Inför skördefesten på Hersby 21 augusti BOKA IN!

Nu blir det traditionell skördefest på Hersby.
När allt är moget och ska tas om hand är det Hembygdsföreningen som vanligt som träder in och berättar hur man bäst kan smakförädla. För smakförädling är det att lägga i stuka eller att hemkonservera.

Plommon smakar bra från grenen, kanske ännu bättre kokade lätt i sockerlag och färska serverade med grädde. Så om vintern serveras de hemkonserverade och har då en tredje smak. Jag är rädd för att denna tredje smak är på väg att fördärvas eller snarare försvinna.

I Sollentuna hemkonserverades både hemma hos Familjen Rudbeck på Edsbergs slott och hemma hos Karlssons på Fyndevägen, säker hos alla andra också förr, hemma i mitt barndomshem var det en självklarhet. Före frysen var det hemskonservering som bevarandemetod som gällde i allmänhet och för fördjupning av smaken i synnerhet. Frysta plommon kan aldrig mäta sig med hemkonserverade smaken.

Nu sammankallar vi till hemkonserveringskurs och en hel seminariedag den 21 augusti under den traditionsenliga skördefesten på Hersby Hembygfdsgård. Mer om detta i slutet av det lilla TV-inslaget producerad av OALs Hans Lind och med Tabberaset levande. För att få platspå Youtube är det i två delar och handlar också om alla andra traditionella fester på Hersby i en film gjord av Sollentuna Smalfilmsklubb för ett antal år sedan:

DEL I



DEL II

Dagsläget i trädgården

Rosorna jag planterade om och satte av samma sort på ett och samma ställe, är som ett litet hav av färger, blandat med stockrosorna och med ett majsland som bakgrund.

Det är kommet ganska så långt även om det bara är kryddor och mangold jag kan skörda, inte ens den tidiga potatisen är färdigblommad vilket skylls sen sättning, gurkorna håller på att blomma som galningar, squashen kommer att ta tid till slutet av augusti, bondbönor, ärtor, vaxbönor och Signe måste vattnas trots att det regnat.

Linnés temynta, denne trogne, har "myntat av sig" i en knallröd variant.

Ser att jag kommit längre vid mitten av juli förra året vilket kan skyllas ett något crazy privatliv under de senaste månaderna. Vilan finns ändå i trädgården.

Trädgården så som den tedde sig för någon dag sedan.

En odlargranne från Rumänien kom till mig och sa att Hypericumblommor ska tas mellan "utslaget och visset" och torkas. De kan sedan användas hela vintern i te och är då mycket välgörande för magen.

Det var någon kines som sa: Om Du vill vara lycklig en kort stund, köp ett gott vin. Vill du vara lycklig ett lite längre stycke i livet skaffa en god relation. Avslutningen så, om jag vill vara lycklig ett helt liv - skaffa då en trädgård. DÄR bland fjärilarna på temyntan, den skrikiga indiankrassen, blommande bönorna, strävande gurkorna, där i fukten och myllan finns det verkliga livet, trösten, tryggheten, vilan, kontemplationen, meditationen och det verkliga arbetet.

Min rosenskära, uppenbarar sig i olika färger och olika varianter. Jag tar frön stilla varma dagar mot slutet av blommningen, lägger tillsammans med alla andra slags fröer i en papperspåse, låter torka och har sedan att strö och så under våren som kantväxter, som hela ytor

Julpotatis - i jorden idag

Jag har för vana att servera ett lerfat med dignande färskpotatis till julsillen och tagit som tradition att klockan 10 julaftonens morgon pulsa upp till köksträdgården och där dra av presenning, bräder och fiberduk för att sedan gräva bort kompost och jord och ta upp färskpotatis.

Det brukar vara väldigt kallt. Skörden kräver alltså vissa investeringar, men jag garanterar att det är värt det.

Potatisen satte jag idag, den 16e juli. Den kommer att blomma någon gång i början av september, då slår jag blasten och lägger täckelset över, sedan är det dags till julafton.

Ny header och nya kläder

Efter att ha bloggat i samma klädsel sedan den 6 november 2006 och sedan dess presterat 1660 inlägg kom min dotter Lovisa, som 2006 var sex år gammal, och frågade om jag inte ville ha en ny header och ny design på bloggen.
Det är inte för inte som man egentligen ska låta bli att ändra på sådant, men visst, en försiktig modernisering kunde jag tänka mig. Sagt och gjort, i år fyller hon tolv och fick fritt spelrum med min blogg. Resultatet syns nu och då kan man undra vad det är för bilder hon använt, speciellt den på mig själv. I en av de fortfarande ouppackade flyttkartongerna hittade jag en fotsid marockansk "djellaba" som jag omgående kände mig bekväm i. Hade köpt den i någon stimmig souk någon gång för länge sedan, kanske sisådär 1993?

Lovisas egen blogg

Rosen är nytagen. Någon på facebook sa att den är av märket "Peace" och då är den väl det, jag har vänner på facebook som är ytterligt informerade.

Så har vi en plateau med ostron bara för att jag är ostronnörd och till och med gärna köper hem ett tjog att dela med mig själv en vanlig vardag.

Den där bilden på min hand som rensar är just så här års väldigt typisk. Jag tar någon timme eller ett par varje regnfri dag och ligger på knä och rensar, här är det bönan Signe som befrias från näringskonkurrens.

Nu ska jag själv börja trivas i de nya bloggkläderna och hoppas Ni som läser bloggen också gör det!

(Tack Lovisa, utan Dig hade jag harvat vidare med den gamla headern i säkert många år till)

Brott mot LCHF-lagen - riktigt god glass på Väddö

"Bara en liiiten en - det kan väl inte vara så farligt"
Det låter som en replik ur en svensk pilsnerfilm med huskorset som just tagit ifrån den kuvade mannen flaskan med brännvin och han bönar och ber om en liten slurk, bara en liiiten en.

Sockerberoendet har vissa likheter med alkoholberoendet och den mest påfallande likheten är att beroendet inte sällan får en dödlig utgång.

Igår tog jag ett rejält återfall, för att fortsätta alkoholjämförelserna, och det var på Väddö Gårdsmejeri som har den i särklass bästa köpeglassen att få. Förvisso söt som en bomb, men ändå balanserad och riktigt härligt fet. Smaksättningarna är också rent underbara.

Vi tog en tur för att hämta Lovisa hos en kompis däromkring och kunde inte undgå några ostar och så glassen. Sedan "författarmöte" med Arne Ljungqvist på Blidö och 30 mil senare var vi hemma. På vägen noterade vi flera utflyktsmål vi tänkt besöka senare i sommar när vi har bättre för oss än att åka och äta glass. (Om det syntes på vågen? Jodå för när ändå sorgen över återfallet behandlades stannade vi till och åt middag på den indiska krogen i gamla Åkersberga Centrum - en pakistanare vi träffat på badet i Kairo rekommenderade den och det var hyfsat bra! idag till lunch var det fet lax och bea på menyn.)

Nu är det bestämt slut på sockerdumheterna. Siktar mot ett mål före september och för att det ska uppnås måste gåstavarna fram.

Före regnet - Den underbara trösten

Det är en verklig förmån att gå in i trädgården och känna att man nästan inte längre får plats, skönt att trampa över grenverk som sticker ut, revor från växtlighet som vill täcka över slå rot, växa vidare. Och jag är så djäkla glad över rosorna som nu skriker ut i skymningen som stora tussar i buskagen. Ser också ut att bli ett bra bondböneår med riklig blomning.

I våras var jag övertygad att den här min enda gula ros i trädgården var fördärvad, den hade grova frostskador och såg länge helt död ut och jag tänkte gräva bort den då den står lite illa till mitt i något som skulle kunna användas som gång. Så kom det ett par tre röda ögon längst ner mot marken och så här ser den ut idag.

Temynta i vardande

Rudbeckian som jag inte hade en aning om, satte den i fjor och var då bara skit, nu kommer den i massor mitt i kryddlandet. Ett kryddland som jag ska fördubbla ytan på till nästa år. Kryddor kommer att uppta var sin sida om mittgången in i trädgården.

Om jag någon gång i framtiden som pensionär drar mig tillbaka (vilket inte ser så möjligt ut i dagsläget) så blir det med ett stort stycke mark och en triljon hallonplantor av exakt denna sort, vars namn jag inte vet. Söta, vackert formade och med en rubinröd färg. Så skulle jag erövra världen med dessa sköna bär som färska, som mos, som saft och som sylt. Idag före regn sak vi dit och plocka det som mognat och vi passar samtidigt på att plocka några deciliter mognande vita smultron som har en omfamnande smultrondoft att leva på i sinnevärlden resten av året.

Traditionsenlig seglats till Kymmendö

Jag har en polare, Peter Holstad och han har en båt, en segelbåt, en stor segelbåt, närmast en havskryssare.

Och det var nästan på dagen ett år sedan vi senast bjöds på resan. Eftersom vi gjort det en gång menar barnen att det minsann är en tradition.

Sagt och gjort åkte vi i förrgår förbi Solna och hämtade Peter och hans Åsa och så körde vi ner mot Dalarö. Där båten ligger.

Själva åkturen var minst lika skön som förra året vilken den som bekymrat sig om att trycka på föregående länk redan förstått. Och att f'ärden styrs mot Kymmendö som förra året betvivlas inte om man följer bloggen och har läst det här!

Eftersom bilder säger en del ord så var det så här dagen flöt förbi.

Tack Peter och Tack Åsa!

Lovisa, Alma och August ombord.

Alma vid rodret och med blicken fäst mot den nya gps;en segling som dataspel. "Kör på den röda linjen!"

Skepparwannabe, och varje gång jag sätter på mig den där djävla mössan tänker jag på en vän som inte finns mer och det är så djädrans sorgligt, han skulle gillat att vara med. Det är länge sedan han gick bort.

Les baigneuses.

Hemväg, efter utmärkt grillad finsk fet grisnacke på bergknallen, allt för att undvika Carlssons bodega på Kymmendö. Lovisa i nedåtgående sol och ganska nöjd kan jag tänka!?

Upptäcker att det är ganska sällan man ser Alma så här djädrans glad så att hon ler med hela kroppen. Seglingsdagen var en sådan dag, det är så kul.