De eländiga (true story)

Den där mannan, eller fjanten som han kallades, var helt olik, främmande, lite äldre, osvensk och pratade för sig, en smula elegant var han också. Fick andra unga män i hans närhet att känna blygsel och bli generade, till och med tycka att de inte skulle duga vid närmare syning.

Tog sig fram med småprat, småskratt, och småsmek här och var där det gick och han kom åt.

Det gick lätt, verkade för honom som att skjuta på sittande fåglar, ett nej var aldrig ett nej. Händer och tunga överallt. Det som för andra tog dagar, kanske veckor av överväganden, telefonsamtal, ömsesidighet, tog sällan längre än tio sekunder. Den ena efter den andra och sveken tycktes inte bekymra honom. Som från en främmande planet med en överlägsen självklarhet där ögonblickspartnern bara drog sig undan som i skam när kränkningen var fullbordad. Bort och in i mörkret. 

Unga män svarade med en blandning av avund över enkelheten och ilska över respektlösheten. Men ingen sa något, ingen försökte stoppa eller säga sanningen. De motsatta sa ingenting, var tysta över det som hänt sådär blixtsnabbt att de själva inte funnits med. Några sa att han inte ens frågade, att han plötsligt bara var överallt och inne och ute och säd där de inte ville och fasthållning och hårt egoistiskt. Men ingen skrek, ingen gjorde motstånd, ingen vågade. Några blev övertalade att inte säga något, skrämda av auktoriteten. Sexmissbruk fanns inte i vokubulären på den tiden.

Kunde inget om dramatik annat än den han skapade själv mellan sig själv och sina utvalda ”offer”.

Frågade runt och han hade varit på alla, på samma sätt, njutningslöst, tömning. Och att det hände något i ögonblicket, en ilska, ett psykiskt sexuellt övervåld.

Sökte sig till grupper där unga kvinnor fanns. Salonger med konst, med musik, med kultur, där fanns de som var attraktionen. Uppdraget var inte huvudsaken, det var omgivningen, aktörerna, de unga, hans offer, skalper.

En eller annan såg bristerna i kunnandet och bad honom gå någon annanstans för att mötas av samma inledande entusiasm och som slutade med kaos, utnyttjande.

Skämdes? Fanns inte som hos många av hans sort, fanns inte förståelse, empati eller insikten. Märkligt att de utnyttjade, de som kastats undan som begagnade skitar ställde upp till hans försvar i den mån de antingen inte vågade annat eller antingen var så skämda att de såg försvaret som en upprättelse.

Hos många var det som ett medberoende till alkoholisten en tydligare missbrukare, de älskade våldsverkaren, de var inkännande med den oempatiske, maktlösa. Fastlåsta.

Alla dessa var småoffer i en betydligt större plan med akademiska övertoner. Och det eskalerade, fick vi höra på alla vägar inklusive omvägar.

En av dem, Hon. Den minst anade Insögs, inlemmades, blev ett i en karusell av beroende medberoende. Han - En att sköta om, kanske få att tillfriskna…eller så sa hon aldrig, så tänkte hon inte ens, bli bättre, det var så hon sa, förändras. ”Som en kalv mot eken stångades”, Någon annan människa kan aldrig…

”Hons” projekt började och tog aldrig slut. Inte ens när alla andra sa att ”Nu är hennes botten nådd”. Å andra sidan vet dom inte riktigt heller, inte ens omvägsvis. Det kan ju ligga en livslögn vilande. Det kan ju vara en ömsesidig överenskommelse. Det kan ju vara en upphetsning i botten. Men medberoende likt förbannat oavsett namn.

Och alla de andra medberoende som med det bråddjupa tvivlet såg på, de som befolkade samma salonger, vänskapskorrumperade ”vänner” som inlemmades, gjordes betalningsskyldiga känslomässigt, mänskligt och socialt. Så satt de där envist sprattlande i hans garn och visste vare sig ut eller in, satt i samma ensemble med ett envist beskydd, ett envist medkacklande för det var bäst så, det var för mycket att betala igen och de kallade det för trohet, det som föremålet för deras uppskattning inte ens kan stava till.

Hon som var så fylld av inre leende och njutning av ordens värde då innan. Hon måste vara helt tömd och samtidigt mitt uppe i den värsta av förnekelser. Nu som treklöver fast i fållan och inte komma loss, nu när omvärlden sett och förstått hur riktigt illa det är, då drar den där skammen sin skämmiga violetta filt över anletsdragen, då kväljs de själva i våldsamma försvar, elaka ord och våldsamma viftningar. Hon om någon borde sett, förstått, förmått, men det gjorde hon inte och nu är det försent. Förnedringen är total.

A Soulful Celebration

Foto: Marcus Cristobal Berglund 

Några dagar i april. ”Soulful”. I botten spökade Händels Messias, men han är väl van nu, musikgeniet som föddes i Tyskland och blev engelsk både i stil och ande.

Messias, ett av musikhistoriens storverk, ni vet den med Hallelujakören (?) skrev Händel i sitt hus i London Mayfair, 24 Brook Street där han levde största delen av sitt liv och där han skrev lejonparten av all sin musik. Idag är hans hem ett museum. Då kommer jag till det där med ”att spöka” för i samma hus bodde en tid Jimi Hendrix och på samma adress finns nu kombon Händel och Hendrix som museum. Århundraden av glapp som fylls.

Och glappet tätades ytterligare i helgen då Sollentuna Gospel körde Händels Messias – A soulful celebration.

Varför jag skriver om det här? 

Jo, jag fick förmånen att delta som recitatör av de många bibeltexterna, de som förband musiken, och som var en översättning av textinnehållet.

Så satt jag där uppkrupen på en piedestal som gav träsmak och kramp. Men det gjorde liksom ingenting. Funderade över vad Händel skulle sagt om musiken och konstaterade att han säkert skulle varit uppe och dansat, skrattande, leende, gråtande av samma slags lycka som förmedlades till alla i publiken, tre fullsatta konserter, lördag, söndag och måndag och ett alldeles fantastiskt drag från första stund till sista. 

Den här kören växer och blir bara bättre och bättre. Det är nämligen inga småsaker att lära sig utantill och därifrån gestalta. Basen är ju en komplex tonbild från 1741 och på den arrangerat till jazz, blues, fusion och mycket annat.

Eftersom ”den nya Messiah” inte finns noterad har konsertens kapellmästare och musikgeniet Johannes Jareteg suttit och lyssnat in och rearrangerat stycket. Det blev magiskt inte minst för de instrumentala arren och solostyckena.

Nu väntar jag bara på att samme Jareteg gör något helt eget av Bachs juloriatorium, sex kantater för Sollentuna Gospel med Jaretegs kapell och stor orgel (!) Tänk er ”Jauchzet, frohlocket” från 1734 i ny sättning och ett jäkla drag!

Men tillbaka till den gångna helgen; Det blev en storslagen upplevelse som jag inte vill vara förutan. Få se om det hela repriseras nästa år som med Jesus Christ i samma sättning och som framfördes två år i rad.

Kulturprofilen äger akademiledamoten

Har haft en del med akademiledamoten och kulturprofilen att göra. Inte nu på senare år, men för länge sen.

För mindre länge sedan var jag på en bokmässa. Tyckte väl det skulle vara kul att återknyta kontakten.

Akademiledamoten hade ett eget bås för sina utgivningar. Sökte mig dit efter mässans karta. Hon var på lunch. Kulturprofilen vaktade.

Jodå, det blev dunk i ryggen och hjärtligt och leenden och allt det där när man inte setts på några år.

Men den dagen, den lunchen, där i akademiledamotens vrå blev jag illa berörd, väldigt illa berörd.

Plötsligt öser han ur sig. Sådär förtroligt, lismande, lite halvhögt (småfranskt) så att jag skulle förstå att det han sa enkom var för mina öron:

”Hon skulle aldrig kunnat vara där hon är idag eller blivit något utan mig, det är sant, ingenting, böckerna, akademien, ingenting, det är jag som lett henne och sett till…”

Jag sa:

”Det är sant alltså? Att du är det kräk alla vittnar om. Dra åt helvete!”

Jag vände och gick, så upprörd och arg att jag skakade.

Den där inkokta laxen

Den ska ha smaken av ättikan och en rosa kärna, bara lättbakad i det kokande vattnet som hälls över den och så kryddningen och att den får kallna i spadet.
Vem älskar inte inkokt lax?

Lagade den i helgen av lax som var över efter Augusts sushiryck i fredags (kommer som inlägg med bilder efter det här). 

Tyvärr är laxsidorna så misshandlade i butikerna så att de knappt håller ihop. Lamellerna brutna, segmenten trasiga. Det går inte att hålla en laxsida, hur hårt vackad den än är,  med en hand och med ändarna sladdrigt hängande.

Gick i en "laxskola" i Norge för massor av år sedan. Odling, slakt, filettering och omsorgsfull behandling och tillagning.
Där fick vi lära oss att hålla en laxfilé helt flat för att sedan kunna laga bra mat av den och utnyttja till både gravning, stekning, kokning och skära som rå.

Här i alla fall det bästa receptet av alla på inkokt lax, men försök inte göra såsen, den spricker!

Inkokt lax Tore Wretman

Det här behöver Du:
1 kg lax av mittbiten skuren i 3x3 cm kuber med skinn

Till kokspadet:
2 1/2 liter vatten
1 gul lök
1 medelstor morot
½ dl rödvinsvinäger
3 tsk salt
5 vitpepparkorn
6 hela kryddnejlikor
1 lagerblad
8 dillstjälkar
Skarpsås
1 gula från ett hårdkokt ägg, passerad genom en fin sil
1 rå äggula
1 krm salt
1 krm strösocker
kajennpeppar
1 ½ msk osötad senap
1 msk vinäger
1 dl gräddfil
2/4 dl grädde

Så här gör Du:
1.Koka lagen med alla ingredienser i tio minuter.
2.Lägg i laxkuberna och sätt på locket på kastrullen
3.Ta bortkastrullen från plattan och låt svalna.
4.Garnera med en klick rom på varje laxbit
5.Servera med skarpsås.
6.Se till att alla ingredienser till skarpsåsen håller samma temperatur, enklast är att lägga allt i kylen några timmar före anrättning.
7.Blanda den kokta och råa äggulan med salt, kajennpeppar, socker, senap, gräddfil och vinäger.
8.Vispa grädden till skum och vänd ner med en spatel.
9.Håll såsen kall.

Nattvandring XII

Snölik. En smutsig hög av vinter.