Lystet blad för sinnet - blecksmak och längtan dit

Det är ett kapitel för sig, när ingredienserna i mat lägger sig farligt nära en annan slags njutning som otyglad omedvetet kan övergå i dödssynder. Samma gränsland som mellan naurmedel och dopning inom idrotten.
Det började så oskyldigt med Jens som läst om en slags vårrulle där vårrulledegen bytts ut mot ett blad.
Det är klart att det finns olika slags omslag och ätbara paket i Thailand. Gott är t.ex kladdris stuvad med kokos, socker och späckad med svarta bönor, "toudamm" och grillad i en bambustav. (ser att jag var på "torra gatan" för ett år sedan drygt).
Ris, socker, nötter och andra hopkok serveras som en slags godis eller dessert invirade i kokosnötsblad.
En vårulle, är en vårulle, är en vårulle, alltid inslagen i rispapper eller vårrullsdeg!. Sedan har vi avdelningen "i löv, blad och i annat inslagen tillagad eller rå mat" Till dessa höra bland utöver redan nämnda, de som går under samlingsnamnet: "Miang" och som är små smakretare eller naturgodis, inslaget i ett ätbart blad som Lisa sitter och väntar på efter att ha beställt.
Bladet är friskt i smaken och lite pepprigt gott med en klar ton av zink. Det är nog den där blecksmaken som klingar tydligast i minnet.
Bladet heter alltså "cha plu" på thai och har engagerat taffels insändare efter Jens blogginlägg och efterlysning.
Jag vill mena att Lisa är den som är närmast "lösningen" avseende Jens "problem" med de lövrullade vårrullarna.
Det är lite mer än ett år sedan nu och jag bläddrade tillbaka i bloggen till december 2006 och fick en sådan längtan, speciellt som jag var inbokad på ett flyg i morgon, men av olika anledningar fick flytta resan till i början av febr. De här är en annan längtan, de starkt smakande och framförallt doftande torkade bläckfiskarna som kan grillas och då liksom blåser upp sig en aning och blir osannolikt goda beroende på hur man är lagd som människa förstås. Det finns ju svenskar som inte tål doft och smak av böckling ens, eller lutfisk, eller lundsfisk.

Mer om Cha plu så; Rodjana använder bladen i en gryta med små havssniglar eller vattensniglar "geng hoy kong" som det är ett "dj-a pillgöra att äta för man måste sitta där med en liten virknål och peta ur de "rädda stackarna". Grytan kryddas med denna "piper sarmentosum", men mest användes bladen råa och det är väl där man felaktigt tror att de är som betelblad, bara för att de äts råa och döljer en liten hemlighet. Cha plu kallas för falska betelblad ibland.
Jag kan tänka mig blecksmaken ihop med sötman från det torkade och sockerspunna fläsket. Eller som jag äter på gatan, "miang" fyllda med torkade räkor, hackade jordnötter, rå tärnad lime med skal, rå hackad lök och så rostade sötsmakande strimlor av kokosnötskött, allt kryddat med rå ettrig thaichili. Så doppas dessa "miang" i en sirapsliknande söt sås som tillreds genom att palmsocker får smälta i lite ljummet vatten och sedan kokas ner i en stekpanna tills det så smått börjat karamellisera igen och är som varm, lös, sirap.
Betelblad är något annat och har inte med mat att göra utan med andra förlustelser, det är ganska vidrigt. Första gången jag tuggade Betel var i i Inden och Sri Lanka under slutet av 60 talet och början av 70 talet och senast i London (Förvisso länge sedan 1978, men fortfarande i minne), efter en bio i indisk/pakistanska kvarteren så stod betelförsäljarna i grupper och sålde betelblad, rosa kalk, betelnöt, tobaksblad och rostad kokos att lindas ihop och tugga.
Äldre generationen på landsbygden i Thailand förfaller åt röda leenden och det har ingenting med god smak att göra och kom nu inte och säg att det "ska jag säga som är den mest inbitne snusaren världen känner" för det är lika långt mellan betel och mitt snus som mellan belackaren och saningen!

Sjukt läge - nytt kök!

Kunde vara en målning av Göran Lager från 1977, visst är det bra! "Spacklad köksvägg 1"

Det är lite av ödets nyck. I morgon vid tvåtiden går en knarr från Thaiairways International från ARN till BKK.
Jag skulle åkt med den - hade tre jobb på gång och skulle sitta och skriva på kvällarna i ett luftkonditionerat rum äta gott, tänka, vila.
Så för en vecka sedan bröt lilla familjehelvetet ut. Ont i halsen, feber, utmattning, snor, hosta. Alla fick vi det - värst för Lille August och mig...Ni vet det där med hur det är med män som blir förkylda - det stämmer - jag får dödsångest. Jag rår inte för det, men så är det.
Tänkte att "det går väl över", men det gjorde det inte.
Tack vare en trogen och serviceminded "biljettör" med egen liten låda i Lund så kunde jag med jättekort varsel, alltså dagen innan, fixa så att biljetten går att "skjuta" på tills vi blivit friska. Han är thailandsspecialist - (skicka mig ett mail om Ni ska resa dit så grejar det sig med kontakten!)

Ödets nyck var det ja! Inte kan jag lämna Rodjana med tre ungar och feber och ont i halsen och snöblask.
Och i morse dessutom kom målaren och rev ner vårt kök och började slipa och måla av h-e. I morgon ska han ta ett av sovrummen och i övermorgon nästa sovrum. Tills dess måste rummen vara utplockade helt. Tur att jag stannat hemma.
Så fick vi reda på att om vi skulle kakla hela vägen upp och ersätta det gamla originalkaklet från 67 så fick vi ta dit saneringsföretag och det blev dyrt, kaklet är nämligen uppspacklat med asbets. Det var då vi tänkte äh, vi målar luckorna, behåller beslagen och har köket såsom det en gång var när det byggdes. Fläkten ska dock upp.

Lägger in tvåan också. "Spacklad köksvägg II", ursnyggt.

I vardagsrummet står en mikro mitt i all bråte - det är fasiken vad man skaffar prylar vi som vill leva "sammatha och vipassana" (enkelt och i meditation) Mest plats tar Rodjanas samlade orkideer från alla fönster som nu plockats ur...alla stolar av olika sorter, byttor, pannor, skålar etc som brukar stå framme.
Den här var minst förfärlig vilket understryker de faktum att det finns gradskillnader även i helvetet

Jo, i vardagsrummet står en mikro utburen från köket. I den har vi lagat färdigmat idag. Till lunch något som sades vara japansk sötmarinerad biff med ris och till middag färdig lasagne från Coop. Och då undrar vi, finns det verkligen folk som lever på det här? Det är ju rent förfärligt. Jag har skrivit om det förut när dessa matpackar under plast går igång i kontorskorridoren och odören av kött och lax sprider sig så jag måste gå ut. I morgon när jag skulle landat i Bangkok så har vi köket tillbaka, nyrenoverat och snyggt.
Förfärlig mat....alltså, typ äcklig.

Godkända nudlar på tabberasets spis

Det är inte så kul. Vi har lidit av en kollektivförkylning hela familjen. Värst är det för August 7 mån som fick en koll hos doktorn igår och Bricanyl för luftrören. Sedan är det ju fruktansvärt för en karl som tabberaset själv att bli förkyld. Därav bloggstopp någon dag.
Räckte i alla fall till för ett tre och en halv timmes långt och innehållsrikt samtal med en god vän på Edsbackas Bistro igår kväll. En perfekt fläsklägg med ett lika perfekt rotmos.

Ikväll blev det sådant vi har hemma. Rodjana låg för ankar med August och bad mig göra nudelsoppan på "sienhainudlar". Det är stora genomskinliga flak som nudelar och ska brytas innan de läggs i buljongen och kokas. Då rullar de ihop sig i små tuber och de bjuder ett läckert halkigt motstånd i munnen.

Först kokade jag en urläcker kycklingfond på skrov ur frysen (vi sparar alltid skroven när vi filéar ur). TIllsatte lite Healthy boy sojasås och en rejäl skvätt sockerrörsvinäger. "Plastade ur" de förpackningshysteriska crabsticksen och lade i den kokande buljongen tillsammans med räkor. Så var det klart, serverade med torkad mortlad rostad chili, hett och godkänt från Rodjana och det var nästan huvudsaken.

Vandaler

Var uppe på uppställningsplatsen där min stulna bil är intagen för besiktning. Det var med viss spänning som jag närmade mig min gamla Sierra, man vet ju inte vad som kan ha försvunnit.
Bilen är ju som en slags dagligt bokmärke. Boken om Galtströms Bruk, fanns den kvar som Peter skulle ha, skivorna, Pergolesi som var det sista jag fick av en kompis innan han dog, Monteverdi, Miles Davies. Jodå - biltjuvar är väl inte intresserad av sådan musik, inte heller av en faktabok om Galtströms bruk. Men verktygslådan med allt innehåll var borta och ett kamerastativ - det finaste och stadigaste, det rangliga låg där sönder, en ytterrock var också borta, men regnrocken fanns kvar och ungarnas drake från Kalas Puffar och boken om hur man mekar med en Ford Sierra. Stora ficklampan var snodd liksom ett tiotal cdskivor med rockmusik, en barnbilstol väck, men babysittern fanns kvar, den justa handsmidda yxan var borta.
Och hela rattstången var avklädd och sladdar spretade åt alla håll, en sidoruta därbak var knäckt och handbromsen sladdrig och bruten.
Nä - den här bilen har jag nog kört för sista gången. Försäkringsbolaget kommer säkert att lösa in bilen och då får man börja om jakten på en bil som tickar och går och startar jämt och är tillräckligt stor för hela familjen med barnvagn.
Vad säger man - Djävlar!

Likvattenmarinering ilsket subjekt i Malmö

Magnus Linton i Sydsvenskan kanske har missuppfattat det jag sa i ett inslag för SRs samhällsmagasin Studio Ett när ommärkningshysterin var som värst.
Jag tog upp det där "motiverade värsta" i kötthanteringen, framtvingad av EUs slakt och poängsättningsregler av kött, att allt kött inte bara ska ha minsta fettansättning utan också snabbast tillväxt, varför det svenska köttet slaktas i förtid idag innan djuret är moget. För bara ett femtiotal år sedan skulle detta kött ansetts som fullkomlig oätligt. Kött som efter slakt skärs ner i styckdetaljer, plastas in i vacuum och sedan får ligga där och avsöndra sitt eget sekret av proteiner och enzymer, som i sin tur sammantaget bildar det som jag så fyndigt kallar "likvatten". Så gratulera svenska folket Ni får det kött Ni förtjänar, "likvattenmarinerad biff".
Den vätskan som avsöndras och blandas med blod - har ni luktat i ett sådant paket -har den kemiska sammansättningen gemensam med vätskorna som ansamlas under ett sommarlik.
Magnus Linton uppehåller sig vid att jag kallar slaktköttet för "Lik" och inte "Kadaver". Han ddrar slutsatsen att jag med "Lik" filosofiskt, menar att avlivandet skulle vara vara mord medan kadaver skulle upplevas som något ätbart, vilket jag finner svårt att förstå då kadaver är självdött eller rest från veterinäravlivat sjukt djur.
Det finns ingen mänsklighet i "lik" specifikt, varför jag kan använda benämningen på djur och nu är det inte liket i sig själv, det avdödade djurets stycke kött, som det handlar om utan den vätska kroppsdelen avger postmortem.
Jag har aldrig eller ens varit i närheten av att delta i i djurrättsdebatter som Linton antyder utan jag vill beskriva den fullständigt oetiska behandlingen av köttet som råvara och dess förvandling till mänsklig spis. Jag är fullständigt medveten, och till och med positiv, till att djur avlivas för att ätas. Därefter torde djuret styckas på ben och hängas, varför likvattnet då evaporerar och förs ut i luften. Jag har en önskan om att få djur som har några år på nacken och är motståndare till köttfabriker.
Nä, någon djurrättsdiskussion går inte att föra med mig.

Tärningen är kastad

Det är ett nytt år och vi hade vänner hemma på middag - avslappnat, thai, julskinka(!?), hett och med räkor toppad med en röra av karamelliserad gul lök och torkad friterad chili.



Julskinkan tärnad och stenhårt stekt med korianderfrö, ginger, vitlök, soja och fisksås samt lime och serverad med vietnamesiska nudlar Guey djaab Youen, feta, motståndiga och Rodjanas barndomsminne från Isaanköket, det som finns kvar där än idag och som är så mycket av real Thailand.
Behöver jag tala om hur gott det var, hur hett, hur mycket maten lovade för 2008?
Nä, tänkte mig väl det!
Så var det det här med att tärningen är kastad. Ungarna som inte vill lägga sig tidigt så här års kom med Yatzy och det är klart att både jag, Rodjana, Janne och Gittan var med.
Så slog Gittan och på en av miljarden slag hamnade en av tärningarna som på bilden.
Hur räknas det?

God Fortsättning Alla Vänner!

Perfekt tematisk nyårsmiddag

Det är så lyxigt att bli bortbjuden. Och middagen står där lockande på bordet - italiensk buffé hade det ryktats om - det blev inte så, det blev ett svenskt bord som man med rätta skulle kunna sätta stämpeln "UTROTNINGSHOTAT" på.
Pisamai har varit "alldeles för länge" i Sverige, har bott här längre tid än i Norra Thailand och älskar den svenska maten. Hos henne har vi tidigare njutit stekar från skogen och tjälknöl på älg likväl italienskt bröllopsbord alltid med det där överväldigt trovärdiga i smak och komposition.
På bordet tronade nu en smörgåstårta som förrätt och paté med cornichoner och cumberlandsås. Tårtan var precis så där fylligt krämig som den ska vara och med exakt rätt sälta och skaldjursmix med ett lätt knappt skönjbart motstånd i bettet från brödet, tillhopa smälte tuggan i munnen.
Vad var det för tema i det här då, paté och smörgåstårta, växling mellan 50 och 60 tal och ännu längre fram för smaken höll i sig ända in på 70 talet och AoM. Sedan dök smörgåstårta bara upp på begravningar vilket väl är ett öde värre än döden. Här prydde den sin plats tillsammans med patén och så citronmarinerad och bakad fläskfilé med rika strimlor av citronskal, syrligt gott mot grisens sötma och med en perfekt stekgrad, lättrosa, djävla underbart helt enkelt och knöt an till det tidigare ätna. Att det också serverades en rödlöks och caprisstinn potatissallad till gjorde ju inget, tvärtom, det bara förstärkte tidsbilden och smaktiden.
Raskt kom ostarna på bordet, den ena efter den andra med en gammal Ole som gjorde att Alma trodde hon blivit allergiskt. "Åååh va synd, jag har blivit allergisk mot Gamle Ole", utropade hon efter att ha fått lite kli på gom och tunga, och ja, jo hon är fem år och har förmågan att uppskatta det som smakar.
Så åt vi i nostalgi med stora leenden, värdinnan Pisamai och hennes Urban, Janne och Gittan som de som följt bloggen känner igen vid det här laget och så jag, Rodjana och barnen.
Tätt på osten - och nu närmade vi oss tolvslaget, doftar det av ugnsgratinerad smält vit choklad och det är fullbordat detta utrotningshotade läckra. In bärs en fräsande Gino på bär.
Utanför skapades samtidigt krigszoner mellan arbetarklassens Malmvägen och villornas Töjnan. Miljonprojektets invånare tycktes lägga allt på fyrverkerier och svarade upp väl mot dubbelgaragevillornas Töjnan och på avstånd hördes Edsvikens sjöutsikter höra av sig med allt högre fyrverkerier. Det kornsnöade och doftade krut och himlen var alldeles upplyst och det lät krig - det var inget roligt alls och mitt i alltihopa nedanför balkongen sprang en hare rådvill och skrämd med rumpan nära marken och visste inte vad fan som höll på att ske så plötsligt.
Vilken middagskväll. Tack! för en så storslagen smakinledning på det nya året. Tack!
Haren hann inte finna sitt spår förrän helvetet bröt loss och trasade sönder träden md sitt intensiva sken