Tantmuseet i Hovra

Det har rykte om sig, Tantmuseet i Hovra. Väl värt en omväg om man frågar mig.

Här finns handväskorna, skorna, hattarna och allt det där som tanthemmafruar möjligen kom i kontakt med under sina liv. Eller vad sägs om alla dessa damkragar, skira med broderier, spetsar och hålsöm.

Missa heller inte Eva Björk Hamnes tantkalender.

Hur jag kommer dit? Ja jag går bara rätt över vägen. Ni som inte varit där förr tar bilen och stannar i Hovra som är en by strax efter Färila på väg mot Kårböle eller till och med Sveg eller Östersund.

Sugen på fika med extremt goda frasvåfflor?

Mitt i Hovra ligger vandrarhemmet och på det fiket serveras de.

Ljusnan vid hällarna i Hovra

Bara ett kort stycke, över vägen och nedför slänten. Där ligger Hovrahällarna. Utmärkt att sitta och fika på, omgiven av Ljusnans forsar. Jodå de går att bada här också. Det är vår sommar just nu.

Tack alla för att jag fått vältra mig i alla grattis och alla hurrarop

Vilken boozt att bli grattad på Fb och via andra sociala media – helt fantastiskt och ett stort tack till alla som gör sig besväret med en som är 67, men på sitt 27e.

Vad kan jag då mena med det?

Jo mitt uppvaknande kom för över 27 år sedan då jag tog min sista alkoholstinna dricka och bröt ett mångårigt beroende. Handen på hjärtat, jag skulle aldrig annars fått uppleva min 67-årsdag.

Och Jo, i huvudet är jag nog fortfarande 27, i tankar, i beteende, i aktivitet, i nästan allt.

Men hörrni, dagen började tidigt igår morse i torpet i Hälsingland. Älskade K och älskade lille A stod på tröskeln med frukostbricka och paket och sjöng så vackert med sonora stämmor. Sedan rullade det på med åska, blixtar och dunder – en helt underbar dag, lunch på Hälsingslands glödhoppefoodtruck i Ljusdal, matshopping på Björks och Delins och hem till Muurikkan för en vegetarisk födelsedagssupé (Muurikkan = finnarnas gåva den gastronomiskt lagda mänskligheten)

Tårta med konserverade mandarinklyftor både uppepå och inuti och i stor mängd, min favorit sedan barnsben.

Nu är det redan morgondag och midsommarafton. En god anledning att bara lata sig och önska alla mina vänner en trevlig (och nykter) midsommarhelg.

Tack!

Glädjen över att rosta sin chili på en muurikka utomhus

Det är en ren och skär lycka, det här med en gasdriven 70 cm Muurikka. Speciellt som man uppnår en väldigt bra hetta och att man kan stå utomhus och rosta chili. Hemma i köket i en järnpanna måste luftrenaren sättas på högsta och för mig som har någon slags chiliöverkänslighet renderar rostningen i en serie våldsamma nysningar.

Här ute i vinden, på landet vid torpet och med den höga himlen över oss och de blånande bergen som utsikt är det en alldeles utmärkt sysselsättning att göra grunden till en namprig pau eller en nam prig bun.

Det ser inte mycket ut för världen med de fåtalet chilifrukterna i den jättelika muurikkan, men jag lovar, det kommer att räcka hela sommaren.

Åkte in till närmaste stad idag och försökte hitta en thailivsmedelaffär. Jag hittade två. En som verkar funnits där länge och en i ett skomakeri där en hel thailändsk familj höll på att etablera butiken och som bäst plockade fram grejer och prissatte.

Går det att handla, frågade jag på bruten thailändska och fick en hel hop ord tillbaka som jag tolkade till att ”visst, det går bra, man betalar till skomakarens kassa”.

En flaska ljus pojkesoja, en flaska fisksås, en påse med torkad chili och en påse frysta räkor och så några paket äggnudlar. (Tänker bara muurikkamiddagar nu, men i morgon ska det bli regn så det blir mat på järnspisen.)

Jo nam prig bun – det yttersta av chilihetta: Ta rostad mortlad chilli och rör ut i fisksås och lite limejuice till en trögflytande smet, en nam prig bun.

Och nam prig pau en chili med sötma, utmärkt till ris med makrill (i burk) Receptet här!