år sedan jag skrev här på bloggen