Munk smittade August med Heligt virus

Vår unge munk har piggnat till efter att ha legat i vattkoppor och serverades mat när vi senast var i templet.

Jag tror inte det är många i Sverige avlånga land som bär på ett heligt virus - kanske därför August inte är speciellt dålig. Men en av munkarna var verkligen dålig när vi träffade honom för vid pass lagom inkubationstid sedan i templet Stockholm Buddhist Vihara i Jacobsberg. Han hade fått vattkoppor och att få det i vuxen ålder är säkert inte kul.
-Oh, jag har varit så dålig, pustade han och log milt åt att även en munk kan drabbas av det där onda viruset som så lättflyktigt smittar alla som inte haft sjukdomen. Och ja, jag vet, i min ålder löper jag risk att viruset vaknar till liv igen och slår till med en bältros.

August massaker på mina palmkålsbäbisar. Nåja, jag har så det räc ker ändå.

August är alldeles flammig av vattkppor som flyter ihop. De har inte börjat klia infernaliskt än, men det kommer väl i morgon. Annars är han förvånansvärt pigg. Han har lyckats ramla ur en pappkartong (man undrar vad han hade där att göra) och han har ramlat av kökssoffan och rakt i elementet idag. Sedan har han varit på balkongen och lyckats med konststycket att klippa ner mina palmkålsbäbisar. Snapp, så var det roliga över på ögonblickssekunden och just när Rodjana tog steget ut på balkongen. Han är en sann Emil!
Men visst är det speciellt att gå omkring med virus från en buddhistisk munk?

Nytt jordgubbsland

Jag har en riktigt gammal sorts jordgubbar, fragaria ananassa, men nu börjar det bli dags för en rejäl föryngring. Hittills har jag föryngrat med två rader per år. Nu lägger jag ett helt nytt jordgubbsland av utlöpare från det gamla landet. Det gamla får vara kvar i år för det ger fortfarande en bra skörd sedan tar jag ett mellanår där med mandelpotatis
Dagens arbete har annars bestått i att jag satt min Alströmerpotatis (som jag ska gå in närmare på senare) och sått sockerärtor, persiljerötter och morötter. Jag har dessutom grävt ut en odlingsbädd där jag ska sätta brysselkål som jag bredsått i kruka i en liten varmbädd. Dessvärre upptäckte jag årets första snigelangrepp, bara sex av säkert hundra små groddar har undgått att bli uppätna. Klippte mördarsnigeln och planterade om de sex miniplantorna och bytte bädd.
Jag vill nog mena att vara klar med sådden den här helgen, undantaget de frostkänsliga bönorna som jag förgror på balkongen och planterar ut när faran för frost är över.

Rådjursplåga måste framtvinga skyddsjakt

BGeten går först och bocken kommer efter

Rådjur och andra skogens djur har inget i staden att göra, ingenting i trädgårdar eller bostadsområden att göra. Speciellt inte när det finns stora åkerarealer och stora gammelskogar runt omkring.
Vi har alltid haft problem med rådjur i vårt trädgårdsområde. I flera års tid har jag dagligen sett djuren på mycket nära håll och i området finns knappt en tulpan att hitta. Snart är rosenknopparna färdigbildade och de odlas inte av oss som bete åt rådjuren. Grödorna som kommer upp och som är ett resultat av många dagars slit i landet är till för oss, inte som rådjursmat.
Igår såg jag den igen, den stora gaffelbocken. Präktiga horn med en lång hornstång och två taggar som en gaffel. Jag kan inte minnas att jag sett en så utvecklad trofé tidigare.
Tyvärr finns inte skyddsjakt på rådjur och bockjakten inleds inte förrän den 16 augusti.
Tills dess får jag använda mig av det som står till buds och jag har ett riktigt bra rådjursavskräckande hemkok som fungerar.

Jag står mitt i min kålgård och gräver och tittar upp och våra blickar möts

Oasis från blombutiken blötläggs i en blandning av blodmjöl utrört till en smet med amoniak och spädd till vällingkonsistens med vatten. Sätts upp på blomsterpinnar lite här och var strategiskt i kålgården.
Det luktar förfärligt och de första dagarna är det inget kul alls, man sitter inte liksom och grillar och äter i en oasis omedelbara närhet. Men efter några dagar klingar doften av för oss människor. Rådjuren skyr trädgården som pesten. Efter återkommande regnväder måste oasisen återigen doppas i blandning.

Bäbisar i mullbänken

Jag har så smått börjat ta ut mina småväxter som pumpor och gurkor och fänkål tillsammans med försåning av kålrötter, svartrot och brysselkål. De har det vidtätt och frostfritt i den nybyggda mullbänken där senare våra meloner ska sättas.

Ett dagsverke till i kålgården - grävning av bondbönelandet. Har hur mycket utsädem somhelst, Räcker till det dubbla.

En stråle som en komet

Bild: Bostadsrättsföreningen Solhjulet

För en massa år sedan hade vi utsikt över Halleys (tror jag att det var) komet från vårt köksfönster. Samtidigt hade jag förmånen att för SR:s räkning i radioinslag kartlägga postens omläggning från järnvägstransporter till flygdistribution och fick därför flyga runt i Sverige med post och sitta med i cockpit vilket omedelbart iklädde mig kortbyxor så gammal jag är.
Lite av samma upplevelse som av kometen får vi nu av himlafenomenet över Edsberg där en ljusstråle delar himlarummet som ett piskrapp och som ett tecken på att den prisade bostadsrättsföreningen Solhjulet fyller 50 år.
Lysande föreställning.

Det tar form med vitbetor

Det är samma märkliga minipsykos som uppstår varje år jag frösår - den att tvångstanken säger att det aldrig kommer att bli något.
Jag sätter ett frö och ser inte den prunkande trädgården framför mig utan är övertygad om att just de frön jag sätter är genetiskt felkonstruerade och att de aldrig kommer att gro.
Jag tror det är min överdrivna respekt för spirandets magi som gör sig gällande. Det är otroliga i att det pyttelilla föet kommer att utvecklas till en stor rova, en kålrot, en svartrot, en majsplanta (turkiskt vete enl. Linné på 1700 talet)
Känslan, för det är mer än tvångskänsla än en prykos naturligtvis, infann sig för en dryg vecka sedan när jag satte gurkfrö och pumpa. Idag är det redan plantor mens jag var övertygad om att det aldrig skulle bli något.
Idag sådde jag vitbeta och polkabeta på friland.Jag sådde också rovor och kålrot.

Så är det den 17e maj idag och den dagen är viktig för mig. Jag bodde i Oslo under mer än halva 70 talet och firade 17 e maj på traditionellt sätt med mina norska väner. Aldrig sas det att jag var svensk utan jag blev omedelbart, från första stund upptagen i gemenskapen - för det är det som det är, en ohyggligt stark gemenskap med mötet mellan människor som ett kitt, nya möten, gamla möten sammanbundet av folkmusiken, nationaldräkter, kungen, eggedosis och fest och framförallt våren.

Rovlandet härnäst och mullbänken ändrad

Spenaten

Nä, inte blev det färdigsått idag heller, som jag trodde det skulle bli. Inte ett enda frö, däremot har jag flyttat några ton matjord och kört iväg något ton med ogräsrötter.
Det jag sådde häromdagen har dock mognat fram helt enligt planerna. Sålunda tittar första dillen upp som små strån, spenaten har en djädrans fart och brysselkålen är på g.
Det sista jag gjorde innan det blev för mörkt att gräva var att vända upp och ner på bädden för rovor och blanda i våt torrmull.

Ännu återstår en hel del att gräva, gödsla och rensa, men jag tycker nog det börjar likna något nu. Tidigare år har jag haft en sådan ångest när allt legat helt stilla, grått och svart av naken jord, men jag vet att det här, om bara en dryg månad kommer att prunka manshögt och så tätt att jag knappt tar mig in. Det är magiskt med trädgård.

Jag hade glas på mullbänken igår, men jag gillar inte glasskivor som inte är ramade så jag bytte ut mot en skivas takbplast istället, lättare att handskas med och riskerar inte gå sönder.