Lankig mjölk och tanigt smör

Smöret i vår kyl idag är från Ålands mejeri och rysligt gott

Riktig mjölk och riktigt smör mår vi bra av - jag är själv en av dem som drastiskt förändrat översockervärdena till att knappt vara mätbara, genom att bara anamma gammal hederlig svensk kost vilket inbegriper grädde och smör, ägg, fett härligt fläsk och välhängda biffar. En bonusvinst är viktreducering och därmed en ökad lust att träna för att må ännu bättre.
Då har gammaldags kostrådgivare och dietister pratat sig trötta över mig i 20 år utan att det givit något som helst resultat trots att jag gjort vad de sagt till punkt och pricka - inte bara att det inte hjälpt, jag har fått ha det skittrist under vägen också, örtte och tallriksmodell där summan av kardemumman, dvs grönsakerna, ska utgöra över 2/3 av det totala intaget och dessutom vara okokt gör ingen människa lycklig. Lockelserna utanför ett sådant fundamentalistiskt matliv är starka och snedstegen många. I mitt liv idag gör jag som konstnärerna av rang alltid gjort, jag lägger till genom att ta bort!

Fundamentalisterna finns dock kvar, märkligt nog tycks en stor del av dem ha samlats på livsmedelsverket för därifrån har det utgått ett påbud att hela Sveriges alla ungar i skolorna ska beredas en så fettfri kost som möjligt, vilket resulterar i att kommunerna nu tar bort mjölk och smör - självklart inte i någon slags plötslig omsorg om barnen utan att genom ett "gratisdirektiv" kunna spara ytterligare.
Det här är naturligtvis en smärre katastrof. Livsmedelsverket borde istället ha ordinerat skolorna gymnasik och idrott och bekostat kalaset. Det främjade folkhälsan förr och vägde upp det nyttiga animaliska fettet ungdomarna behöver för att smörja hjärnan och växa utan att få defekter.

Nu har den driftige Bengt Ingerstam startat en namninsamling som vänder sig mot påfundet att slopa mjölk och smör i skolan. Namninsamlingen startade i förrgår den 21 januari och har i skrivande stund fått 1456 underskrifter, inklusive min och Rodjanas. Skriv under Du också!
Här är länken.

Slutet på sommarens rabarbersaft

Tomt

Så kramades de sista dropparna ur den sista en och en halv litersflaskan med sommarens rabarbersaft. Sista flaskorna har med automatik fått mogna kallt under dryga halvåret och lagom och nu är det slut.
Jag tror vi gjorde tre stora hinkar i somras, rårört, 21 liter saftkoncentrat att spädas, så med flyktigt koncentrat till rikligt med vatten har vi druckit 100 liter.
Jag ser på Alma - att hon blir lite piggare med det sista av sommaren. Hon har 40°C i feber och ont i hela kroppen - influensa. Det är då det egenproducerade gör nytta inbillar jag mig...tillsammans med flytande Alvedon, men inte blandat förstås.

Får vi en hyfsad vår ser det ut så här i mars. Det här är förra året den 10e och det är precis vad man behöver se just då.

Nu längtar vi ännu mer till att gräva, så och skörda, njuta. Det börjar med mina kronärtskockor direkt när jag kommer hem från Lyon. Då hinner de bli lagom stora i maj för utplacering i växthuset för frostfri mognad och för att hinna slå en rejäl pålrot till utsättning i landet den 10 juni.
Vår första skira rabarber som vi kokar lätt i en liten sockerlag med en doft av vanilj. Det är den grova senare sommarrabarbern som vi gör rårörd rabarbersaft av, en saft som brukar räcka till januari/februari här hemma.

Konstnärsklubben för det är torsdag

Anders Lindström

Jag åkte tillsammans med nyinstallerade ledamoten, Jan Enfors, som kunde gå på klubben utan fadder för första gången.
Min gäst för kvällen var en gammal mycket god vän som ringde två timmar före klubbens restaurang öppnade och sa att han minsann var i Sollentuna och stod och sökte mig i receptionen till kontoret. Jag frågade om han hade kvällen inbokad för jag hade som säkerhet bokat en gäst till klubben utifall en sådan skulle dyka upp och nu blev det så. Anders Lindström legendarisk körledare och expert på San Michele, åkte med in för att äta middag i en kraftigt överbokad matsal och efter ett tämligen mediokert föredrag om Japan. Lax med rårakor, någon slags kall kesosås och en grekisk tomatsallad, tur att sällskapet övervann maten och att kaffet var njutbart efteråt i baren och att det fanns en smitväg in till Claes Grundstens och Björn Wessmans fantastiska utställning i galleriet, makalösa fotografier och ett som vanligt intressant och gripande landskapsmåleri. Gå och se utställningen så fort Ni bara kan.
Utställningen på Konstnärshuset, Smålandsgatan 7 i Stockholm - gå och se den!

Kaopad kigied - latmasksris

Det är inte jag som myntade begreppet latmansris - det är Rodjana. Och för att få till ett riktigt bra GI värde så görs det på basmatiråris. Vitlök hackas och steks i olja, knäck i några ägg, skeda i riset och blanda i salladsgrönt när riset blivit genomvarmt (spenat, rödbetsskott, ruccola, mangoskott) vänd om och kör ner en näve pillade räkor, servera med prig bon nam pla. Så det så!

Att lära sig stå ut

Från mitt kontorsfönster idag för en stund sedan.

Jag vet inte vilka redskap man kan använda för att stå ut, fantasin, psykisk förflyttning, dröm eller bara att stå kvar i det omänskliga, det blågrå, blyertsteckningslandskapet för det är vädret det handlar om. Detta jämngrå måste väl sätta sig på sinnet hos alla och envar. Ingen möter blickar, alla tittar ner och blir till solitära satelliter. Strävsamma steg framåt. Mörkt.
Okey då, nu, alldeles snart blommar forsythian på bar kvist och uteserveringarna drar bort glasen och nästa vecka är jag där - Lyon och Bocuse d'Or.
Tänk, jag åker med norrmännen i år.

Kantonsoppa med brockoli och dimsum på grisfärs

En eftermiddagssöndagssoppa, värmande när de snöflagar utomhus och bilfönstren är skrapfrusna.
Basen är rester (!). En god fiskbuljong med ankfett, äggnudlar, brockoli som blivit över och så hemlagade dimsum. Krydda upp anrättningen med att skvimpa över färdig kantonesisk sukiyakisås, syrligt starkt.
Smakae alldeles fantastiskt med vårt egna bröd och olivolja att doppa i.

Den sanna historien - lika trovärdig som den påhittade

Jag har precis lämnat manus till en ny bok, den här gången långt från både mat, historia och biografi. Det nya manuset är en sann historia om en människa som befinner sig längst ner och som sakta vaknar.
Jag skriver "sann historia" trots att ingenting i den är sant annat än ramhistorien. Ingen människa annat än huvudpersonen, existerar i verkligheten, men alla andra kommer till liv så fort någon kan känna igen sig i rollfiguren, då blir både rollfiguren, den som läser och jag själv helt sann, just i det ögonblicket.
Som författare har jag fan ta mig ingen skyldighet att vara sann trots att jag påstår att det jag skriver är sant, platser är osanna, men riktiga i det rum jag gestaltar, människorna är sanna när någon flyttar in i dem, det som de säger är sant när jag lagt orden i deras munnar, historen är sann i samma ögonblick som den berättas. Hur kan ett drev startas mot en författare som utifrån dessa (också mina och allas författares) förutsättningar berättar en historia. (läs gärna Tiina Rosenbergs inlägg på Newsmill)
Nu får de rada upp sig de som berättar sanna historier för att bli hudflängda och steglade. Tänk efter vilka det är. Det är alla som berättar, som skriver, som diktar, som gestaltar.