Intim och gemytlig allsång på Hersby, Detta ska hädanefter bli en kär tradition!

Björn Johansson, Anita Strandell, Claes Janson och Louise Raeder. Tack ni alla för att ni var med och gjorde Allsång på Hersby möjligt

Man kan, helt befogat, ställa sig lite undrande över vad allsång med artister har på en hembygdsgård att göra?

Så här är det, att vi gärna tror att en hembygdsförenings enda mål ska vara att vårda och förvalta föremål, vanor och traditioner. Som att lägga tiden i en  konservburk, i hopp att den ska hålla i evighet.

I själva verket är det mötet mellan människor som är utgångspunkten inom hembygdsrörelsen och också den enda förutsättningen för att kunna förvalta, bevara och hämta kunskaper och erfarenheter. Mötet mellan människor och gemensamma aktiviteter.

Därför måste vi finna varje anledning vi kan att mötas. Inom Sollentuna Hembygdsförening gör vi det dels genom våra "Öppna Hus" i stort sett en gång i månaden och dels genom våra många olika arrangemang, våra temadagar, där Hembygdsgården på Hersby, vindmöllan på Överby, kvarnen och sågen i Landsnora och Herrgården i Viby blir scenerna för möten mellan människor. Alla människor är bärare av erfarenheter, kulturer, kunskaper - därför är mötet det absolut viktigast för oss.

Så blev helgens "Sommarkväll på Hersby" med Allsång, ett sådant där varmt välkomnande evenemang där man kände gemenskap och värme liksom sippra mellan alla besökare och allsångare, eller som en mailskrivare hävdar i ett mail direkt efter arrangemanget: "Det här var otroligt roligt, jag hoppas verkligen att en ny tradition skapats!"

Vackra Rotsundastugan från början av 1800-talet.

En del av initiativet till "Allsång på Hersby" kom från en bland våra 6000 midsommarfirare, artisten Anita Strandell. Hon blev vår drivande kraft och tillsammans med Hembygdsföreningens Hanna Ström och deras gemensamma artistkontakter fick vi en gedigen allsångsensemble till scenen, utöver Anita Strandell själv, Björn Johansson, Claes Janson och Louise Raeder.

Kvällen började med allsång för barn. För många ungar var det nog första gången att få stå på en scen och visa upp sig. Senare präglades kvällen av enorm publikkontakt och med allsång varvat med solouppträdande.

Allsång tillhör de där kollektiva sysselsättningarna som jag, jämte att vara publik på idrottsevenemang, personligen har svårt för. Efter helgens Allsång på Hersby får jag nog omvärdera min syn på fenomenet och kasta mina fördomar på någon närbelägen soptipp.

Det "tryckade fläsket" och den tryfferade kålen

Nu finns det inga gränser längre. Den usla sommaren tvingar fram bättre kosthållning än lättsill och pärer och annan typisk sommarmat. Ska man stå ut måste man ha något rejält, traditionellt, fett och kolhydratsnålt.

Tidigare idag skrev jag om tryckkokaren och hur jag varsamt lade ner två urbenade och nätade grisaskånkar. Körde dem med minimalpys i en dryg halvannan timme och lät sedan svalna på spisen tills trycket utjämnas.

Dagens finurlighet läses tre stora champinjoner som fick koka med under tryck. Man skulle kunna tro att de uppgår i atomer, men icke så. I stället tilltar de så småningom i spänst efter att givit ifrån sig en rejäl dusör umami.

Så strimlades kålen tunt och fick mjukna i kokande smör. Lite fet buljong doftades över och sedan grädde och tryffel. Samtidigt kokade svinbuljongen ner något, klarades och silades i chinois direkt ner i soppskålarna.

Se där, en rejäl vinterspis mitt i sursommarn!

Tryckkokarvardag

Här kom två av mina klassiska köksredskap
 med i samma bild,
 den röda gjutjärnsgrytan och tryckkokaren,
idag oumbärligt hemma hos oss

Det är skillnad på helgdag och vardag, sa man alltid förr och klädde upp sig till helgen. Då vankades "finare" mat också. Hemma hos oss var det höns med curry och ris - inte illa på 50-talet.

Tryckkokaren användes flitigt - det har jag skrivit om tidigare. Nu, sedan jag själv begåvats med en tryckkokare, efter att envist ha nekat till både tryckkokad och mikrad mat under ett kvarts sekel, står den på titt som tätt och pyser hemtrevligt och lågmält.

Just nu med en "grisaskånk" som sprider en angenäm doft i radhuset. Skuren i generösa skivor och äten ljummen med en fransk cidersenap blir det kanon framvid åtta-niotidens enklare middag i kväll.

Ett annat lustigt 50-talsminne jag har är doften av kaffekok, inte lattevälling och inget syrligt bryggt utan riktigt kokt på grovmalet. Nu är jag begåvad med en riktig restaurangkaffekvarn (fått av samme gynnare som försåg mig med tryckkokaren) och har därför möjlighet att nymala exakt så grovt jag vill ha det och nuter därför i denna stund kaffe på riktigt.

Hallon är en LCHF-ares desserträddning

 En av mina bekanta var tidigt ute med det här med LCHF (Low carb high fat). Han tyckte som många andra att kosten gärna tenderade att bli lite enahanda och att man saknade i första hand brödet, sedan potatisen följt av ris och pasta. Underjordiska övriga rotsaker saknade han inte alls, men mest av allt saknade han desserterna.

Då finns det två säkra utgångar på den sista saknaden. Den ena stavas ost och aldrig till förne har vi väl ätit så mycket god ost hemma (rekommenderar ostbutiken i Sollentuna centrum). Den andra stavas "HALLON". Förvisso är det precis i säsong för hallon och själv skördar vi det vi kallar "restauranghallon", sprängfyllda med sötma och hallonsmak*. Men igår använde vi oss** av fryst billigt alternativ***.

2 stora matskedar rysk fet yogurt (17%)
3 dl vispgrädde
2 dl sodavatten
1 nypa salt (läs f.ö. Hagdahls kapitel om nypor hit och dit i Kokkonsten)
1 mixer fylld med frysta hallon.

Pumpa ihop till en rosafärgad glass. Fyll upp med vispad grädde om så önskas och riv gärna lite bitter choklad över (80%)

Annars, fördela färska hallon, hur mycket som helst, i en skål och vispa grädde till.


*När smaker börjar närma sig den specifika råvarans ikonsmak, det vill säga den syntetiska kopians, det är väl då man kanske ska börja känna sig nöjd som odlare.

**Vi=undertecknad och Lovisa och det är Lovisa som sköter alla smoothisar hemma hos oss, socker och kolhydratsfria!

***På tal om alternativ har vi hittat ett jättebra alternativ till potatis i biff rydberg eller biff greta eller vanlig enkel pytt, nämligen tärnade bitar av kronärtskocksbottnar, testa det.

Om nykokta kräftor på Radio Stockholm P 4 - eller - "Bland nykräkta koftor"

En gammal härlig kylskåpsmagnet
som säger mycket om vad Sveriges Radio är...
...och vad det inte är!

Ibland händer det att jag medverkar i Radio fortfarande...och jag tror det märkts att jag gillar det, efter många år inom public service. (Debuterade på Radio Gotland 1980 med en egen morgonsändning)

I förmiddags handlade det om kräftor.
Lyssna själva, följ länken bara!

Kustnära picknick där resan dit var det sköna

Kryptiskt egentligen, men ändå inte alls. Jag tycker det är djävligt obekvämt att picknicka. Flugor, getingar, kringflygande skräp, hårt att sitta, söligt när man inte har ett bord och inga stolar heller för den delen*.

Nu slumpar det sig inte bättre än att hela picknicken** igår var ett delmål för resan och att det var resan till målet (maten) var det sköna, en seglats i Peter Holstads havskryssare Sjöugglan. Eftersom det var tredje sommaren i rad och tillhopa med barnen så är det alltså numer en tradition där stora barnen vant sig vid att båten lutar av helvete vid kryss, men där August ser att undergången är helt nära och då övertygar man lite med att säga "August, det ska vara så här annars kommer man inte framåt...eller August, det är inget farligt"

Till traditionen hör att vi ska ligga vid en speciell berghäll och vi ska bada från akterspegeln på båten, vi ska gå till affären och vi ska uppröras över maten som vi alltså inte äter och så ska vi hitta en ny aktivitet. I år var det nya att besöka, Hemsöbornas alteregon, Bergs på Kymmendö.

Där längst ut vid den obebodda stranden dit bara skogsmän, skärgårdsfolk och en och annan tacka hittar, där vårdas ömt ett beläte till stuga, mer att likna vid ett gistet dass. Detta vindpinade skjul en gång hyste August Strindberg och det var väl Strindbergsåret som pockade på denna uppmärksamhet.


Shit!! 

Det är märkligt heligt med detta relikartade grånande lilla hus. Läste om Jerusalemsyndromet häromdagen, tänkte...nu är jag Strindberg, där ute på de slipade strandhällarna...men då väckte barnen mig under lunkens dagdrömmeri.

Journalistkollegan Peter Holstad (Captain!)

*Picknicken blev superlyckad, mycket tack vare Peter Holstads grillspett på bitar av tjocka revbensspjäll och Lovisas ostfyllda och baconinlindade champinjonhattar!


**Mer om hur jag ser på "picknickandet" förmedlade jag i P4 Stockholm när det begav sig. Vill Du höra mer om mat som jag förmedlar i pratiga samtal så lyssna i morgon helv tio på förmiddagen då jag pratar kräftor.

Smultronbakelse med vispad grädde och rårörda hallon

Eftersom vi hushållar med kakor och andra kolhydratrika ingredienser gjorde vi gräddbakelse värda namnet.

I botten rårörda, övermogna, svartröda, hallon med en intensiv sötma (ja, jag vet fruktos är lika farligt det). Över skedade vi vispad fet grädda (jo, det heter "grädda" i gamla 1700-talsrecept).

Så toppade vi med dessa magiskt smakande smultron, ni vet en naturlig smak som överträffar den syntetiska som i sig är konstruerad så att överdriva smaken utan att egentligen ha släktskap med smultron och som bara är kemi.

Det är väl kul att något kan komma ur trädgården den usla odlingssommar.