Le Rouge långt från Stureplan

Jag vet - det blir så när Bindefeldt laddar upp och bullar fram, en massa kändisar som kommer utan att egentligen ha något smakintresse-(matintresse). Väldigt många nylonben, högklackat och välfriserat, man glömde själv liksom maten och mitt i alltihop stod Melker och Danyel och bara hoppades att vi skulle upptäcka smakerna, helheten, inredningen, värmen, servicen, vinerna, leendena. Folk hade mest upp med att krama varandra och utstöta små lustiga pipiga läten när de slängde kyssar som missade kinderna helt (det ska visst vara så).
Snickrar man i TV får man inbjudan till finkrogen och äta gratis och dessutom ta med frun, intervjuar man i TV4 eller är djupsinnig och för den skull också kanske trovärdigast av alla bland grävare då får man också äta kalventrecote av finaste märke utan att betala, är man idag en liten, men naggande god och dessutom smakkunnig sossepolitiker som just gjort upp med chefen, då är man också välkommen. och deckarförfattarinna och gammal skådis/sångerska med döttrar på scenen då får man ta med döttrarna och jag fick en pratstund med mamman och kunde påminna henne om att vi träffades redan i maj 1968, shit!!!
Hällefilé som var helt underbar
Kantarelltortellini som inte saknade någonting!!!

Men vad i helvete är det här för en cirkus - har jag lust att utropa och blev placerad i det allra bästa av sällskap - en Sven-Gunnar Svensson och så pappa/mamma/ fruar till Melker Andersson och Danyel Couet och vid sidan av en av landets mest in flytelserika VD:ar inom modevärlden.
Så serverades vi då i detta röda sammelsurium som en gång varit 60 talets underbaraste rum. Jag var där en god del gånger på Källaren Diana.
-Den tiden kommer nog aldrig tillbaka, potatiskällardesign - skrattade Melker som gjort sitt bästa val bland arkiitekter och givit honom i uppdrag att bygga värme i medeltidsteglet.
Den lenaste av kalvar

Så kom de då, rätterna, en efter en: En alldeles fantastisk liten rå hälle med sås av hav, ett litet pastaknyte med trattisar i en tät, men skör fond och med små sötaktiga, djävligt raffinerade inslag, en gös som jag inte smakade, men som såg väldigt lite tillkrånglad ut om man så säger och så en kalventrecote som var len som ett sämskskinn i munnen.
Kunnigt kultiverat middagssällskap - Sven-Gunnar Svensson
Så långt ohyggligt lyckat var vi alla överens - enkelt, rättframt och framförallt djädrans gott. Det märks att det är så vägen ska se ut - inget tillkrånglat, ärliga smaker, trivsam inredning och framförallt gott.
För att göra en lång historia kort, så höll det inte ända fram - det som serverades efter var märkligt urlakat och idéfattigt, en brie med ett fikon förvisso i temperatur och med två texturer men inte fasiken räcker det, en äppeltartlett med en calvadosglass som var så tråkig att man undrade om man blivit utsatt för reservplan 1 efter fullständigt tankehaveri i köket. Glassen ångade spritkök och tartletten var så seg/hård att man undrade om den verkligen var ätbar eller ett färdigköpt från Delicato. Från de små ugnarna (petifourer) kom små chokladbitar som inte heller de var överraskningar som fick munigiporna att fara i höjden.
Inte kul att titta på och inte kul att äta - inge kul alls!

Ska man sammanfatta då - visst, jag kommer gärna tillbaka för inledningens enormt goda smak, men jag avstår gärna från finalen. Tänk, det finns ju så enormt mycket att servera efter huvudrätten, här skulle till och med en guldnougat matchat det som serverades.
Och ärligt talat - detta garnityr invigningskvällen - varför släpa dit alla dem?

Thailändskt finlir med lime, chili, smör och räkor

I Thailand finns en stor och djup salladstradiion. Ett sätt att inte bara förädla och lyfta fram de finaste råvarorna och de dem den mildaste behandling som bevarar alla smakerna utan också ett sätt att ta hand om eventuella rester. Köttet som blev över från grillningen (Thailand är ju historiskt sett inte något wok-land utan snarare ett grill-land).
Samlingsnamnet för sallader är "Jam" och sedan följer i mnenyerna ofta namnet på huvudråvaran som ett tillägg: "Jam wunseen" - sallad där basen utgörs av glasnudlar - "Jam wunseen plamuek" är glasnudelsallad med bläckfisk till exempel.
På bilden ytterligare en förädlad form av thaisallad, en "Jam gong" (Räksallad).
-Jag har en sådan respekt för definitioner i thailändska köket. Det är så många gånger man går ut på thairestaurang och beställer en klassisk rät och den löagas på råvaror som är helt obekanta - en dum vana nu är att dryga ut allt med paprika som inte alls finns i den thailändska begreppsvärlden.
-Det är alltså en sallad på thailändska räkor, chili, rödlök och limesmör, förklarar Rodjana.

Bacon

Jag gillar stekbacon och Francis Bacon och jag har haft förmånen att träffa båda. Bacon åt jag varje frukost under mina studieår i London och det var också där jag träffade den gudabenådade målaren Francis Bacon då tillsammans med den gamle protestsångaren Donovan - det Ni!
Appropås detta namedropping, eller snarare vid sidan av, så upptäckte jag rimligt baconfläsk på Willys för några år sedan - fett. melerat, härligt rökt, kanske lite för hårt rökt bland och självfallet inte att jämföra med det engelska frukostbaconet. Det blev en succé, så även hemma hos oss.
Nu senast och en längre tid, har jag noterat som alltid när en vara blir populär att hastigheten i produktionen ger kvalitetsförsämringar åt konsumenten.
Slarvigt packat huller om buller, tunna skivor inte bredare än en centimeter "gömda" inne bland bredare vackra skivor.
Synd!

Lite trött på fläsklägg - kan man bli det?

Jo, jag är det, kände det idag - tyckte det varit fläsklägg hela veckan - i två veckor faktiskt - på olika sätt. Kollar bloggen och ser att det bara är nästan sant.
Men det är ju gott om man serverar den thailändskt..

Vermiceller som sytrådar som het soppa med räkor

Den väntade på mig därhemma, mitt i stöket som är som postoväder över lägenheten efter en dagsplåtning. Det står backar med porslin och silver och dukar och vikta gamla servetter i finaste tunnaste linne överallt.
Problemet är att inte få vermicellerna hopkokta i en stor klump. Kokande buljong med svampsoja("jag har lite fläskläggsbuljong i till Dig från matkoket i förrgår", säger Rodjana sufflerande) mild god risvinäger isf ättika, vitlök och nam prig pau. Ärtskott och blekselleri ger färgen och så riktigt sköna räkor som läggs i när nudlarna kokat färdigt.
Hett, gott, vackert, doftande!

Stekt strömming

Bättre rubrik finns inte, inte ens på menyer: "Stekt Strömming". Den är så traditionell att man inte ens behöver äta den för att få smaken i munnen.
Vi vet, eller i alla fall de flesta av oss vet, alla smakådror i en sådan anrättning och kan framkalla doften av det brynta smöret mot det mjälla lite motståndsaktiga, fiskköttet, implusionen av citron, moset späckat med smör och grädde, stekytan som glitrar brunt och med rostade toner av säd, kanske en sälta och lite fermenterad fisksmak från ansjovis eller som nyss, sälta av kaviar.
Så åt vi idag, Lundberg och jag, under en sen arbetslunch på Edsbacka Bistro - kunde varit lite saltare bara, men det är ju för väl att det inte var omvänt.

Julen är här! Leve Julen!

Jag var på ett verkligt upptaktsmöte idag, ett traditionsenligt sådant också när en av landets mesta grönsaksleverantörer kallade till julavstamp för branschen. Massor av folk, fantastiskt vimmel och glada tillrop bland korvar och syltor, nya senappar(!), rökta grishuvuden och massor av grönt där in emellan.
Julbord med fullservice!

Det var någon som sa: Vad bra att de tänkt på vegetarianerna vid julbordet vars kött för övrigt levererats av Håkan Fällman och hans mannar som stod med välslipade knivar och skar upp.
-Men herregud - det är ju på Grönsakshallen Sorunda du står - det är klart att det är grönt då, svarade kollegan.
Det är klart att det fanns thailändska inslag på Grönsakshallen Sorundas julfest också, Fruktsniderier av hög klass. Till vardags står denna skulptris i renseriet och ser till att restaurangerna från Stockholm och Mälardalen får utvalt grönt.

Visst är det så att julbordet också är det grönas fest, det vintergrönas tribut till vintern.
En stor firmafest alltså - det var så det var och jag hade själv nöjet att träffa folk som vet vad de talar om. Julköttets Håkan Fällman som i hårda ordalag lärt mig det jag kan och lite till om kött, Ella Nilsson, VD för Svensk Köttinformation som jag senast hade med i en debatt (för något år sedan) och i samband med en köttprovning för nuvarande ganska tunna Tidningen Restaurangvärlden, dåvarande matade och vällustiga Restaurang och Storhushåll. Vi kom överens om att ses igen för att "spickulera" (cit. Astrid Lindgrens Madicken om farbror Nilsson på rest. "Trill in".)
Ella Nilsson och Håkan Fällman
-Vi ska inte spekulera, vi ska säga som det är, svarade alltid rättframme Håkan Fällman - men det efter jul för liksom korven har även julen en ände, fan trot efter upptakten ikväll!