Nu blir det skördat var och varannan dag

Det är en medtagande känsla att duka upp grönsakerna från egenodlingen. Så snabbt det gick i år från frö till planta!

Odlar en mycket begränsad yta. Det var ju alls inte meningen egentligen. Som av en händelse ringde en kompis i höstas och erbjöd halva sin kolonilott. Det blev höstgrävning i höstas och förodling i våras. 

Tidigt bestämde jag exakt vad jag skulle ha i landet:

Mandel

Svartkål

Grönkål

Vaxbönor

Gurka (västeråstyp)

Mangold

Squash (grön)

Dill

Rädisor

Pak choi

Prydnadspumpa

Rosenskära

Pimpenella

Gråärt som prydnad

Rosenstörböna som prydnad

Ringblommor

Krasse, kryp och klätter

Börjat skörda nu. Känns bra. Blad för blad och stånd av pakchoi. Gör grytor, röror, grönkålschip och ätliga blommor i salladen. Sojastuvad pakchoi är oefterhärmligt!

Men det här var nog min sista odlingssäsong. 

...och så här ser prlocktallriken ut tillagad.

Närmast i livet har vi sommarhus i Hälsingland och i odlingszon 5-6. Får bli sånt som sköter sig själv. Potatis, något kål, tåligt äppelträd, krusbär. Redan finns där stora körsbärsträd och vinbär. Det här blir vårt asylum och vi ska aldrig känna ett uns av tvång. Där ska vi bara låta kreativiteten kanaliseras genom att skriva, måla, teckna, sy, sticka och läsa. Alltså allt annat än att odla. Tills dess njuter jag av vad jag får för handen på den lilla odlingsplätten idag.

Vingligt på lotten, men det tar sig i värmen

Trädgården idag

Som sagt var. Förvisso har jag trädgårdsmästarblod, men efter djupdykning i rabatter i snart tio år så kändes det skönt med en förändring. Den bestod i att jag gav bort eller sålde av alla trädgårdsredskap under mottot att "Nu får det vara nog".

Så efter en odlingstom sommar ringde min vän sedan 25 år PG och sa att han gärna delade sin kolonilott med mig. Det var över telefonen. Jag sa ja tack överväldigad, bara för att när jag lagt på konstatera "Vad faen sa jag nu?"

Grävningen tog någon eller ett par timmar på senhösten. Att rita in hur jag skulle så på den begränsade ytan upptog också någon eller några timmar. Att vårbruka och så tog också det några timmar.

Nu skördar vi redan, blad för blad, grönkål, svartkål, Pak choi, mangold och gurka.
Ångrar inte det bittersta.
Snart morötter och bönor av olika slag.
Låg på alla fyra idag och rensade. Metodiskt och angeläget, meditativt och idérikt. Alltså idéer som flyger in i skallen, förvaltas och sedan får fara ut igen. Kanske kommer de tillbaka om de var värdefulla.

Så som trädgårdstäppan var i maj

Tänkte att ligger jag redan på alla fyra kommer min vestibularisneurit inte att besvära mig, men det gjorde den. Bara att ändra blicken gör att det snurrar till en smula och att sedan resa sig för att göra annat är rena cirkusen. Börjar vänja mig, börjar gå bra, men är ansträngande för alla muskler i kroppen blir liksom på helspänn för att kompensera. Kortisonet trappas ner, sockernivåerna stabiliseras, första dagen idag utan att behöva spruta insulin. Känns bra, men funtad så att jag helst ville vara friskt sedan igår. Jag gör ju grejer i alla fall, men blir fruktansvärt trött.

Gryta på pak choi, mangold, vitlök och soja. Köpta skockor. Egen krispig gurka, färsk potatis (min mandel kom i jorden sent och blir nog inte klar förrän om några veckor). Rostad svart och grönkål med olivolja från Kreta och citron. Svenskt rimmat fläsk som stöd.

Men alltså, värmen sitter kvar, eller är det kortisonet som känns i skinnet

 Det var väl en fantastisk tur (någon skyddsängel vakar över mig trots allt) att jag inte blev sjuk på Kreta utan kom hem till den utmärkta svenska sjukvården.
Nu får det ta den tid det tar, fylld av tillförsikt vinglar jag vidare.

Blommande kapris

Med i bagaget från Ön har vi utmärkt olivolja, lokalt producerad. 

Örter från bergen att strö över tomaterna. Fantastisk till potatis och får/getost.
Smakminne, solminne och värmekvällarnas kom ihåg.

Kan inte undanhålla den andra sidan, den gräsligt turistiska. Så fruktansvärd att den blir komisk, nästan lite snygg.

Och så stranden. Solnedgången och den totala bekymmerslösheten med älskade K.

Späda blad från egen skörd

Det vinglar på här hemma, men kan väl skönja små framgångar i tillfrisknandet. Det är mycket som ”muntrar upp”, inte minst K.

När vi kom hem från Grekland hade vi ett minst sagt upprepande löfte, att sköta om oss. Äta den rätta maten, den goda, rena, klokt producerade och skippa alla onödiga och verklighetsfrämmande tillsatser. Gå ner i kolhydratnivåer och satsa på mer grönt och riktig fisk och fågel och riktigt kött.

Förstod inte då, första dagen vi landat att det 48 timmar senare skulle bli av nöden tvunget.

För att snabba på läkningen fick jag höga doser av kortison och av dessa steg sockret varför jag fick mota med insulininjektioner för att hålla en riktig balans.

Självklart blir kosten avgörande i ett så allvarligt läge.

Nu är det femte dagen och jag har hunnit få en insikt bättre än någonsin tidigare över all den sockerskit jag sätter i mig till daglig dags. Känsligheten under behandlingen är så hög att minsta lilla avsteg ger katastrofala utslag.

Fick en liten odling på halsen i höstas. Grävde före tjälen och kunde så det nödvändigaste i maj. I förrgår var vi uppe och plockade av något som kommit upp. Rikliga mängder dill, palmkål, små krusiga grönkålsblad, späd mangold. Perfekt till ansvarsfylld kost så här i sjuktid och förresten annars också.

Nu är jag säker på att sockernivåernas höjning enbart beror på kortisonet som jag nu sakta men säkert under fem dagar trappar ner.

Jag vinglar betänkligt fortfarande. Om jag ska ta i beräkning skillnaden mellan första ambulansdagen till sjukhuset och till idag så borde jag vara återställd om ytterligare fem dagar. Tyvärr ä det väl bara i min sinnevärld där allt helst skulle skett igår och vara bra idag som det existerar. Vänliga själar på mina sociala sajter ger vid handen allt mellan 14 dagar till 40 år av tillfrisknande.

Mina redskap sedan fem dagar för att hålla koll på och motverka sockertoppar,
mätstickor och insulinspruta.

Tack förresten för alla upplyftande kommentarer, alla tankar och alla vänliga ”krya-på-dig-hälsningar”.

En balansakt, en lägesrapport

Så illa var det i tisdags. Gick helt enkelt inte att gå.
Här på väg hem från Danderyds medicinakut

 Alltså vi var i Grekland, på Kreta. Fantastiskt. Hade hyrt ett litet ställe långt från fest och glam och inte en barnpool i närheten, men tio meter från stranden.

På flygplatsen före transfern till hotellet kom en reseledare fram till oss och konstaterade att vi, Jag och K verkligen var jag och K och så meddelar hon att de ville uppgradera oss till familjehotell med pool och all inclusive.

Vid Medelhavet

Längtans böcker i bagaget. Läste ”Siste grisen” av Horace Engdahl på vägen ner i flyget. Var väl sisådär, men gick att läsa. Bernt Hermeles ”Kommer de oss så skjuter jag oss” är skrämmande ligga i brygga i solstolen att läsa. En av de viktigaste just nu och fruktansvärt många nära anknytningspunkter till nuet i historiskt bakgrundsperspektiv. Läs den före valet!

Hade också med mig en vetenskapsjournalistisk rapport från de nya utgrävningarna i Uppsala. Usel! Egentolkningar och konstiga hänvisningar till mytologin och ”kanske och möjligtvis” staplade på varandra sida upp och sida ner följt av fria fantasier utifrån ett perspektiv som ligger över 1000 år efter händelserna inträffade.

Ibland längtar man hem till en wienerkorvslunch...

Ja ja skit i det. Maten fantastisk, medelhavet skitigt, poolen underbar och solen stekte 35 grader minst.

...eller sill och potatis

Hemma i söndags, kände ingenting av annalkande. Måndagen slutade märkligt på eftermiddagen, gungig, yr. Tisdags morgon kunde jag inte gå. Ambulans till DS. Otroligt bemötande och snabb. Undersöktes av alla specialister som fanns att tillgå och konstaterades efter några timmar att lida av ett virus på balansnerven. Omskakad men nöjd över att det INTE var hjärnhinneinflammation eller stroke. Fick löfte om att det här skulle vända om några dagar. Sängläge beordades i tre dagar eller så länge yrseln/obalansen var så kraftig att jag inte kunde gå.

Gladys och Consuelo på sommarfesten igår kväll

Hemgång med chockdoser av kortison. Tyvärr reagerar kroppen med att höja sockret ordentligt så efter fem års uppehåll var det dags att få hem insulinsprutor med korttidsverkande insulin att ta efter ett schema beroende på hur högt siockret ligger.

Gått finfint, konstigt att det där med insulinet sitter i ett handlag jag inte glömmer. Håller bra nivåer och i morgon är sista dagen för 50 mg kortison sedan nedtrappning i fem dagar. Och det har hjälpt. Nu går jag förvisso som en fylltratt, men går och så pass att vi lyckades ta oss till Gladys del Pilars fantastiska trädgårdsfest. 

Bröderna Rongedal

Eftersom det släpptes där för förbeställningar till höstens utgivning (september) så kan jag väl säga det här också. Jag har skrivit en biografi över Gladys som människa och artist, en gripandehistoria som en mycket modig Gladys berättat. (Bokförlaget Mormor 2018)

Nu på nattkröken känner jag liksom att det där livet kommer åter så sakteliga, men jag vet också att det tar tid att bli stabil igen. Min läkare sa tre veckor till ett år. Just nu känns det som att veckan blir bra.

Gonatt.

Men, hallå förresten. Håll utkik efter boken.