Longitude, längtan till havet. Ord om frihet och tvång

Tidskrift från de sju haven. Nummer 1-35. Nummer 1-35. 1966-98. Rikt illustrerade. Nr 1-17 häftade, nr 18-22 häftade i original kassett, nr 23-35 i originalband. Nummer 13 kom aldrig ut. Den hoppades över. Varför, oturen 13 är en gammal sjömansvidskepelse

Finns intresse för denna samling? Kolla på antikvariat på nätet för att få en prisbild. Ja, jag vet, det kommer att bli en och annan sådan här säljbloggsgrej framöver fram till flytten från huset.

Pärlor i bokarvet efter morsan och farsan

Jag vet att jag bläddrade i de där böckerna som barn. Husmoderns olika presentskrifter. Makalösa trix och fix för att få kassan att räcka, bevara mat i evinnerlig tid, koka rätt efter årstid och boken om etikett och god ton.

Just nu håller jag på att göra upp med mig själv och allt jag släpat på mig genom åren. Har redan kört två gigantiska lass till källsorteringsanläggningen i Upplands Väsby. Bestämde mig för att vara noll nostalgisk, men upptäcker hur jag i det lilla ändå hemfaller åt tvekan, kasta eller behålla. Klappar mig ändå på axeln över att ha varit otrolig i omvändelsen från idog samlare av "bra-att-ha-grejer" till en som vill rensa upp, göra fint, leva enkelt och leva i nuet, leva modernt.

Konserveringsboken föll mig på läppen i boksamlingen och hamnade i lådan för spara (som av förklarliga skäl är mer välfylld än kasta eller säljalådan). Jag har ju tänkt länge på det här med konservering och den smakförändring som uppstår och som är så väl värd att ta till vara. Blev nästan sittande för att studera "Jardinère på konservglas, alla geléer och alla safter, moser röror allt at bevaras utan frys. Lustfyllt suger jag i mig kapitlet på sidan 131: "Huru göra saltgurkor gröna"  på sidan 140: "Vinteräpplen på ryskt sätt".

Så ja - påt igen, Skrivbord till den som vill bestämma!

Nån som vill köpa ett jättestort (jag kallar det generöst) skrivbord på vitmålad stålställning (isärtagbart)? Nästan helt utan märken i skivan. 190 cm x 80 cm
Sänd ett mejl till lager (alfakrull) tabberaset (punkt) se. 
...och please, inga frågor om att köpa jordfräsen, DEN ÄR INTE TILL SALU!

Bakelser och konst eller konst som bakelser

(y) fittkabinett irl

 I helgen som gick var det "konstronda" i Sollentuna. Konstaterar att alla känner sig kallade och att alla känner sig utvalda.

Tänk, marknaden för allehanda konstiga, knasiga och ytliga uttryck blir aldrig mättad. Folk i gemen står och begapar och betittar vänners cirkuskonster på papper och duk och det måste vara av ren hygglighet de sedan himlar med ögonen och säger "asså, det är bara så braaa". I själva verket är det gester utan eget innehåll, kopior av sådant som när det var eget, upplevt och nytt kanske var en smula upprörande, men idag bara kan mottas med en gäspning, ett "jasså" eller ett "varför?".

Sorgligt när flertalet av dessa vilsna konstnärssjälar med så mycket behov av uttryck inte kommer längre än till en förhoppning och kanske en uttalad önskan att "ÄLSKA MIG".

Förklaringen till att den här bilden finns med står längre ner i löpande text

Någon politiker sa för länge sedan att "utbildar vi inte för många konstnärer egentligen"! Han möttes av hat och bespottning av konstnärskåren (vill minnas att jag själv på den tiden deltog i motståndet, som redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären).

Håller nog med så här 35 år senare. Vad ska vi med denna hop att göra?

Ställer alltid frågan när jag kommer in i konstens värld, varför gör människan det här. Konstrondorna är till stor del dilletanternas marknad och enda sättet att synas. Det är massan som följer de där som gått på fina akademier och de som får ställa ut på fina gatans galleri. Massan som håller till godo med att visa krumbukterna i hemmiljö försvarar sin innehållna förtvivlan med att "de där andra de gör saker som folk inte begriper". Och det är klart att den oinformerade massan håller med och fortsätter betitta och begapa och himla med ögonen och säga om ett ordinärt landskap i olja att "det är bara så himla fiiiint"

(y) irl

Så hittade vi naturligtvis undantagen och fick se fittinstallationen live ffg. Ylva-Marie Thompson är alltid lika sexigt, befriande kaxigt och utmanande.

Noterar också att vännen Erland Cullberg ett år efter sin död (är man vänner fortfarande efter "in till döden"?) förhoppningsvis får en gata uppkallad efter sig  i hemkommunen Sollentuna. Det är verkligen roligt. Läs mer HÄR, på sidan 21.

Avslutade konstrondan i Sollentuna modell 2013 med dessertbord på Bergendahl. Jublande läckert med tårtor och bakelser. Det är som när man är sugen på pizza. Suget är jättesort just innan, men direkt efter känner man sig spyfärdig som "aldrig mer". Som med en konstronda ungefär.

Den sjöng jag i kör för 45 år sedan, nu kör sjuorna den på egna konserten

Det är inte mitt fel, kanske möjligen genetiskt, men alla mina barn går eller har gått på Sollentuna Musikklasser SMK.
August sjunger som en liten Gud, men har bestämt sig att inte gå i storasyskonens fotspår, men han kommer att ändra sig, det är jag övertygad om.
Just nu går Lovisa och Alma på SMK och i veckan hade sjuorna (Lovisa) kaffekonsert i S:t Eriks Kyrka i Sollentuna. Jag filmade första låten, Bellmans "Bort allt vad oro..."
Den sjöng jag själv för 45 år sedan...i kör.

Lovisa står tredje till höger längst upp!

Ätteläggen lika flyggalen som fadren

Jordan, August och Alma

Ibland när vi inte har något alls att göra och fantasin vattnats ur fullständigt då åker vi till Arlanda och tittar på flygplan.

Natten, när lugnet är allenarådande och gryningen är i faggorna

Då blir Statoil nattens nöje i väntan på ny taxikörning

Snus är snus och svårt få gamla gubbar att byta

Jag har i inlägg efter inlägg och i TV (i slutet av programmet Debatt) förfäktat snusets värde och i sak har jag inte ändrat mig ett dugg.
Snarare har jag kommit fram till en brytningspunkt, den där som omformar sinnet och slår in på något annat.
Eftersom jag snusat sedan 13-årsåldern både dagligen och stundligen, och anser att snus tillhör den högre smakskalan till gastronomin gränsande, är brytpunkten viktig.

Från SVT Debatt 28 februari 2013

Jag har lämnat det lösa snusets värld och slagit in på det bundna i påse.
Trodde aldrig att detta skulle bli möjligt. Testade genom åren av och till någon stund med påsar som lätt blev halkigt slemmiga och som lämnade föga av smak och arom. Det lösa snuset gav en verklighet, en närhet, en tydlighet.

Jan Norling

Så var det någon, det är ingen hemlighet, Janne Norling, som återkommande hävdade att de fanns ett snus, han själv snusade, som var långt mycket mer aromatiskt trots att det låg i påse och det är General Onyx.

Smakade hyfsat, inte så mycket bergamott som jag i och för sig tycker om i annat, men inte i snus. Jag smakade en gång, två gånger, tre gånger.

Köpte en stock. Det behövdes så många för att övertyga. Nu har det gått en tid. Det "nya" snuset är övertygande bra. Så här med facit kan jag erkänna att jag gått över till det jag ratat så många år.

Nu på förmiddagskvisten öppnande jag en hederlig gammeldags. Konstaterade; "Inte för mig längre!"

Gamla hundar kan visst sättas på plats!