Mitt i smällkalla vintern bekymrar sig Stellan på Salt om surströmming vilket i och för sig är bra, men han inleder med ett inlägg om surströmmingsglass. Först tror man inte det är sant, men vid en närmare eftertanke förstår man att det är ett nytt vansinnigt glesbygdsprojekt i syfte att lusa staten på bidragspengar som dykt upp. Ett i raden av osmakligheter skulle man kunna säga - fick punchsmakande honung häromsistens - en gräslighet utöver det mesta när honungen i sig har en så fin smak av landskapet, blåbär, ljung, tall och gran.
Får min honung från en av de kanske bästa "honungsfabrikerna" landskapet kring Ramsele närmare bestämt från Mats Eriksson i Lungsjön 0623-40110 Ring och beställ en låda, det är inte billigt, men det är en honung med naturlig hantverkskvalitet (vad nu det är, men ni förstår vad jag menar)!Varför inte lägga kraft på att få den nya generationen söder om Dalälven, dvs "ickenorrlänningar", att pröva surströmming som den är istället för att hitta på krystade sätt på hög äckelmagenivå att äta den? Surströmmingsglass(!) Prövade i våras surströmmingsost som smakade surströmingslag, inget annat och vem traktar efter lagen?
Själv lärde min farsa mig att äta surströmming genom enträgna förklaringar som syftade till uppskattning. Jag såg ju tidigt hur förbannat trevligt han, morsan och deras vänner hade när de åt. Och det var inte frågan om klämmor för att dölja smaken med lök och potatis utan det var frågan om att njuta av filéernas konsistens och låta sältan rulla in i alla sinnen och känna den ljuvligt rena fisksmaken bakom all den tid som gått åt i tunnan för att framkalla densamma. Det handlade om att öppna hela det olfaktoriska centret för att doftmolekylerna skulle kunna bombardera den lilla hinnan mellan (nu kommer jag in på anatomiska grejer som kanske bara är inbillningar men som funkar i skriven text) doftcentrum och känslor i hjärnan. Först då, när jag lyckades och förstod, blev jag en surströmmingshabituer.
Surströmming ska egentligen inte ätas när man fortfarande kan få färsk fisk enligt almanackan och där har den ät släktskap med bland annat lutfisk. Surströmming och lutfisk ska ätas när isarna ligger som gör det svårt att få morgonsimmad torsk, lax, kummel, gös, röding, aborre, gädda, id etc.
Så är det ju inte idag när vi bara går ner till fiskdisken och transportsträckorna förkortats så att vi kan få hyfsad färskt till och med på måndagar.
Många tycker det kanske är för kall mat att sätta i sig efter söndagspromenaden när det är minus åtta i luften och lite vind.
Hemma satte sig farsan att filéa och skinna av strömmingar ut burken. Morsan skalade några potatisar. Sedan varvades tunna skivor av lök med potatis och strömmingsfiléer och tunnt skurna skivor av torskrom (från burk, öppna i båda ändar och tryck ut, skiva efter burkkanten). Häll sedan grädde över som till en jansson och strö över ströbröd. Grädda i ugnen tills potatisen är mjuk. En mild skön surströmmingsdoft kommer att lägga sig som en vintervärmare över hela nejden.
Jag har alltid förfäktat att det finns ett släktskap mellan Isaan-maten (nordöstra Thailand) och den svenska grundsmaken eftersom det köket är det salta köket. En av mina stora favoriter är Somtam som jag återkommit till här på bloggen ett flertal gånger.
En Isaan-laotisk somtam smaksätts med syrade risfältskrabbor - "po kem" = salta krabbor. Dessa mortlas ner i papayan bara som smaksättare.
En gång tog jag ett ben av dessa krabbor och sög i mig innehållet och det var som en dansant melodi av hela det salta thaiköket och med en kvadratisk upphöjning av surströmmingssmak varför jag i min enfald trodde man skulle kunna ersätta krabban som smaksättare här i Sverige mot en surströmmingsfilé. Det gick alltså inte - det blev oätligt, kanske som surtrömmningsglass vilket till yttermera visso fastlägger de normer som allmogen nedärvt genom generationr - tramsa inte med maten. Hade det var meningen att vi skulle smaksätta glass med surtrömmning så hade Cajsa Varg redan gjort det - men hon gillade ju inte glass så det kanske faller på sin egen orimlighet likt smaksatt honung.
