Bakelser och konst eller konst som bakelser

(y) fittkabinett irl

 I helgen som gick var det "konstronda" i Sollentuna. Konstaterar att alla känner sig kallade och att alla känner sig utvalda.

Tänk, marknaden för allehanda konstiga, knasiga och ytliga uttryck blir aldrig mättad. Folk i gemen står och begapar och betittar vänners cirkuskonster på papper och duk och det måste vara av ren hygglighet de sedan himlar med ögonen och säger "asså, det är bara så braaa". I själva verket är det gester utan eget innehåll, kopior av sådant som när det var eget, upplevt och nytt kanske var en smula upprörande, men idag bara kan mottas med en gäspning, ett "jasså" eller ett "varför?".

Sorgligt när flertalet av dessa vilsna konstnärssjälar med så mycket behov av uttryck inte kommer längre än till en förhoppning och kanske en uttalad önskan att "ÄLSKA MIG".

Förklaringen till att den här bilden finns med står längre ner i löpande text

Någon politiker sa för länge sedan att "utbildar vi inte för många konstnärer egentligen"! Han möttes av hat och bespottning av konstnärskåren (vill minnas att jag själv på den tiden deltog i motståndet, som redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären).

Håller nog med så här 35 år senare. Vad ska vi med denna hop att göra?

Ställer alltid frågan när jag kommer in i konstens värld, varför gör människan det här. Konstrondorna är till stor del dilletanternas marknad och enda sättet att synas. Det är massan som följer de där som gått på fina akademier och de som får ställa ut på fina gatans galleri. Massan som håller till godo med att visa krumbukterna i hemmiljö försvarar sin innehållna förtvivlan med att "de där andra de gör saker som folk inte begriper". Och det är klart att den oinformerade massan håller med och fortsätter betitta och begapa och himla med ögonen och säga om ett ordinärt landskap i olja att "det är bara så himla fiiiint"

(y) irl

Så hittade vi naturligtvis undantagen och fick se fittinstallationen live ffg. Ylva-Marie Thompson är alltid lika sexigt, befriande kaxigt och utmanande.

Noterar också att vännen Erland Cullberg ett år efter sin död (är man vänner fortfarande efter "in till döden"?) förhoppningsvis får en gata uppkallad efter sig  i hemkommunen Sollentuna. Det är verkligen roligt. Läs mer HÄR, på sidan 21.

Avslutade konstrondan i Sollentuna modell 2013 med dessertbord på Bergendahl. Jublande läckert med tårtor och bakelser. Det är som när man är sugen på pizza. Suget är jättesort just innan, men direkt efter känner man sig spyfärdig som "aldrig mer". Som med en konstronda ungefär.