Linnés te, en i sanning angenäm och exklusiv upplevelse

Färsk blommande och...

...i torkad burkad form för sena vinterkvällar med en bok som sällskap.

Äntligen är den färdig. Den har legat på kalltork sedan jag skördade sista skörden för en dryg månad sedan, bara toppskott med blomanlag. Inbillar mig att dessa på senhösten innehåller mest smak och kraft.

Man skulle kunna tro då att det är Linné själv som någon gång vid mitten av 1700-talet fick fram denna unika växt, men så var det självklart inte. Linne var inte en sådan trädgårdsmästare. Däremot experimenterade han vilt med främmande arter för att få dem överleva i vårt djävliga klimat. Så försökte han år efter år att odla både kinesiska och indiska tebuskar med samma tragiska resultat att frosten berövade dess gestalt.

Tillagat färskt av blomma och blad

Linné sa för övrigt, om det ska vara nödvändigt att veta, "att vi i Sverige har över hundra växter som vida överträffar alla de från utlandet importerade sorternas te" (fritt översatt från 1700-talssvenskan). Han var ju sträng merkantilist och ville att vi skulle vara självförsörjande i så gott som allt. Inför sina senare resor, till södra delarna av landet, hade han inga problem att få pengar från kungen som applåderade hans strävanden.

Något av det raraste han skriver, väl betänke att han själv senare beställde en egen servis från Kina, var när han offentligt och vid Limmare glasbruk hyllar brukets teservis och ger en känga åt Svenska Ostasiatiska Companiet (bildat 1731): "Dessa bräckeliga lerkäril, en gång släppta aldrig kan stå att lagas".

Jag har den i klart rött och illande lila

I Uddevalla, på en av Linnés resor, träffade han en prost som hette Valborg och som hade odlat en växt som han redan inledningsvis låter omfattas av hemlighetsmakeri: "Så behändig att det till skapnad, storlek, färg, lukt och smak så nära kom överens med kinesiskt thé de Bou, att den som icke vore synnerligen kännare av te, ej lätt skulle märka åtskillnad, åtminstone om han bleve härvid lite vänjd, skulle han så gärna dricke detta som det kinesiska"

Valborg ville inte att Linné skulle få reda på vilken växt bladen var tagna från, men Linné skriver själv i min moderniserade form att "Så lätt lurar man inte en professor i botanik"

Prosten gick ett steg för långt. Han berättade för Linné att hos oss växte denna buske bäst på en av Karlsöarna och att det borde kallas för Konungste "efter vi havom Kejsarte, som kommer från Kina". Självklart konstaterade botanikprofessorn att det handlade om kungsmynta och inte alls var så märkvärdigt.

Den här tiden i hans karriär upptogs mycket av att hitta det där "svenska" teet och han lyckades få en av sina lärjungar, Pehr Kalm att hämta hem en Monarda didyma" från Spanien. Ursprungligen kommer växten från Nordamerika där den användes som te av indianerna, men också för att krydda viltkött och jag förstår varför - Den har en karaktäristisk och ganska ihärdig smak av Bergamott (det är samma smak som i Earl Grey) Det latinska namnet kommer sig av att den som först namngav växten när den kom till Spanien var läkaren Nicholas Monardes som levde mellan 1493 och 1588.



Min temynta blommar så in i helvete, om uttrycket tillåtes, och är ett fjärilsfång av Guds nåde (hummelfång också för den delen). Hon är faktiskt en av de villigaste jag stött på och envis också. Om senvåren och försommaren kokar jag vatten i trädgården och njuter av de första späda bladen. Upptäckte en kall vår att hon smakar lika bra varm som kall - värmande varm och kylande törstsläckande kall.

Vid mitten av sommaren är det en ren njutning att plocka blomstängeln och doppa i hett vatten. Först låter sig vattnet inte påverkas annat än att bli lite objektivt grönt, efter någon halv minut eller kortare exploderar det lilaröda i koppen. Det fullkomligt strömmar ut som lava ur en vulkan och om det fanns ett ljud som illustrerade händelsen skulle det fräsa och bubbla. Teet smakar av det yttersta skalet på kaffir-lime, asiens Bergamottcitrus och samma växt som ger oss limeblad (vilka alltså inte kommer från samma träd som ger oss limefrukter!)

Sedan den här bilden har örtagården utvecklats och byggts ut så att temyntan fått bättre plats vilket i år gjorde den så gott att den gav osedvanligt stor blommning.

Skördar toppskotten jämt över hela sommaren och med en slutskörd i september/oktober, beroende på väderlek. Bladen ska självfallet vara intakta och härligt gröna, dofta gott och fortfarande vid högönskelig välmåga. Som sagt så inbillar jag mig att de vid just den tiden mognat till sig extra mycket smak. Toppskotten knipsas av och läggs sedan svalt och mörkt i mitt uthus som är frostfritt att torka långsamt innan de läggs i mörka papperspåsar för vinterns angenäma stunder.

Så är det och först nu är odlingssäsongen slut för min del!