Kroppar, tryckkokaroskuld, temynta och kyrkligt ljus

"Kropp" diptyk, olja och vax på duk 1985

Nej, men jag är inte oskuld! Jag minns pysandet och fukten och fräset från spisen hemma, när långkoken förkortades till ett märkligt minimum. Framdelskött förvandlades till möra väldoftande bitar på hur kort tid som helst.

Tidigt lade jag mig till med en fördom, kände nästan som att det var något elektriskt ledande med den pysande helvetesgrytan, att potatisen smakade speciellt när den var tryckkokad, att lammköttet var fejkat mört, att grönsakerna hade annorlunda och konstlad smak.

Delförstoring av ovan

Jag satte främmandetecken framför helvetesgrytan på samma sätt som folk senare gjorde framför mikron och andra nypåfunna kökredskap.

Genom en god vän, vi kan kalla honom för "Bub", fick jag frågan häromdagen: "Har Du Tryckkokare"?

Tyckte väl det var en annorlunda ställd fråga, men jag svarade ärligt att så var fallet, alltså Icke. MEN, att jag så sent som samma dag gått förbi fläskläggar av bästa märke, men konstaterat när klockan var 16 att jag inte skulle få dem klara till kvällen med linser från Puy.

"Nu har Du en tryckkokare", fick jag som svar. En gryta av ädla märket Æternum - Evighet.

Idag köpte jag bruna bönor, finns det något bättre till hemlagade köttbullar? Så fick det bli och så jagade jag uppteckningar från dem som gjort det förr: Hur mycket vatten, hur lång koktid? Inga svar!

Körde bönorna täckta av vatten på medelvärme i 45 minuter. Öppnade - långt ifrån klart. Det visade sig att en timme och en kvart var precis - så nu vet jag.



Raggsockor, temynta, tryckkokare, målade kroppar och ett starkt ljus!

Evigheten känns förresten och det är bara som av en händelse att kokarens skaft hade just evigheten inpräglat i "bakeliten". Sitter här med barn som sover. Huset är svalt, inte kallt. Håller nästan 18 grader, vägrar sätta på elementen, Raggsockor från Sollentuna Slöjdgille till mig och barnen räcker ett tag till. Raggsockor och Linnés temynta.



Raggsockorna och temyntan är så mycket för mig själv - det känns bra. Ljussatte en gammal målning också, alldeles i blickfånget och natten blir min egen. En diptyk i olja och vax på duk från någon gång 1985: "Kropp". Tar tillbaka andelar som gått bitar något förlorade på samma sätt som minnet av det säregna pysandet från en tryckkokare kan framkallas igen.

Det här är en ljushållare i Turebergskyrkan. Jag var på mässan i söndags. Alltid när jag varit i kyrkan har det varit för andra, i söndags var jag där för min egen skull. Det berättades i en text om ljushållaren, att sådana blev vanliga efter världskyrkomötet i Uppsala 1968. Jag var där under denna stora kyrkofest. Jag var i Uppsaladomen och av en anledning, jag sökte. Min programmering kom att se annorlunda ut de följande nästan 45 åren. Framför ljushållaren i söndags kändes det som att vara tillbaka i 1968, igenkännande - märkligt för jag var inte alls beredd. Varför tog det sådan tid?