Fatta, det här är mat på riktigt. Stekt salt sill i löksås och gammalpotatis. Självklart serverat på hembygdsgården, men borde finnas på var mans bord av och till, mest till.

Här uppe i Hälsingland finns något som kallas Färilaveckan. EN vecka varje sommar i juli som allt är som det inte brukar, massor av folk, vimmel och mat, marknad och föreläsningar, musikevent med hemliga artister i kyrkan, tunnbrödsbakning och matservering i hembygdsgården. Det är den där veckan som sammanhållningen i en bygd känns lite extra, inte bara som en igenkännande nickning åt varandra i affären.

På Hembygdsgården serveras mat under veckan, hembygdsmat, utrotningshotade rätter, typ saftsoppa till dessert eller kräm. I onsdags serverades stekt salt sill. Ett slags minnesmat som borde få en renässans. Medelåldern var väl sisådär 70 bast, borde vara 25 för en tryggad framtid.

Men det finns hopp, bara det att rätten lyfts fram som unik, som fantastisk och inte som en relik ur det förflutna. Tänk att vår lilla kinesiska krog i Sollentuna ofta har stekt salt sill på menyn till lunch jämte annat från världens alla hörn.

I onsdags serverades sillen ugnsstekt i bleck och det är väl okej det också till stora sällskap även om den mot slutet av varje bleck mer är att räkna med som en sillgratäng (inte fy skam det heller).

När jag var barn hämtade morsan hem hel orensad saltad, fet islandssill ur handlarens tunna, rensade och fileeade på tidning och vattnade ur hjälpligt, mjölade och bröade samtidigt som hon långstekte gul lök som sedan stuvades med grädde. Den här islandssillen sitter bergfast kvar i smaklökarna och har så gjort i över 60 år. Och varje gång jag får tillfälle att äta stekt salt sill så hugger jag direkt, det är änglamat även om man sedan, på kvällen kan förgås av törst.

Lååång läsning om Färila i allmänhet och Parkköket i synnerhet

Det är här som jag menar att det är värt att stanna

Har hittat ett nytt ställe att stanna på efter vägen. alla de där vägkrogarna med hastiga hopkok och favoriträtter, snabba kolhydrater och storkökstillagat. Man blir lite trött.

I åtta år har vi bilat kanske två gånger i månaden, våra 33.5 mil till norra Hälsingland. Hela tiden bestämmer vi oss för att hitta något hyfsat matställe, men går bet.

En tur tog vi en fantastisk omväg på några mil ner till Bergmans Fisk. 

Första gången helt lyckat och det var en vettig idé att inte hetsköra den gången utan värt att ta omvägen. Andra gången blev det en katastrof med en hovmästare som inte hade gått kursen att vara bemötande. Sedan det tillfället håller vi oss borta.  Det verkade som om de inte ville ha oss som gäster. Går inte in närmare på händelsen, men vi åkte därifrån utan att äta! och nu hörde jag att i kärnkraftshetsens namn ska ett av de nya kärnkraftsverken anläggas där vid Saltharsfjärden  - Norrsundet om borgligheten får sin vilja igenom.

Ute vid E4:an vid avtagsvägen mot Norrsundet ligger ett komiskt Restaställe som kallas Hakkegård (Rasta) uppfört i någon slags vikingastil. Där brukade vi stanna och äta tillsammans med busslaster av folk. Vi har egentligen inte stannat för maten utan mest för att vi då kört lite drygt halvvägs och att det är ett bra rastställe för hunden. För några resor sedan åkte jag själv och drog i mig en pytt som jag ångrade den kommande natten - ja den som har fantasier förstår - inte kul då med torrdass i nattmörkret och kallt som fan!. Stannar aldrig där igen.

Ett annat Rastaställe ligger några mil norrut från Hakkegård i Tönnebro. Ett jätteställe där all mat utom stekt salt sill med löksås smakar likadant.

Sentomsider har vi fastnat för ett ställe som alls inte går under namnet vägkrog. Två senaste hemresorna har vi ätit där, alltså precis tio minuter efter avfärd på hemväg, proppmätta och roade av den goda maten har vi kört direkt hem till Sollentuna.

Parkköket ligger i Färila. Tidigare ett ställe som blandade friskt av thaimat och svensk husmanskost. Nu har nya ägare tagit över.

Parkköket ligger vid idrottsplatsen i genomfartsorten Färila. En ytterst vältrafikerad led mot Sveg, Åre, Östersund och vidare upp till backar och fjäll. i både Sverige och Norge. Här passerar folk med takboxar på bilarna utan att förstå vilken liten oas Parkköket är, stor parkering, trevligt bemötande, bra med plats och alldeles fantastiskt vällagad mat.

Skriver att Färila är en genomfartsort. det är 40 km i timmen genom byn och här finns en hel del som borde attrahera till ett stopp och bensträckning.  Delins ICA med egen charktillverkning och försäljning av bland annat Färilakorven - en slags Falukorv som inte uppfyller kraven på namnskyddet men som går åt som smör i solsken (typ sex ton korv i veckan till skogsfolk, skidturister och jägare.) Jag själv föredrar Björks traditionella Falukorv, lite grövre, lite mer rökt, ligger still i pannan utan att skåla sig, en falukorv så som den gamle Melker i Falun en gång kom på att göra den efter modell av bergsmännen från Tyskland som jobbade med att göra charkprodukter av oxköttet som gick åt när hudarna dragits av djuren för att bli rep till korgarna i gruvan. 

Men alltså, lockande godsaker!

Björks är en oas av charkuterier. Man blir liksom lite ruinerad för man vill ha det mesta och handlar på sig, inte bara korv. I disken hittar vi bacon som varmrökts och går att ha råa på mackan eller som stekt som en engelsk frukost med deras frysta potatiskakor. Baconet säljs skivad och metervis jämte rimmat sidfläsk. Blodpuddingen är nog en av de bästa som går att få på marknaden. Syltan smälter i munnen och deras amerikafläsk (rimmad sugga) att lägga hårdstekt jämte flottet på en kolbulle är sensationellt bra. Jag skulle kunna lägga ut hela sortimentet som exklusivt och gott som deras leverpastej, deras rökta kött, deras handknådade kroppkakor (utan All spice tack och lov, kryddpeppar) och forbondekorven, en syrlig rökt ganska torr och grov sak som enligt sägen forbönderna hade med sig att själva äta och även försälja på transporterna av varor genom Färila och vidare upp mot Norge. Testa också deras alldeles utmärkta varmkorvar, sjud varma i en snabb buljong med lagerblad, lite rödlök, salt och svartpepparkorn.

Björks i Färila har varit ett familjeföretag sedan 1905, men gick för en tid sedan upp i Gårdssällskapet och blev därmed ännu vassare och med fortsatt lokal familjestyrning. Värt att stanna vid!

I Färila är det gångavstånd mellan Björks och Dellins, tänk att det finns två storproducerande charkuterier på ett så litet ställe.

Borde hyllas av alla smakfantaster! Man blir bara lycklig

Däremellan stannar vi gärna på Kakfén. Ett vänligt ställe, kanske vänligast i hela Hälsingland med bakverk som inte ser så värst ut, men som smäller i käften. Bakelser med hemkokt sylt, katalaner som är lite sneda men med en smak man minns hela veckan. Bästa fiket helt enkelt. Och då får man inte glömma semmeltiden. Här serveras semlan, om man vill, med varm mjölk i djup tallrik. Landets bästa semla!!! sett till den traditionella.

Finns inget bättre än att under semmeltid landa med en klassisk

servering på Kakfén i Färila!

Men så ska jag prata om vad det här inlägget egentligen ska handla om: Parkköket. 

Börja här!

När det gamla stället, med en blandning av thaimat och svensk husmanskost gick omkull/tröttnade/fick stänga/hade för stora ambitioner???? tog den Färilakock som som långt tidigare drivit gamla Gästgiveriet över, med övertygelsen om att göra matstället lönsamt igen. Anna Näslund driver Parkköket tillsammans med sin bror Michael Särlin och de verkar ha lyckats, först med miljön med sittgrupper, skärmar, kaffehörna med tidningar i den annars bullriga  samlingslokalen bredvid Färila IP. 

Vid sidan om miljön så är det självfallet maten som ska vara ett vinnande koncept. Gedigna hemkok och stort fokus på husmanskost som verkligen går hem bland lokalbefolkningen och så torde vara även för den som är på genomresa Alltså, det är så jäkla genomtänkt att man blir alldeles glad eller vad sägs om veckomenyerna med Falukorv och stuvade makaroner,  raggmunk med fläsk, spagetti med köttfärssås,  rotmos md fläsklägg, köttbullar i gräddsås,  alla dagar i veckan serveras vegetariska alternativ som hemlagade grönsakbiffar, vegetarisk paj, kikärtsbiffar och så vidare.  Menyerna publiceras veckovis på nätet.

Salladsbordet är innovativt och en resa i smaker med inläggningar och "syrningar", bönor, rotsaker, sötstekt kall vitkål (!) krispig sallad, olika smaksättningar på röror. Roligast var här om dagen då det serverades skolmatssås till den sprödbakade torsken. Självfallet frågade vi vad i hela friden det är och fick det glada svaret att det är exakt den sås som serverades förr till torsk i skolmatsalen på Färila skola och som alla tyckte var så god!

Gör så här, passa på att ta en bensträckare vid Parkköket på väg upp genom landet - förmodligen kommer ingen att ångra sig. Förresten, ta en rejäl bensträckare i Färila och gå runt efter maten. 

Och passande nog blommar vårt äppelträd i Hovra

Jag får aldrig den rätta julkänslan, men det är väl trevligt med god mat och några timmar vid spisen.

Livs på Söder, en oas för oss som vill leva rent och solidariskt.

Missförstå inte. Det är väl trevligt att umgås, att vila i varandra, diskutera väsentligheter och bara vara. Men det här före, under och efter jul, med hets och stress och julklappar och rimma och slå in paket och folk blir missnöjda och tycker allt är tråkigt och stå där i köket timvis och laga mat som ska åka ut och in i kylskåpet och inte ens smakar gott, vad är det? 

Leva på skinkrester till tjugonda Knut och pastejer som surnar, grisfötter där griljeringen lossnar, sill som börjas simma i lagen, nej fy för katten.

Min älskade kanonkula i sin lilla skål där den bor.

Åtskilliga är de jular där jag suttit ensam och ugglat. 

NEJ det har inte varit synd om mig, jag är en mästare på att underhålla mig själv vid sådana tillfällen och stunder. Jag har njutit av ensamheten vid högtider, åkt tåg ensam förbi brasor på Valborg, kört taxibil både jul och nyårsaftnar, ugglat i lägenheten under Mårtensaftnar och gnagt på ett gåslår eller varit packad på midsommar och somnat vid fem.

Fick till mig några alternativa jular på Konstfack, några andra i föreningar, mest för formens skull. En jul på Sri Lanka, en annan i Bangkok, en i Paris och flera i London och flera i Oslo. 

I vår gran hänger en enda dekoration jämte ljusen,

en viktig kula i en värld som håller på att rasa ihop.

Den här julen blir både ock. Meningen var att vi skulle fira familjärt och så blir det. Meningen var att jag skulle koka gröt av spannmål inhandlade på Livs på Söder med de allra bästa rotsakerna och ost, inget mer, men viljorna visste bättre och min acceptans ökade, lite sill ska vi väl ha (?) och lite Jansson (?), senap (?), köttbullar (?), eröd julost (?), skinka (?), rödkål (?), ...bara lite (?).

Fick mig en liten skinka på Livs från kulturgris, perfekt med riktig fettkappa och perfekt kokad, griljerade den idag. I Sousviden gosar sig kryddiga revbensspjäll i 66,6 grader 24 timmar som sedan ska glaceras. Klar är rödkålen från ett hårt knutet litet giftfritt, Kravodlat från Livs. Spannmålet läggs i blöt i morgon bitti och lagas med egenhodlad pumpa, gulbetor från Livs (har aldrig ens själv fått fram så fina) egen grönkål steks långsamt för att få det där djupet i spannmålet som smäller i käftens (munhålans) alla kvarter. 

Så blir det en Jansson också. STOPP! 

Javisst jag lade in sill med stjärnanis också, så jäkla gott och så egenodlad potatis från Håvra. Sedan inget mer, jovisst allt julgodis. K har rört ihop vår gemensamma favorit, fransk nougat (skitfint för mig som diabetiker, men får matchas mot Metformin och Ozempic på onsdag).

Tror jag ändå kommer att andas i det här. Nästan allt är klart. Det är tillrätt, välkommen fram! Julen är här.

Min egen senap som jag vill ha den, lagom stark, lagom söt med ättikssting

GOD JUL

 

Dämpad fortsätter jag med lite julförberedelser

Det var ju en kalldusch det här med Daniel Höglander. Fortsätter med lite pyssel så här dan före dopparedan. Långsamt och meditativt.

Glädjande trots allt så är vi uppe i Hälsingland. Och lika glädjande är att jag slipper stressa fram ett julbord här hemma. Ks dotter och sambo kommer om någon timme. A är med så vi blir fem att fira julafton. Klockan 11 i morgon har vi bokat bord hos Robert Pettersson på Ljusdals Hembygdsgård där han serverar julbord. Några timmar senare landar vi i torpet med vedspisen i full gång, samtal och några julklappar att dela, kanske en film att titta på. Lugnet och eftertanken blir viktigare än egeninlagd sill, böcklingsallad, bruna bönor, rödkål, ribbe, skinka och köttbullar.

Har en Jansson till vickning på julafton och en burk sill. Mer än så blir det inte. Tänker att vi är proppmätta efter Hembygdsgården där Robert lagar all mat från grunden och mestadels av lokala råvaror.

Ikväll blir det vietnamesiska vårrullar med fräscha fyllningar och så lagade jag en saffranspannkaka efter Hemsenisses recept jag fick en gång för exakt 46 år sedan, nåja det har väl förändrats ungefär som genom viskningsleken eftersom jag sedan dess lagar den "pa ho" (Gotl, på känn). 

                     

Saffranspannkaka som på Hemse Hotel 1978

Man tar alltså en risgröt och kör ner lite grädde och mortlar två paket saffran med två matskedar strösocker. Hackar ett gäng skållade mandlar fint varav fyra är bittermandlar, Rör i två hela ägg och så grädde till en bra smet. En näve russin också om man har lust, 175 grader i varmluftsugn i dryga halvtimmen eller tills puddingen stannat. Äts med lenvispad grädde och salmbärssylt. Det sistnämda lider vi brist av av här uppe i norra Hälsingland så vi kör med vår egen svartvinbärssylt eller körsbärssylt. Ser mer fram mot desserten ikväll än rullarna.

                      

Inför genrepet

Det här med att livet tar sina krumsprång  och ibland tar helt slut har jag erfarenhet av sedan förra veckan och som jag inte hämtat mig från helt än.

Allt bara snurrade runt och kände liksom kramper och var övertygad om att jag fått en stroke, kunde inte stå upp. Ringde 112 och ambulansen tog mig till Danderyds sjukhus. Akut hjärnröntgen och upp till strokeavdelningen. Svensk sjukvård är helt fantastisk. LångtidsEKG 48 timmar Hjärnröntgen inte tillräcklig då man kunde se vissa förändringar men var inte säkra. Rullades ner till magnetkameran och det var ju en erfarenhet. En ordentlig prövning var också en roterande stol hos öron när och hals.Väldigt bekymmersamt så långt. Efter några övernattningar i sal sex och fantastisk personal kom överläkaren och meddelade att magnetröntgen visade n fullt frisk hjärna (där ser ni!) inga kärlförändringar, förträngningar eller igenkalkningar. Hjärtat var också det fullt friskt. Konstaterades ett misstänkt virus på balansnerven i kombination med kristallsjuka. Vinglar fortfarande och är understumdom yr i bollen. 

Trots allt kunde jag vara med och sjunga i Sollentuna Kammarkörs Julkonsert i lördags. Varmt, innerligt och med en fantastisk publik. så glad över att jag kunde vara med, men var helt pannkaka efteråt, svårt att stå dels på genrep och sedan på konsert, rätt upp och ner, men det funkade.

Nu brinner det i vedspisen och det är lugnt och tryggt. Ska snart tvaga mig inför morgondagen så får vi se vad morgondagen bär i sitt sköte - nyfikenhet är en del av livet och man kan aldrig veta.

Kalles jul - ja vad säger man, julsill med Kalles Kaviar

 

Blicken föll ofelbart på just den här burken i kylhyllan i affären. Det fanns ett igenkännbart sug till etiketten och samtidigt svindlade det till lite, Kalles på burk? Nä, det är kombon Kalles och sill det handlar om, ett initiativ från ABBA för att fira Kalles kaviar 70 år.

Det är ju ABBA som producerat Kalles kaviar också och jag har stått på bryggan i Svolvær och varit med om att romslå torsk i stora trätunnor. Kaviar till Kalles för saltning.

För en god del år sedan på Sveriges Radio P4 Efter3 fick jag uppdraget att söka reda på den unge Kalle som var pojken på bilden och för att intervjua honom hur det känns att vara så igenkänd.

Han var lättpratad, fortfarande sig lik , då i 60-årsåldern, idag 78. Och jag bad honom om en autograf. Han tog papperslappen och skrev "Kalle."

Kan väl säga att det blev ett riktigt bra inslag med Carl Ameln och han berättade hur det hela gått till när han hamnade på tuben och vad hans kamrater sa och att han aldrig blivit retad.

Carl var i femårsåldern, kanske något år äldre när hans pappa Christian fick den glimrande idén till Kalles Kaviar och att sätta sonen som märke på tuben. (ABBA står för Aktiebolaget Bröderna Ameln).

Kul möte den gången och det är konstigt att man minns just det bland många hundra intervjuer och inslag genom 50 år!

Kalles kaviarsill då. Jaa ska erkänna att jag hade mina dubier. Men alltså, första smakbiten, en helt fantastisk krämighet och mild rökighet, inget vasst, inte ens antydan till det skarpa som kan väcka en sömndrucken själ vid frukostbordet med Kalles på en ägghalva. Kort sagt en jäkla bra sill med den där lite högra sältan som kan efterlysas i allt sött slisk som annars är så vanligt vid industriinläggningar.

En ytterligare aspekt tror jag är att fler yngre kommer att lockas till sillbordet vilket är nyttigt för att höja sillens och strömmingens status och därmed medvetenheten om denna folkligt gastronomiska skatt som håller på att fiskas ut ur våra närmaste hav.

Det var ju inget nytt det här med att ta sin son som modell för en vara. Einar Nermans son som hette Tom är ju pojken på Solstickeasken som liksom Kalletuben lever än.

Här är länken till allt jag skrivit om strömming och notera receptet på KB:s gravade strömming som jag återkommer till flera gånger: https://tabberaset.blogspot.com/search?q=str%C3%B6mming

Här är länken till allt jag skrivit om sill: https://tabberaset.blogspot.com/search?q=sill

Inte så mycket för påskmat, men lammstek fick det bli

Äsch, påskmat, som att äta ett julbord utan skinka och lutfisk. Eller ett midsommarbord med sill. Vi lagade en liten middag på en urbenad grytstekt vitlöksspäckad lammstek 58° med skysås av chokladmynta och kokt potatis.

Både i minnet och i nuet - stekt salt sill med löksås!

När jag var barn, okej då tonåring, kunde man fortfarande köpa sill ur tunna i affären - fet saltad islandssill till inläggningar och som steksill. Handlaren stor där med en stor metallpincett i ena handen och ett vaxat papper i den andra och fiskade upp sillarna som han sedan slog in i pappret konstfullt utan att skväötta eller spilla en droppe utanför tunnan. Hemma vattnades sillarna ur och filéades, toppades i mjöl, sedan uppvispat ägg och så ströbröd och stektes gyllene.

Står det stekt salt sill på lunchmenyerna idag stövlar jag raskt in för att få en av mina absoluta favoriter oavsett om kvällen slutar med ett oändligt drickande av sodavatten.

Slog mig idag när jag stod i snabbköpet att, fasiken så gott. Nu finns de ju urvattnade och klara, tyvärr mindre feta, men duger ändå.

Så fick det bli nu när vi ser höstens antågande, för det är höstlig spis, nyupptagen potatis, lök som fått puttra i 40 minuter i smör och sedan retts av med gräddmjölk och så de läckra panerade sillarna.

Snabbfrukost - blodpudding från Björks

Jag har skrivit spaltmeter om blodpudding - sååå underskattad, inte minst som frukostmat. Stadigt och bra, håller magen i trim och orken räcker till lunch.

Här är allt jag skrivit tidigare i ämnet blodpudding och här är receptet jag satte ihop i min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas" (Ersatz 2006)

Var på landet förra helgen och passade på att slinka in till Björks i Färila (som vanligt) för ett kilo syltat fläsk och två kilo blodpudding av absolut bästa kvalitet.

Nu äter vi blodpuddingen till frukost och med lingon från trakten. Kolla genom mina tidigare inlägg om blodpudding för att få förståelse för grädden till.

Och apropå blodpudding som husmanskost och det här med att stå sig ända till lunch. Under många år är vi några stycken som äter lunch ihop en gång i veckan. Tror det är 16 eller 17 år nu. Började på Edsbacka, Bistro, sedan Edsbacka igen under ny ägare och så flera år på bistron. Så trogna fredagsätare var vi att vi fick ringa och tala om om vi inte kom snarare än att beställa vårt bord. Där fick vi både korvkaka  och gås när vi enträget tjatade. Sedan Christer Lingström stängt så flyttade vi till kinesiska syltan på Turebergs Torg, inte så mycket för matens skull utan mer för umgänget. Men så ibland glimtar det till där med en alldeles utmärkt flundra, en fantastisk laxpudding, stekt strömming, och stekt salt sill. Då två av oss är arbetslediga (pensionärer och gör som vi vill) och gärna åker till landet på fredagar så har vi flyttat vårt lunchumgänge till tisdagar för då är det som oftast utmärkt stekt fläsk med tillbehör (bruna bönor, löksås, raggmunk. Vad stället heter? China Mandarin Garden.

Oj, en så trevlig midsommarafton

Vi var bara några stycken hemma hos min faster  Karin, som dukat upp klassiker på ett vackert midsommarbord. 

Där bland blommor och blader på sommarbordet togs fram den stora västerbottenosten med bröd, snapsar i portionsförpackningar, öl och smör.

Sedan ställdes ett stort fat med sill och ägg. Ett stort fat med jordgubbar från Ängelholm (tyvärr är inte Tallåsens hälsingegubbar mognade än) och så till kaffet en hjortrontarte signerad Eva-Britt. 

Så löpte sommarsamtalen som aldrig ville ta slut, skämt och allvar, lokala berättelser och ett och annat som hamnade i skvallertunnan - helt underbart. 

Tusen tack för en fantastiskt fin midsommarafton Karin Mehrens och våra vänner Yngve och Eva-Britt!

Tillsammans med K gick vi sedan en kort odlings och rosenvandring i en doftande, men smårengnig trädgård och så hem för en långfilm på TV "Fisherman Friends" som var rörande bra och något dråplig. Avslut med en varsin cigarett på verandan i den ljusa sommarnatten som nu verkar vika över från regn till sol. (OBS vi röker vanligtvis inte, men bara ibland och då under högtidliga former och gärna cigarr)

Stekt salt sill av tradition?

NEJ, det är ingen tradition, men plötsligt flög det i oss att vi skulle äta stekt salt sill med löksås till middag för att bryta äggätandet och påskalammet och sillfrukostarna. 

Tänk det här har jag älskat som middagsmat sedan jag var liten valp och jag blir nästan tårögd när jag sitter och tittar på August som 13-åring drar i sig stekt saltsill med löksås som om det vore sista måltiden.

Törstig kommer vi att lägga oss ikväll, men lyckliga.

Nästan klart med maten i ett bantat julbord.

 

Sådär ja. Jäklar...grönkålen. Måste ut i landet och ta det sista, det som sparats till idag i snön och som inte förgåtts av rådjuren och hjortarna. Bara vända i rikligt med smör, låta puttra en stund tills helt mjuka, värmande, näringsrika och fantastiskt goda. Och vinterpurjon, min favorit, den får svettas med i grönkålen av den ryska sorten.

Annars mycket köpemat, Cheddarn av långlagrad sort, leverpastej och istersmör med rödlök från Franzen, torkad griskind från Spanien, sill, såser, gravlax och lite annat smått och gott från Björks i Färila. Spöfiskad röding från fjällsjö att göra en tartar av (skulle försökt få tag på kaviar men lika svårt här uppe som att få tag i ostron så dessa delikatsser lämnar vi därhän och tar igen till nyår på hemmaplan. Varvade jobb i köket i går kväll. Kristina rullade de läckraste sältade och lökstinna pyttesmå köttbullar medan jag gjorde en rikt ansjovisspäckad jansson med hårt reducerad grädde (för att få upp fetthalten till 50%). Brödet från Janssons i Ljusdal. Små härligt lagrade getostar från lilla getfarmen i Tallåsen

Så ska jag strax ta fram den stora eldkorgen, bänkarna, renfäll och fårfäll och bord. Halv två kommer faster upp från byn till skogstorpet i gläntan och så äter vi vår jullunch/middag ute i frostiga snölandskapet med tillräcklig distans till varandra. 

I glasen? De vuxna dricker öl av starkare sort med vi redan och sedan länge urdruckna kör med apotekarnas bryggarmust och julsoda (=sodavatten av källvatten i Hovra med en skvätt Roses Lime). 

Bara citron eller garnerat med sardell, persilja, kapris och karamelliserat, gör som du vill!

 Jag följer en intressant diskussion som Norbert Lang startat på Fb där det divideras huruvida man ska ha annat än en klyfta citron på en schnitzel. Ja, jag vet det är nördvarning på det här för egentligen har man väl det om det är så det behagas för så sa Cajsa Varg, inte man tager vad man haver.

Lite lustig börjar jag botanisera bland de stackars få böcker jag har kvar efter att ha kört iväg hundratals volymer till försäljning för välgörenhet (bara det käresta sparat) och hittar här vännen Bisse Thofelts (i salig hågkommelse) "Ansjofiskens bok" (Carlssons) och jag fastnar i hans diktens lov till "lilla rackarn". Det var nämligen så förr att man trodde vassbuken var sillyngel och därför sa att man "fått fler små rackare i snörpvaden än vuxen sill". Och Bisse diktar i sin "Ansjoviskantat" (jo finns i boken med noter och allt) "...din ljuvliga stjärt Ge munnen en snärt, Du härliga fisk, Så kom uti min mun, En liten, liten stund, Du härliga ansjovfisk."

Jo, men ansjovis har vi tagit till oss med dess för oss egentligen främmande kryddning av sandelträ, svartpeppar, kryddpeppar och nejlika (kanske något kanel ryktas det om ur hemliga rullor), förr även borsyra och salpeter.

Det fångas 168500 ton skarpsill varje säsong, men bara 2400 ton blir ansjovis (resten blir väl fiskmjöl eller foder eller annat vad vet jag)?

Nå, så till frågan om det ska vara citron, ansjovis och kapris på en schnitzel. Norbert Lang frågar på Fb och kanske förvirras vi alla av att här hemma i Sverige är ansjovis, sprattus sprattus med ovan inläggning inte sardell som är något helt annat, men utomlands som i England heter sardeller ansjovis. Alltså ska det vara sardell eller ansjovis på schnitzeln?

Ja, men varför inte ansjovis, alltså vi har ju den här egenheten i Sverige att ta till oss och förvalta sådant vi estmerear (gillar) och hitta på själva där vi tycker det passar.

Jag skrev en lite essä om det för några år sedan i Svenska Turistföreningens årsbok. Det är klart att vi tar det som av oss behagas, det som trivs i den svenska munhålan, eller svenska och svenska, va fan är det? Men okej för det nationella, smaker som utvecklats av oss själva allihopa genom generationer. Hade vi inte tagit till oss det nya som landar hos oss så hade det svenska mest bestått av blodklumpar kokta i sod som jag avslutar essän i Turistföreningens årsbok. (Vem våndas över pastasallad på julbordet?)

I boken "The Flying Elk" som jag skrev åt Björn Frantzén finns schnitzeln med och där serveras den med ett brynt vispat sardellsmör. Detta efter att Björn rest runt i Österrike på jakt efter den perfekta schnitzeln, men hittade den inte (!) och skapar därför sin egen som en variant på så som vi serverat den tidigare här hemma alltså med lite småtråkiga citron/ansjovis/kapris-garnityren.

Vispa 50 g brynt rumstempererat smör med lika mycket rumstempererat smör och 40 gram sardeller med oljan och så en skvätt citron. Servera med friterad persilja, friterad kapris och karamelliserade citroner.

Alltså gör som det behagas, i klartext "som du vill" - ska vi stanna upp vid trygga "original" så skulle "Björn Frantzén servera kornmjölsgröt och blötlagd gädda på sina krogar" som Hugo Rehnberg skriver idag i SvDs weekendmagasin.

Alltså, man gör som man vill och gärna kombinerar sådant som bär framåt.

Fläskdagar

Tisdagar är stekt-fläsk-dagar på svenska lunchrestauranger (måtte måndagar bli stekt-salt-sill-dagar).

Gick inte iväg för lunch. Grillade fläsk från Björks i Färila. 

Kokade thainudlar, förstärkte med rostad chili, vitlök, fisksås.

Se det blev en fläsklunch det! (...för andra dagen i rad om sanningen ska fram!)