Lera i Vallåkra

Längs ner i ravinen rinner ån, stillsam och med kräftor i, småfisk och doftande av miljontals år gammal lera.

Till den goda smaken i Vallåkra

Dalgången är mystisk och vacker vid Vallåkra Stenkärlsfabrik, huset byggt över den lilla ån som hyser flodkräftor.

Vi brukar göra ett besök hos Åsa Orrmell på Vallåkra stenkärlsfabrik. Här har brutits lera till krukor i hundratals år och i dalgången har hittats spår fossilerade sedan dinosariernas tid. Krukorna är rustika. Saltglaserade i den väldiga ugnen. Den tar fem veckor att kallna efter bränning.
I år överraskades vi av en ytterligare god smak väl värd omvägen. Köket är omsorgsfullt och idérikt. Rodjana åt en inlags sill på macka och jag en rimmad oxbringa. Båda fick kanelsyltade tomater till och bara för den sistnämnda skulle jag kunna åka många mil.

August vägrar svälja när han får smaka det goda

Stensamlaren och livsnjutaren August

Han brås på sina föräldrar och utvecklas sakta till en finsmakare den lille August 14 månader idag.
När han får något riktigt gott som idag, tunn skivad långbakad kall rostbiff med ljummen potatissallad på Anja och Allmoge då vägrar han svälja. Han sitter länge med tuggan i munnen och smakar och smakar och ler och hummar och njuter.

Slipade rännor

Jag har stött på fenomenet flera gånger tidigare, mest på Gotland där slipskåredebatten gjorde folk osams för några decennier sedan. Frågan var um dessa sliprännor i berg och sten var astronomiska instrument eller rester efter svärdslipning (vid astronomiska tolkningen skulle skårorna använts som sikten till himlafenomen).
I juni hittade jag sandstensberg i dagen i Viken, mitt i en liten park inne bland villorna. Nu tog vi en ny sväng i området häromdagen och fann en ännu större häll med fullt av skåror. Små, en del bara som små hål andra som långa vackra piskrapp. Hällen ser ut som rester från en forntida industri.
Här går kunskapen omkull, inget berättande når fram till oss idag kanske tre-fyra tusen år senare, alla koder är borta alla nycklar är tappade, vi förstår inte vi som kan skicka folk till månen.

Tomatradio

Mats Olofsson och Susanne Hansen med sina mest älskade tomater.

Under semestern i veckan sände Måns Rossander på Meny i P1 ut mitt jobb om Vikentomater i Skåne.
Den som läser Tabberaset är väl införstådd med vad Vikentomater är.
Läs annars om hur tomaterna tar slut, och om hur slumpen torkas och läggs i en soppa. Om en märkligt trevlig vana skrev jag också för en tid sedan.
Ladda ner och lyssna på Mats Olofsson på SR P1 Meny vecka 29.

Jag bad om hans bästa recept på något med tomat och det finns nu på Menys hemsida här.
Det är klart att har man 25000 plantor så kan man ta de mest aromatiska tomaterna och göra "mamma Gunnels tomatsoppa".

Igår var vi där igen och fick med oss alla solvarma smaker hem.

Tabberaset med en ny bok nästa vecka

"Dopingjägaren - Arne Ljungqvist" blev titeln på min nya bok. Arne Ljungqvist är en av världens främsta idrottledare och nu vice president i World Anti-Doping Agency, WADA.
Igår skrev Expressen om boken över fem (5) sidor
Förväntningarna på boken har varit så stora att den nu kommer att översättas till fem språk.
Läs mer om boken Här!

Radioskugga

Så kommer det att vara och så får det bli!
Jobbar bara två dagar till, på annan ort, sedan semester.
Första veckan i radioskugga så det här är sista inlägget på några dagar.

Morsning - korsning - goodbye på ett tag!